Ställa frågor nu!

Av , , 1 kommentar 2

Min mormor döptes till Mary O’Maley när hon föddes på Irland 1891. Hon var bara 6 år gammal när hon emigrerade med sina föräldrar till Pennsylvania i USA 1897. Vid ankomst till Ellis Island i New York registrerade hennes pappa familjen under efternamnet Malis som ett försök att dölja faktumet att de kom från Irland p.g.a. de hårda fördomarna mot irländska invandrare i USA under den tiden. Mer vet jag inte.

Min mamma dog när jag var bara 37 år och jag hade tydligen inte mognat nog att inse vikten av att ställa frågor till min mamma om min irländska bakgrund innan det blev för sent. Idag brinner jag att veta mer om mormor Mary O’Maley, men det känns lite hopplöst p.g.a. sådan gles information.  

Igår kväll tittade vi på tv:programmet –vem tror du att du är, som blev inspirationen till detta blogginlägg. Jag skulle vilja uppmuntra er som har föräldrarna och särskilt far- och morföräldrarna kvar på jorden att ställa frågor om familjen nu innan det är för sent. Jag ångrar verkligen att jag inte gjorde det.

Obegriplig rutin

Av , , 2 kommentarer 5

Miljontals vuxna människor kommer i helgen att springa runt i hemmet för att ställa tillbaka alla deras klockor och armbandsur. Jag läste på Internet att denna rutin kan spara mycket energi men jag är inte så lätt övertygad.  

Kan en timme hit eller dit verkligen göra någon betydlig skillnad i våra liv? Jag misstänker att det helt enkel är roligt för maktbefogenheterna att få miljontals människor att springa runt i hemmet två gånger om året i onödan.

Dubbelhälsningar

Av , , 6 kommentarer 4

Eftersom mitt modersmål är engelska blir det tämligen ofta språk som samtalsämnet såväl hemma som på jobbet. Jag har lärt mig genom dessa samtal att vissa uttryck och talspråk inte används i hela Sverige p.g.a. olika dialekter. Jag undrar därför om ett talspråk som jag har döpt till ”dubbelhälsningar” är en slags Västerbottendialekt, t.ex. hej hej, go’ morgon go’ morgon, tacka tacka, go’ dag go’ dag, go’ natt go’ natt, natti natti, nej nej, jo jo och ja ja.

Vad säger ni, Västerbottningar?

 

Lätt melankoli

Av , , 1 kommentar 3

Kalle och jag sitter på soffan i lobbyn på hotellet och väntar på upphämtning till flygplatsen på Lanarca. En liten kattunge som lätt kan komma in i lobbyn sitter bredvid Kalle med sitt huvud på hans arm. Vad gulligt!

Jo, semestern är slut för i år och jag känner mig lite "både och ". Vi har haft det rikgigt bra och har upplevt många intressanta och roliga stunder. Värmen har varit helt underbar särskilt när vi var medvetna om hur svalt det har varit hemma. Vi kommer att sakna utsikten av palmträd och havet från vår balkong där vi intog flera trevliga måltider. Den vackra färgen av blommorna och de trevliga invånarna har också varit mycket förtjusande.

Men ärligt sagt är jag lite sugen på att börja jobba, öva musik med mina musikkompisar och att varva ner till verkligheten igen. Kalle har en massa olika uppgifter som han också är ivrig att få hugga tag i. Så, uttrycket "borta bra hemma bäst" stämmer riktigt bra! 

Brist på restauranger!

Av , , Bli först att kommentera 4

Konstigt nog är det svårt att hitta en lämplig restaurang i närheten av vårt hotell här i Protaras, trots att det finns ungefär 30-40 restauranger inom en 1-minut promenad.

Vi valde igår kväll att för andra gången under vår vistelse på Cypern göra ett undantag och äta en sen middag på restaurang. Vi gick långsamt för att kunna läsa menyerna som brukar stå utanför och för att kunna bedömma om huruvida stället såg och kändes "rätt".

Problemet för oss är att vi vill känna oss lugna under restaurangbesök för att kunna prata med varandra. Men det tycks som om nästan alla restauranger idag har stora tv:skärmar i varje hörn samt för oss hemsk musik (typ rap- eller discomusik) med för hög ljudvolym. Dessutom hamnar man ofta bredvid rökare eller högljudda människor. Servicen på restaurangen som vi till slut valde var mycket bra, men nackdelan av det var att det var väldigt mycket störande spring fram och tillbaka av servitören.

Därför väljer vi att bo på lägenhethotell – inte av snålhet utan av längtan efter lugn och ro. Dessutom tycker vi att sällskapet är bäst "hemma" på balkongen!  Är det något fel på oss, eller är det fler som tycker som vi?

 

Män får men inte kvinnor…

Av , , Bli först att kommentera 7

För fyra år sedan fick Cecilia Stegö Chilò, Maria Borelius, Ulrica Schenström och Kristina Axén Olin avgå från regeringen efter bara några dagar p.g.a. sådana saker som svartbetalde arbetskräft och obetalde tv-licenser m.m. Dessa kvinnor åkte ut ur regeringen med huvudet före för vad de hade gjort.

Men HG Wessberg, Anders Borg och Tobias Billström kom undan, trots svart arbetskraft och obetalda TV-licenser. Jag läste alldeles nyss i gårdagens tidning om tre nya ministrar…män allihop…som inte heller har riktigt rent mjöl i påsen. Alla tre har gjort någonting lite skumt. Jag slår vad om att de inte behöver avgå just därför att de är män.

I samma tidning läste jag att Reinfeldts "men’s club" regering samtidigt lägger ner Integrations- och jämställdhetsdepartementet!!  För mig finns ett tydligt samband.

