Jag har funderat över vad jag ska skriva om, i ett inlägg om det nya året. Jag har avsiktligt hållit mig ifrån att läsa vad andra skrivit, såväl i länet som i rikstäckande tidningar och i allmänt hållna bloggar, eftersom jag ej vill färgas av andras ord.

Det är valår i år, vilket kan väl benämnas vara en större händelse såväl i landet som lokalt i kommunerna. Partirepresentanter kommer att göra sitt bästa för att övertyga om att just det parti som de företräder, är det bästa alternativet när det gäller att styra Sverige. Mer lokalt i kommunerna lär såväl politiska som opolitiska representanter agitera för att locka väljare att låta fingrarna gå mot just deras valsedel i höst.

Det enda jag är riktigt säker på just nu, är att det är rätt att rösta. Alternativen som finns när vi ska välja vem och vad vi ska rösta på tycks mig dock mer och mer osäkra för vart valår, för vart år, för var debatt. Åtminstone på riksplanet. På den mindre arenan anser jag fortfarande att blockpolitiken, partipolitiken, vi och dom känslan, är ett hinder för ett gott kommunstyre. Jag skriver den mindre arenan och menar då de små kommunerna. De kommuner som har mest att vinna på samarbete, eftersom det till syvende och sist för dem är en överlevnadsfråga. Alltså de som därigenom har mest att förlora – sin existens.

Förmodligen kommer det att vara som det har varit de sista valåren. Alla försöker påminna om vilka fel alla andra har, vilket jag anser är idiotiskt. Finns det någon som gör rätt och riktigt, för människorna i det här landet, så räcker det långt. Då behövs ingen smutskastning av de andra för att dölja sina egna brister. Det är nämligen rätt logiskt att det är just det de håller på med, de som ägnar sig åt sådant. Oavsett när, var och hur.

Nog om det. Jag börjar överhuvudtaget att vara rätt utled på politiken av idag.

I år är det 40 år sedan Fredrika kommun upphörde. Ett antal av de människor jag lärt känna i Fredrika kommer att fylla 50 år i år. Alla bor dock ej kvar där nu. Men, det gör ju inte jag heller.

Min bok kommer att komma ut i år. Kampen om Fredrika skola 2011-2013. Jag väntar hem provtrycket endera veckan. Det blev 200 sidor, inklusive bilagor och bilder.

I år, precis som förra året, kommer hemska saker att hända goda människor. Vi kommer att se rubriker om våld, svält, diverse katastrofer, orättvisor och (för att använda en sliten fras) ond bråd död. Vi är åt skogen för vana vid detta. Vi har blivit avtrubbade av medias ständiga rapporteringar. Det går liksom ej att ta till sig allt elände, så vi stänger av. Det är mänskligt. Det är en form av överlevnadsstrategi och ej att fördöma. Men, om vi vill uppväga den mekanismen – den att låta bli att skänka de surt förvärvade sparpengarna till barn som lider – kanske vi kan göra gott i det lilla. För hur det än är, har vi faktiskt makten att förändra. Om än bara lite. Så om vi alla förändrar bara lite; ger en tjuga till den stressade småbarnsmamman i kassakön som har för lite kontanter; säger ifrån när vi märker att någon blir orättvist behandlad; hjälper den som har ramlat; lämnar plats på bussen till någon som bättre behöver den; håller upp dörren; ler emot människor som har service som yrke; skriver ett brev (på papper!) till någon och förgyller vardagen…eller helt enkelt bara låter bli att säga och göra de där onödiga, sårande sakerna. Om vi gör det, har vi i alla fall gjort något. Vilket är betydligt bättre än ingenting alls. Och genom alla dessa små goda gärningar, förvandlas detta året till ett vänligare, mer tillitsfullt och mer hoppfullt år än det föregående. Många bäckar små, ni vet.

Om vi dessutom försöker ta hand om miljön så är det ju fantastiskt.

