Hej, hej.

Jag fick ett brev idag:

’Vad menar du egentligen med ’snuskfarbröder och övrig gapig publik’? Betyder det att också att tjejer som tapetserar väggarna med bilder på pojkband är ’snusktanter’ eller att dom som hejar på UIK är en gapig ’publik?’ Eller är det helt enkelt så att du är
Fördomsfull?
Nedlåtande?
Diskriminerande?
Oerfaren?

Ja detta är ett mysterium som du borde förklara och reda ut för läsarna.’

Okej. Detta brev handlade om en ’Josefin gör helg’ som publicerades i våras, så vi kör en ’Josefin reder ut’, nurå:

CHECK! CHECK! CHECK! CHECK!

Två trendsetters.

Hej, hej.

Satt och bläddrade i senaste numret av City-magasinet på lunchrasten, och den hade minsann något slags modetema. Läste bland annat ett vimmelreportage som handlade om klubbmode, och tänkte då på att folk verkligen ser så jävla märkliga ut när de går ut och lever djävulen.

Ett exempel:
För typ två veckor sedan var jag ute och gjorde ett krogreportage till nöjessidorna, och besökte då Umeå Beat Collective på Scharinska. Där såg jag en tjej som hade en halv boxbumboll i plast på skallen. Väldigt käckt! Dock inte så originellt som hon nog trodde, för vem fan har inte haft en sådan på skallen, liksom? Redan tjugohundrasju var ju faktiskt både jag och Ylva riktiga boxbumbitches.

Hej, hej.

Fick just ett sms av Fredrik:
"Hörru du Kerstin! Nu får du väll ta och blogga lite vi i gnällbältet vill ju ha något att läsa!"

Så, okej då, jag får väl ta och göra det då. Men jag tänker ändå börja lite lättsamt såhär efter mitt helguppehåll genom att bara meddela alla att min karl, Frille Svan, minsann kommer att berika Västerbotten med sin närvaro i helgen. Allt är bokat och klart, och i helgen ska vi till exempel gå på punkfesten och se Moderat Likvidation, och så ska han få slava i mitt kök. Ljuvligt!

Hej, hej.

I tisdags kom jag helt plötsligt på en grej från lördagens släktkalas – jag köpte för fan jultidningar av en liten kille som var på festen! I fyllan, utan att riktigt veta varför. Tror att det var för att den lilla killen var så gullig, och för att jag tänkte på vilket helvete det var när jag själv sålde jultidningar för WWF när jag var i tioårsåldern. Nu minns jag inte alls exakt vad jag beställde, men det gör ju bara att allt blir mycket mer spännande. Hoppas att det inte kostade för mycket bara, om jag nu skulle råka vara luspank i december, vilket inte är helt omöjligt.

Ikväll har jag varit på Wayne’s med Emelie, Ylva och Bibi och snackat en massa skit och pimplat kaffe i några timmar. Vi har även planerat lördagens middag och förfest hemma hos mig (inte för att det är så mycket att planera egentligen, vi ska bara beställa käk från Thaiköket och inhandla en massa öl från bolaget – inte alls speciellt avancerat, med andra ord). Det var sjukt trevligt, och kändes även välbehövligt, eftersom jag, efter två dagar av sweet ledighet, ska jobba som vaktmästare hela dagen i morgon (inte mitt favoritjobb, direkt). Dessutom ska jag, på lunchen i morgon, åka förbi tatueringsmässan och samla intryck och inspiration till en krönika i lördagstidningen. All work and no play för lilla Gin i morgon, alltså.

Jag ska förresten svara på alla era frågor och kommentarer snart. Håll ut till i morgon bara, lovers.

Hej, hej.

Två saker som får mig på helt otroligt bra humör är dels att få lön och sedan blåsa det mesta av den på roliga grejer, och dels att träffa mina brudar. Idag kombinerade jag dessa två genom att gå på stan med Blebban och Becker, och kom hem med följande:

1. Ny Mp3-spelare.
2. Höst/vinterjacka.
3. Svart blus (har för övrigt alltid hatat det ordet).
4. Stor, röd handväska. En sån där som är så gigantisk att den känns som ett svart hål, ni vet.
5. Kalender.
6. Mascara.

Mascaran betalade jag dock inte själv för, eftersom Becker är världens snällaste. Hon skulle köpa en ny åt sig själv, och då beklagade jag mig och sa:
"Uuuuh, jag behöver också en ny, min är helt torr. Kan inte du, Miss Tolvtusen-efter-skatt, köpa en åt mig också?"
Och då gjorde den jävla knäppgöken det, trots att jag bara skojade. Det blir till att bjuda henne på bärs i helgen, alltså.

Min pojkvän Fred Tank? Nej, för helvete, det är ju min pojkvän Fred Astaire.

Hej, hej.

Fredrik fasar för att jag ska skriva om, och framförallt lägga upp bilder från, senaste Örebroresan. Men eftersom vi hade det så himla bra och roligt på alla sätt och vis så är jag ju tvungen att skriva lite om vad vi gjorde.

Till exempel så åkte vi i vanlig ordning en massa lastbil. Det är ungefär det mysigaste som finns att stiga upp klockan fem på morgonen och brygga kaffe, sätta sig i bilen och åka till Hallsberg där lastbilen står, kliva in i lastbilen och krypa ner under täcket som Fredrik alltid tar med åt mig och sedan bara glida fram längs vägarna och lyssna på radio och pimpla kaffe ur samma mugg.

Förutom att åka lastbil hann vi även med två restaurangbesök, varav ett var på O’learys där vi käkade massa god mat och sköljde ner allt med varsin kanna öl. Sedan handlade vi även skivor och glodde på teve och sådant under veckan.

