Livet går vanligtvis på rutin dag efter dag och vecka efter vecka utan någon större avvikelse. De flesta av oss upplever emellanåt en viss tidssträcka när alldeles för många annorlunda uppgifter har hamnat på en och samma vecka. Den här veckan är en sådan vecka för såväl jag som min man. Jag sitter och skriver detta på fikapausen på jobbet eftersom jag inte annars skulle hinna skriva alls.

Jag har haft på sistone så mycket annat att tänka på att jag knappt har haft tid att ens tänka på vår semesterresa som börjar i övermorgon. Jag har inte hittills hunnit förbereda en enda sak mot själva avresan förutom att boka lägenheten som jag gjorde kort efter vår återkomst från USA i år. Jag svarade självbelåtet ”ja” när min man för en månad sedan frågade mig om mitt pass fortfarande är giltigt. Men ändå blev jag plötsligt panikslagen med osäkerhet tidigare idag.

Det känns nästan som om jag inte hinner med semester! Men, jag kommer att göra allt jag kan för att ”uppoffra” tid åt att göra mig klart för middag i Paris nu på lördag.

Två gånger tidigare i Umeå har det funnits plats för en öppen irländsk musik jam (som är ett ”all-spel”). Först höll vi till på Krogen Krogen innan det blev stopp p.g.a. att restaurangen såldes och den nya ägaren vill inte fortsätta med irländsk musik. Det dröjde ett tag innan en ny jam ordnades upp på Harrys Pub. Men det blev stopp där också när Harrys blev tvungen att lämna sin K-markerade lokal. Men snart kommer ett nytt försök på Balders nu på onsdag den 25:e och minst en gång till på onsdag den 9:e oktober.

Ta en vän (eller fler) med dig och njut av en kväll med medryckande irländsk musik! Eller spela med om ni kan och vill! Ju fler vi är (såväl musiker som åhörare) desto roligare blir det! Håll tummarna att Balders kommer att bli tredje gången gillt för irländsk musik i Umeå!

För tjugo år sedan i USA följde min då 15-åriga dotter med mig för att hämta ett paket. Den kvinnliga, något äldre expediten vid disken justerade glasögonen flera gånger och kämpade att läsa det lilla referensnumret som stod på mitt kvitto. Efter några försök räckte hon över kvittot till min dotter och sa med ett skratt – jag behöver låna dina ”unga ögon”. Min dotter läste upp referensnumret utan problem och jag fick slutföra mitt ärende.

Igår på jobbet kämpade jag att läsa artikelnumret på en 1,1 mm borr. Jag justerade glasögonen flera gånger och använde avdelningens kraftigaste förstoringsglas, men det gick inte. Till slut gick jag fram till en ung kollega och sa med ett skratt – snälla, jag behöver låna dina unga ögon!  Kollegan log brett, tog borren och snabbt läste upp artikelnumret för mig – UTAN att ens använda avdelningens svagaste förstoringsglas!

Sån’t är livet. Ge och ta… och hjälpa varandra vid behov. Nu känns det som om cirkeln är fullbordad, åtminstone när det gäller behovet av att låna unga ögon!

Jag vill stolt tala om för er att Umebygdens Spelmansgille nyligen har skaffat en så kallad Facebook-sida! Det är jag som är administratör för sidan. Ni är hjärtligt välkomna att titta på sidan och att ”gilla” oss för att bli upplysta om vår kommande spelningar. Om ni redan är med i Facebook klicka HÄR för att hitta oss. Klickar sedan ”gilla” för att följa inläggen och kommande spelningar. Ni får även själv skriva ett inlägg!  Genom att ”gilla” oss kan ni hjälpa till att främja Västerbottnisk folkmusik och hålla den levande! Tack i förväg!

Idag skulle mamma ha fyllt 91 år om hon inte dött relativt tidigt 1989 vid 67-års ålder. Jag var bara 37 gammal när hon dog och därför hann inte bli mogen nog att komma på flera av frågorna som jag gärna skulle vilja ställa till henne idag. Mamma berättade för mig några roliga historier om sig själv, men även ett par sorgliga historier. Jag är tacksam för att jag åtminstone fick lite uppfattning av hennes bakgrund innan hon togs ifrån mig.

Mamma föddes 1922 i delstaten Pennsylvania men kort därefter flyttade familjen till Bimington, New York där hon växte upp fram till 19-års åldern. Mammas föräldrar, alltså morfar och mormor, var ”andra generationens” invandrare som hade flyttat som unga barn till USA med sina föräldrar från Tyskland respektive Irland.

Familjen flyttade igen till St. Joseph, Michigan för att morfar hade fått ett bra jobb på Whirlpool som fortfarande har sitt huvudkontor där. Bland mammas historier fick jag förstå att hon var plågsamt blyg som tonåring men hon hade bestämt sig för att utnyttja flyttningen till St. Joseph för att få en ny start och komma över sin blyghet.