En sak till. Förvänta er för allt i världen inget i gengäld. Det räcker liksom att göra gott och att själv veta att man har föregått med gott exempel för andra, stora som små. Människor, en del av dem, har en benägenhet att surna till över vad de upplever som uteblivna gentjänster eller bristande tacksamhet. Men, ni är väl ej sådana? Bra. Å andra sidan finns det människor som har svårt att ta emot, gåvor, tjänster och/eller hjälp, utan att kunna återgälda densamma. Det går att lösa. Be dem att skicka vidare; De kan i sin tur hjälpa någon annan vid tillfälle. Så sprids hjälpsamheten och vänligheten som ringar på vattnet.

I rubriken står det: 2014…och sen då? Det är vi alla som bestämmer hur det ska bli sen. Var och en.

Ha det gott där ute.

Det slog mig idag, när jag körde till Umeå, att sträckan jag körde (sex mil) är ungefär lika lång som den sträcka som Fredrikabarnen har till skolan i Åsele. Utom barnen i Fredrika norra byar, som har längre.

Jag kan fortfarande ej se att det var ett bra beslut att flytta högstadiet.

Saker förändras. Det är liksom livets gång. Det finns ett talesätt som lyder ”Det enda bestående är förändringen.” Det betyder icke att alla förändringar är av godo, eller ens nödvändiga. Men, vissa förändringar sker, oavsett om man vill det eller ej. Då är det ”bara” att gilla läget. Även om man egentligen ogillar läget väldigt mycket. Jag pratar om acceptans av nuläget, hur det nu än är. För vi må acceptera nuläget och ha insikt om våra förutsättningar, för att förmå oss till att gå framåt. I vilken riktning vi än går.

Vi som tog våra knyten över axeln och gick, i somras, hade gjort just det. Vi accepterade, om än ytterst motvilligt, det läge vi befann oss i och vi gjorde en utvärdering av förutsättningarna. Sen gick vi. För de förutsättningar som en gång fanns, för ett fortsatt liv i byn såsom vi ditintills levt, de fanns då ej längre kvar i Viska. Tråkigt nog.

Nu har ett nytt sätt att leva tagit plats i allas vår vardag. Det är en förändrad vardag både för oss som gått och för de som stannade. Såvitt jag vet går det bra för alla barn i skolan, i alla de fyra skolor de nu är uppdelade på. De barn som går i ny skola har fått en del nya kamrater och de flesta har även kvar kontakten sinsemellan. Som mor och även som pedagog är det för mig det viktigaste. Barnen skall ha det bra.

Jag saknar det Fredrika som var. Det som vi en gång hade och den framtid vi såg som ej blev. Men, jag är fullt medveten om att Fredrika nu är så förändrat, på fler än ett sätt, att det ej längre finns förutsättningar för det slags liv jag ville leva där. Alltså försöker jag gilla läget. En del dagar går det bättre än andra. Men, sorgeprocesser kan ta tid har jag hört. Ni vet, eftersom jag varit begravd i allt bakgrundsmaterial till den där boken, har jag mentalt varit kvar i det jag skrivit om, till stor del. Det tog tid och kraft. (Jag kollade upp utmattningssyndrom på vårdguiden för några veckor sedan och insåg att de symtomen stämde alldeles för bra.) Alltså håller min process först nu på att ta sin början. För det är omöjligt att gå vidare, innan man släppt taget.

”Mötas och skiljas är livets gång. Skiljas och mötas är hoppets sång.”

Jag hoppas att jag kan få möta Fredrika på nytt. På annat sätt än tidigare. Det vore helt fantastiskt att ha ett litet krypin invid Viskasjön. För det är ändå i Fredrikabygden jag har en del av mina rötter och av naturen är det Viskasjön jag saknar mest. Av de ställen jag bott på, är det vid dess blå vatten jag trivts bäst. Där vill jag ha en fristad, där lugnet känns, själen lyfter och livsbatterierna laddas. El och rinnande vatten behövs icke. Jag har rätt små krav på sånt när det gäller att ladda mina egna batterier, till skillnad från mobilens. Så, har du ett litet krypin över, invid Viskasjöns vågor: Skriv till mig.