Men nu till det bästa av allt – släktkalaset vi var på. Ett släktkalas där det förutom italiensk buffé, trevliga bordsgrannar, massa alkoholpimplande och tipspromenad även vankades dans. Och herregud vad vi dansade. Och herregud vad Fredrik kommer att hata mig för att jag nu berättar detta för övriga världen. Men vad fan, alla hans polare vet redan vilken rar karlaslusk han är, så de blir nog inte så förvånade över att deras balla polare buggade och skankade till 2 Unlimited, Lena PH, Nationalteatern och Björn Skifs i flera timmar.

Hej, hej.

För bara några minuter sedan träffade jag jultomten. Ja, samma jultomte som jag intervjuade för snart tre år sedan när jag gjorde ett reportage till VK ung som gick ut på att jag praoade som jultomte, alltså. Jag kände inte igen honom, men han kände igen mig, och det var ju kul, om än lite besynnerligt. Besynnerligt med tanke på att jag vid den tidpunkten hade svart hår, lugg och en slampig tomteklänning på mig. Det var lite pinsamt att jag inte kände igen honom, faktiskt, men jag minns i alla fall att han var sjukt trevlig.

Det blir för övrigt en mycket lång arbetsdag idag. Först ska jag jobba och boka dödsannonser fram till klockan fem, och därefter vankas det månadsmöte till kvart över sex. Klockan sju ska jag vara på Folkets Hus för att recensera Maria Möller show till morgondagens nöjessidor, och sedan är det bara att skynda sig hem och skriva. Krubba middag får jag väl göra när jag är död.

Blebban the blebb

Hej, hej.

I morgon kommer Bibi, en av mina äldsta och bästigaste bästa vänner, hem från Stockholm. Detta ska såklart firas med skvaller, bärs, lyssnande på skit-electro som bara hon gillar och med att låta henne bestämma vilka fjantiga töntklubbar vi ska besöka. Underbart, ska det bli!

Jag och Bibi gick på samma dagis när vi var små, och har sedan dess även gått i samma klass ända tills vi tog studenten, men det var egentligen när vi gick i tvåan på lågstadiet som vi blev polare på riktigt. Det var under en regnig orienteringsrunda i skogen runt Carlshöjdsskolan som vår gympalärare (som, när hon var arg och pekade, för övrigt brukade använda sig av långfingret – hysteriskt kul, tyckte vi då) tvingat ut klassen på. Jag och Bibi knallade runt med varandra och var lika värdelösa båda två, och efter den dagen ägnade vi resten av lågstadiet åt att bland annat leka OS i Atlanta och spela med vårt tvåmannaband Håll Käften (med hits som vi skrev själv, med titlar som "Grannen med tjocka barmar" och "Köp en kompis"). Sedan har åren gått, och vi har fortsatt att vara nära vänner.

I natt, när jag åkte taxi hem i höstnatten, satt jag och tänkte på Bibi och flinade lite för mig själv. Klockan var tre, jag var helt genomslut och hade ont i huvudet, och då frågade fryntliga taxichauffören om vi inte skulle stanna vid en mack och köpa en "go’bit". Då tänkte jag att det hade varit så himla, himla bra om Bibi suttit med i taxin, eftersom hon nog är den enda som hade förstått det roliga med "go’bitar" i arla morgonstund.

Åh Bibi! Min ettriga, älskade argbigga!

Hej, hej.

Sedan en halvtimme tillbaka har jag nyplockade och nyfärgade ögonbryn som gör att jag både ser slynig och vaken ut. Slynig var jag ju sedan innan, men herre min skapare vad jag inte är vaken idag. Har nämligen bara sovit tre timmar inatt, eftersom min resa från Örebro igår blev betydligt längre och drygare än väntat.

Åkte från Örebro tjugo i två på eftermiddagen och anlände till Gävle kvart i sex, där jag skulle byta till ett tåg som skulle ta mig till Härnösand. Den resan gick jättebra, men jag hann bara sätta mig på nästa tåg då en suicidal jävla älg ställde sig på spåret. Det smällde till utav bara fan, och när älgen åkte med under tåget och blev till älgfärs smattrade det ungefär som om vi körde över ett grustag, typ. Bromsarna gick sönder, och tåget blev stående i tre timmar. Klockan nio, när jag egentligen skulle ha varit framme i Härnösand för att byta till bussen mot Umeå, så hade tåget tvingats backa hela vägen tillbaka till Gävle. Där blev det sedan buss till Sundsvall, och sedan byte till buss mot Örnsköldsvik. Från Örnsköldsvik blev det sedan taxi till Umeå, och halv fyra i morse var jag äntligen hemma. Jag var på förvånansvärt gott humör hela tiden, trots att jag inte käkade eller pissade på över tolv timmar, men fy fan vad trött jag var! Har för övrigt en teori om varför jag var så positiv hela tiden, och jag tror att det hade att göra med att så många andra gormade och skällde på busschaufförer och tågpersonal så fort de fick möjlighet. Vad fan, det var ju älgens fel och ingen annans, liksom.

Just nu sitter jag vid kunddisken på privatmarknad och bokar och gör annonser. Om en halvtimme ska jag på lunchmöte. Jag har aldrig känt mig så vuxen i hela mitt liv.

Oh, the memories! Jag minns hur jag satt med örat mot brorsans sovrumsdörr i slutet av nittiotalet och hörde en grupp sjunga om bananer. Jag har typ haft låten på hjärnan sedan dess, och så dyker den helt plötsligt upp i Lollos bilddagbok. Den får bli fredagens ledmotiv. Fy fan vad bra!