Hon skaffade ett jobb på en fabrik eftersom hon inte gick i skolan längre än t.o.m. 9:e klass. Hon älskade sitt jobb mest för att hon var mycket skicklig och fick beröm av chefen, som förstärkte hennes självförtroende. Hon stormtrivdes med den sociala sidan av att jobba heltid och att umgås med sina arbetskompisar t.ex. att gå på logdans. Det var på en sådan danskväll som mamma träffade pappa!

Som barn minns jag mamma som en snäll och go och kärleksfull kvinna. Men ju äldre jag blev desto mer insåg jag att mamma ofta drog sig undan och inte såg särskilt lycklig ut. Mamma och pappa gifte sig kort efter andra världskriget när samhällets sociala bestämmelser gjorde att mamma fick sluta sitt älskade jobb och bli hemmafru och därmed isolerad på ett bondgård. Jag tror att bli tvungen att sluta jobba blev det första av flera steg mot det som blev mammas långvariga depression.

Mamma började anförtro mig det som gjorde henne ledsen eller orolig. Fastän jag var bara 15-16 år gammal bad hon mig emellanåt om råd om hur hon skall hantera sina bekymmer. Nu som vuxen inser jag att mamma blev förkrossad av flera händelser och bekymmer varav det värsta var min psykiskt sjuka syster. Men mamma hade flera såväl äkta som inbillade bekymmer som jag inte vill nämna för att jag lovade hålla dem hemliga.

Jag tänker ofta på mamma och nu med 60-års livserfarenhet har jag kommit på några saker angående henne. Alla människor upplever sorgliga händelser och mindre roliga perioder i livet som de flesta klarar av. Jag har insett att mamma var en sådan person som hade svårt att hantera livets svåraste tillfällen. Därför skulle jag vilja ställa flera frågor till henne för att kunna förstå henne ännu bättre och även att kunna ge henne goda råd och därmed lindra hennes smärta.

Om ni orkar kan ni läsa lite mer detaljer om mamma på en av mina tidigare blogginlägg.

”I have a dream” (jag har en dröm) är namnet på ett mycket känt offentligt tal som den amerikanska medborgarrättskämpen Martin Luther King höll den 28 augusti 1963 för att uppmana till ett slut på rasismen i USA. Det fantastiska talet blev språngbräda för förändringar och förbättringar för miljoner afroamerikaner.

Jag har också en dröm… eller snarare flera drömmar! Men mina drömmar är varken lika viktiga eller avgörande för lika många som Martin Luther Kings dröm. Här är några av mina drömmer:

1. Att tågen i Sverige fungerar under vinterhalvåret.

2. Att det inte blir något som helst tjafs angående bärplockare var enda år.

3. Att begreppet ”hela Sverige” omfattar en större yta än bara Stockholm och Skåne.

4. Att det för en gångs skull skulle finnas gott om studentbostäder inför höstterminen.

5. Sist men inte minst att det inte finns en enda byggkran, grävmaskin eller avspärrade väg i hela Umeå.

Ha en bra onsdag!

Den ensamma, fattige vandraren hade vandrat i nästan två dagar och var trött och hungrig när han nådde en liten by. Han hade inte lyckats de senaste dagarna fånga en fisk eller en fågel att koka upp i sin gryta som fanns i sin sönderslitna ryggsäck. Hans hunger gjorde att han svalde sin stolthet och tiggde av några bybor en bit mat. Men alla förnekade den hungriga mannen en enda smula.

Han tog fram sin gryta, fyllde den med vatten från en närliggande bäck och gjorde en liten eld mitt på byns torg för att koka upp vattnet. Så snart som vattnet började koka tillade han försiktigt en liten sten som han hade tagit med sig från bäcken.

Flera nyfikna bybor tittade frågvist på vandraren som förklarade att han höll på att laga ”stensoppa” för att stilla sin hunger. En av byborna bidrog några morötter så att stensoppan skulle smaka bättre. Flera bybor blev inspirerade att bidra potatisar, några bitar kött, en näve ärtor, och en bit salt. Till slut blev det en riktigt god soppa som vandraren delade med de andra.

Poängen är att alla mår bättre när rättvisa, deltagande och samarbete får råda. Västerbottningar har möjligheten att främja rättvisa, barmhärtighet och samarbete vid vallokalerna imorgon. Om vi bryr oss om fler än bara oss själva, då skall vi rösta JA!

Idag firar min älskade man, Kalle, och jag vår 11:e bröllopsdag! Elva härliga år av kärlek och äventyr tillsammans med min bästa kompis! ♥♥♥