För övrigt har en Fredrikaflicka nyss kommit till världen. Grattis till tillökningen i byn.

Ha det gott därute. Ta hand om er själva och om varandra.

Jag är tacksam över så mycket. Just nu är jag tacksam över all omtanke som flödade över mig på min & drottningens födelsedag. (Ni får själva lista ut vem av oss det flaggas för.)

Jag hoppas att julhelgen går i tacksamhetens tecken för oss alla.

Jag önskar er alla en fridfull julhelg.

Jag hade gett mig själv ett stoppdatum. Den skulle vara klar innan jul. Jag fick knappt en vecka till godo. Men, nu är den inskickad för offertförfrågan.

Boken alltså.
Berättelsen om kampen för Fredrika F-9 skola 2011-2013.

Så, till er som väntat på den, kan jag säga att den är på väg.

Till er som tvivlade, säger jag ingenting.

Är det något jag har svårt för så är det språkbruk och attityd som är ovänlig, nedlåtande och som förlöjligar mottagaren. Om sådant finns inom den politiska sfären blir samarbete hart när omöjligt. Man behöver icke tycka om, eller vara kompis med, människor man möter genom sin politiska gärning, lika lite som man måste vara kompis med sina kollegor på jobbet. Däremot måste man kunna föra dialog på ett hövligt sätt. Man måste kunna visa respekt för sina medmänniskor. Man måste kunna samarbeta med människor som man privat ej skulle välja att umgås med.

Vad rubriken hänsyftar till förstår den som var på senaste sammanträdet med Åsele kommunfullmäktige. Det var en person framme i talarstolen som sa ungefär så till en av ledamöterna i församlingen. Till vissa personers förvåning och förskräckelse. Det var ett exempel på hur man ej bör lägga orden. För politiken är inget kompisgäng. Politiken är ett medel för att på demokratisk väg nå det allmänna bästa genom dialog, lyhördhet och samarbete mellan de förtroendevalda. De som representerar medborgarna och i sin gärning ska verka för deras bästa.

Det finns ingen som kan samarbeta med människor som skapar murar kring sig och sitter på sin kammare och filar på beslut, för att sedan servera otrevliga, hånfulla och/eller nedlåtande salvor mot de som ifrågasätter.

Jag varken bor, skattar, röstar eller är valbar i Åsele kommun längre. På grund utav ni-vet-vad. Men, precis som Pontus Grahn, (han på region Västerbotten ni vet som gjorde omvärldsanalysen när småbarnsskolan i Fredrika var på tapeten) följer jag utvecklingen i kommunen. Det jag ser och hör är oroväckande.

Jag läste Egons blogg tidigare ikväll. Samt interpellationen och svaret som ligger på Åkl:s hemsida. Ordet såpopera fick helt plötsligt en ny innebörd. Tydligen. Läs, så ser ni vad jag menar.

Ha det så gott ni kan…

Nu senast gjorde jag det ikväll. Jag var nämligen in på Åsele kommuns hemsida och kollade i Allmänna Utskottets protokoll och tänkte att jag skulle se vad de pratat om, bland annat angående budgeten för nästa år och vidare planer framöver.

Det gick inte alls det. I protokollet stod:

13.KS85 042

Budget 2014

Ärendebeskrivning

Muntlig information lämnas vid sammanträdet

Beslutsunderlag

Muntlig information.

Kommunstyrelsens allmänna utskott föreslår

att bifalla förslag till budget

Egon Persson(åkl) reserverar sig mot förslaget till beslut då

kompletta handlingar i ärendet ej har skickats ut vilket innebär att ärendet ej har kunnat hanteras i åkl

—————————————————————–

13.KS347 042

Flerårsplan 2015- 2016

Ärendebeskrivning

Muntlig information lämnas vid sammanträdet.

Beslutsunderlag

Muntlig information.

Kommunstyrelsens allmänna utskott föreslår

att bifalla förslag till flerårsplan 2015-2016.

Egon Persson(åkl) reserverar sig

mot förslaget till beslut då kompletta handlingar i ärendet ej har skickats ut vilket innebär att ärendet ej har kunnat hanteras i åkl.