Min internationella garderob

Av , , Bli först att kommentera 4

Igår bestämde vi oss för att ta en lång promenad längs havet under en klar blå himmel i Cyperns 32- gradiga väder. Det slog mig när jag hade klätt mig färdigt för dagens aktivitet att jag omedvetat hade valt en riktigt internationell  klädsel.  

Träningsskorna och behån köptes i Umeå, sockarna köptes på Grand Canaria, Spanien, shortsen köptes i Tennessee, usa, trosorna köptes i Nessebar, Bulgarien och blusen i Youshuo, Kina. Solglassögonen köptes Michigan, usa och kepsen till slut köptes i Rom, Italien.  Det känns riktigt kul att kunna bidra till världsekonomin, oavsett hur lite det är!

Slump och skam

Av , , Bli först att kommentera 1

Dagens första slump hände när klockan var c:a 09.30 och jag satt på soffan med Kalle brevid mig och med vår bärbara dator i mitt knä i hotellens lobby.  Vi skulle snart sätta ingång med våra planer att åka lokalbussen först till Paralimni där vi skulle byta buss för att åka vidare norrut till Derynea för att helt enkelt upptäcka vad som fanns där. Tänk hur det kändes när plötsligt två Vännäsbekanta klev in i lobbyn!  De slog sig ner på soffan brevid och samtalade med oss en bra stund innan vi gick åt var sitt håll.

Kort därefter satte vi oss på bussen på väg mot Paralimni där vi hade precis nog med tid för lunch innan den andra bussen mot Derynea skulle gå. Vi bestämde oss för att åka hela vägen till ändstationen som heter Derynea check point, där gränsan mellan den turkcypriotiska  och den grekcypriotiska sidan finns. Vi hade tagit passen med oss med tanken av att kunna passera gränsen in till den turkcypriotiska sidan, men när busschauffören såg att vi var på väg dit ropade han sin varning att inte göra det!  Såväl busschauförens varning som den turkiska soldaten med den hemska kulsprutan i händerna övertygade oss att inte testa vår tur.

Vi bestämde oss istället för att klättra upp i ett torn som heter Annikas Famagusta viewpoint för att titta mot spökstaden Famagusta med kikare. I entrén fanns gott om information på engelska om den fruktansvärda turkiska invasionen och hur det gick till.  Till min besvikelse läste vi att Amerika hade nästan utan tvekan främjat invasionen kort sagt p.g.a. dess starkta intresse att få en militärbas placerad på Cypern.

 

Kvinnan som hade tagit emot entréavgiften visade sig att vara mycket engagerad i invasionen och eftersom hon var duktig på engelska ställde vi några frågor om såväl själva Cypern som invasionen.  Hon skällde på Amerika som en av de stora bovarna angående invasionen, så vi frågade om vad Cyprioter tänker och tycker om Amerikanerna. Hon förklarade att riktiga Cyrprioter hatar Amerikaner för deras bidrag till all död, alla våldtäkter och förintelse som turkarna hade utfört.  

Jag, amerikanskan, stod mitt emot den uppenbarligen illa berörda och patriotiska cyrpriotiska kvinnan och kände såväl sorgen för henne och hennes land som skam för mitt eget  hemland.  De snart nio åren som jag har bott i Sverige har öppnat mina ögon när det gäller Amerikas styrka och makt som allt för ofta används för negativa ändamål. Däremot har Amerika också bidragit mycket gott till världen, så det känns svårt att skämmas för hemlandet som man samtidigt älskar och är för det mesta stolt över.

Till slut nämnde Kalle att han älskade åtminstone en amerikan och pekade mot mig. Kvinnan blev ganska överaskad men försökte omedelbart att få mig att förstå hur det känns för Cyrprioterna, men jag förstod redan innan hon började övertyga mig. Kalle och jag försökte också att få henne att förstå att det inte är de amerikanska invånarna utan den ibland smutsiga amerikanska politiken som emellanåt orsaker hemska saker i världen. Vi vanliga människor i världen går omkring i livet och försöker leva och bete oss så gott som vi kan, men det tycks vara såväl stora regeringar som religoner som orsaker de flesta hemska händelser i värdlen.

Så lämnade vi Annikas utsikttorn och fick uppleva dagens andra otrolig slumpmässiga händelse, som ni kan läsa om i Kalles blogg: http://blogg.vk.se/kgs

 

På jakt efter folkmusik

Av , , Bli först att kommentera 2

Som folkmusiker är jag ständigt på jakt efter traditional folk musik när vi är på semester i ett annat land. Mitt intresse av att få höra folkmusik förvandlar  mina öron till en slags radarapparat och mina ögon till kikare för att kunna höra det svagaste ljudet av folkmusik eller iaktta en folkdräkt inom ett 200-metersområde.

Jag älskar folkmusik av flera skäl men framför allt tack vare historien som ligger bakom riktigt gammal folkmusik och också tack vare att folkmusiker världen runt har någonting  gemensamt. Vi ”pratar” samma språk på ett sätt trots våra egentliga modersmål.  

Tack vare mina radaröron och ögonkikare har vi hittat  folk musik och dans på de flesta av våra resemål de senaste åren.  Eftersom jag ofta har min lilla irländska flöjt  med mig har jag t.o.m. fått spela några minuter med folkmusiker i bl.a. Beijing,  Amsterdam, Dublin och på Malta. 

Igår firade Cypern sin nationaldag, och tursamt nog råkade vi i dag under en lång promenad längs kusten  gå förbi en slags musik- och dansfestival som uppenbarligen var en del av firandet.  Nu får jag låta mina öron och ögon vila eftersom ett av mina resmål är nått!