—————————————————————

Jag har rätt fullt upp med andra ord och meningar, så därför bloggar jag sällan. Nu gör jag det för att förtydliga saker som kommunalrådet sagt enligt en artikel i VK och saker som Egon Persson skrivit om i sin blogg.

Åsele kommun har under de tre första kvartalen i år minskat med 71 personer. Av dessa är 30 att räkna som födelseunderskott. Resterande är flyttningsunderskott. Så, även om det visst föds färre än antalet som går hädan, är det totala underskottet den här perioden till största delen beroende på utflyttning från kommunen.

Bjurholms kommun har under samma tid ökat sin folkmängd med 21 personer. Av de som flyttat till Bjurholm den här perioden kommer 20 personer från Fredrika, varav 10 är barn.

En av barnfamiljerna (2 vuxna 3 barn) som flyttade från Fredrika i somras valde att flytta till Lycksele.

Statistiksiffrorna finns hos SCB.

Vad gäller siffrorna på de som flyttat så får ni tro mig på mitt ord. Jag råkar ju känna allihopa, så det är rätt lätt för mig att räkna dem.

För övrigt har vi ej sett slutet än på den utflyttning från Fredrikadelen av kommunen, som orsakas av besluten att dra ner på samhällsservice i fråga om grundskola och äldreomsorg.

Och ja, det har flyttat folk åt andra håll än Bjurholm och Lycksele också. Både från Fredrika och från övriga delar av Åsele kommun.

Dominobrickorna faller…

Ha det gott där ute.

Vi hade styrelsemöte i Södra Lapplands Socialdemokratiska förening igår. Jag fotade lite innan mötet… Bilderna är naturligtvis mina, ej att nyttja för någon annan. Se men icke klicka hem och spara. 🙂

Vi skriver nu oktober 2013. Man skulle kunna tro att detta var ett upplyst tidevarv, där människor lärt sig att värdesätta varandra, vara rädda om varandra och måna om varandras bästa. Men icke. Både i det stora och i det lilla ser jag tecken på att så ej är fallet. Jag ser tecken på att egoismen och fundamentalismen frodas och göds utav människors okunskap och utav människors tystnad. Ja, just tystnad. För det spelar liksom ingen roll hur många det är som tycker annorlunda än den som diskriminerar, om dessa tiger still. Det spelar ingen roll hur många som anser att ”något borde göras”, om ingen gör något. Det finns ett talesätt som lyder:

Om Någon ska göra ett arbete, ska man alltid förutsätta att Någon är man själv.

Ingen kan dock göra allt. Men, som bekant kan alla göra något. Om vi vill ha en ljusare framtid för den värld vi lever i, hjälper det föga att sitta och beklaga sig hemma vid köksbordet. Det hjälper inte ens att gå till grannen och klaga. Om nu i och för sig inte grannen råkar vara en Man Med Makt och du har turen att denne håller med dig. Vilket de sällan gör, Männen Med Makt. De vill gärna komma med de goda idéerna själva. Ja, de behöver för den delen inte vara särskilt goda, bara det är deras egna. Med det är det kanske lite som ett annat talesätt påstår, att:

Det är med idéer som med barn – Man tycker bäst om sina egna.

Innan någon daskar en feministlunta i skallen på mig, vill jag påpeka att det visst finns Kvinnor Med Makt också. De är dock ej lika vanliga, som ni säkert vet.

Om man nu har den där Makten, som somliga anser är så åtråvärd, då bör man ha ett visst mått av sunt förnuft för att bruka den väl. Man har förhoppningsvis en nypa social kompetens och vet såväl hur man ska kommunicera med människor (och Att man bör göra det), som hur man ska föra sig i olika situationer. Annars blir man sällan en bra ledare och det är såvitt jag förstår det som lockar. Att vara ledare. Högsta hönset. Herre på täppan. Kung i stan.

Å andra sidan är finns det ju folk som tänker mer på själva Makten, än på hur de ska bruka den för att göra något gott för sina medmänniskor. Precis som det finns människor som strävar efter att göra det yttersta goda, utan att vara det minsta intresserad av att ha någon sorts Makt.

Var vill jag komma med allt detta nu då? Jo, jag vill att människor ska börja agera. Jag vill att människor ska stå upp för det goda i världen och dra sitt lilla strå till stacken för att detta goda ska få en större spridning än sådant som drar människosläktet i fördärvet.

I det stora, vill jag att folk ska vara vidsynta, välkomnande, vänliga och hysa respekt för sina medmänniskor. I det lilla vill jag samma sak.

Det finns kulturer där man har respekt för de gamla. Där de äldre betraktas som det mest värdefulla man har och alltså behandlas de därefter. Man tar hand om dem och tar hänsyn till deras vilja, deras behov och deras önskemål. Man drar inte ner på omsorgen om de äldre för att inkomsterna i börsen minskar. De lustiga är att dessa kulturer, är sådana som det här landet genom tid gjort sitt bästa för att icke kännas vid. Vilket kanske ej är så konstigt. Hur skulle vi annars med gott samvete kunna stapla åldringar på varandra i mer eller mindre önskvärda boendekomplex. Väl inhysta så att släkten kan pyssla med sitt och ej behöver tänka på dessa äldre annat än när det är dags för de pliktskyldiga telefonsamtalen och påhälsningarna, om tiden tillåter.

Det finns kulturer där man tänker långt framåt, innan man fattar beslut. Därför att man förstår att det som händer idag, påverkar flera generationer framåt. Där försöker man handla efter vad som är mest hållbart, för framtidens folk, för jorden vi lever på och för luften vi andas. Där värdesätter man barnen och försöker skapa en så bra värld för dem som möjligt, att bli vuxna i.

Det finns människor som faktiskt förstår, att såväl barn som gamla är tänkande och kännande individer, som bör respekteras och tas på allvar. Till och med i vårt land, i vår kultur, i vår omgivning. Tyvärr har dessa människor sällan Makt. Eftersom de som har Makt, sällan besitter dessa insikter, blir besluten de fattar därefter. Man gör nedskärningar som drabbar barn och gamla. Man prioriterar bort de som gått före och byggt upp landet åt oss och man prioriterar bort de som ska ta över när vi gått vidare. Man prioriterar bort människor med andra kulturer, som man hade kunnat lära av. Det verkar minst sagt lite kortsynt.

Vi skriver oktober 2013. Vi diskriminerar fortfarande folkslag, grupper och individer. På alla samhällsnivåer. Vi går omkring och blundar, för att denna obekväma sanning ej ska leta sin väg in. För om den gör det, kanske vi måste agera, försöka göra skillnad. Om så bara för vår egen goda nattsömns skull.

Sov gott där ute.

Att vi försöker gå vidare, i betydelsen skapa en ny vardag på ny ort, betyder icke att vi glömmer anledningen till att vi befinner oss där vi är. Vi minns Er alla. Både det fåtal som yttrade sig och de andra som var tysta. Jag läste ett träffande citat i Daniel Nordströms senaste helgkrönika (Arbetarbladet).

”Ansvaret är inte mindre för att man ingenting har sagt.” ~ Mihály Babits (1883-1941) ungersk poet.

”Att vara sosse är att sätta laget före jaget.”

I små kommuner gäller det nog för alla politiker, oavsett partitillhörighet. Laget, är som jag ser det kommunmedborgarna. Väljarna som valt en för att tjäna dem på bästa möjliga sätt, efter deras önskemål. Det gynnar icke laget att man vill göra karriär inom politiken. Om det blir så ändå, utan att man strävat efter det för personlig vinnings skull, det är en annan sak. Dock är det sällan som detta händer, tyvärr. Det gynnar ej heller laget att man försöker misskreditera den som anför en avvikande åsikt. Men, det förmodar jag är självklart…

Nog om detta. Det börjar bli höst här borta nu. Men aspen jag ser genom mitt fönster är grön än. Likaså äppelträden.

Ha det gott!