Hej, hej.

Jag avskyr sällan människor. Avsky är ju ett väldigt starkt ord, och det är liksom inte min thang. Trodde jag.

Just nu sitter jag nämligen och avskyr Ylvas ex av hela mitt hjärta, eftersom hon är för genomgod, snäll, kristen och fantastisk för att göra det själv. Herregud, vad jag avskyr den jäveln. När jag gick i tvåan eller trean på lågstadiet var det någon som hade skitit i en klasskompis ryggsäck. Det blev världens jävla rabalder, och ingen visste vem som hade gjort det. Just nu funderar jag på att göra något liknande i Ylvas ex ryggsäck. Jag har sett honom knalla omkring på universitetsområdet med en sådan, nämligen.

För övrigt hatar jag ungefär varenda kille som Bibi träffat det senaste året också, och känner hur gärna jag vill knäcka deras små indiepopben som tandpetare.

Varför är alla så jävla dumma i huvudet för? Jag blir så utmattad och arg.

Hej, hej.

Fy fan vad skönt att Björklöven spöade Bofors igår! Var ute och åkte lastbil i Karlskogatrakten med Frille Svan hela gårdagen, och på lokalradion tjatades det hela tiden om hur ’löven skulle falla’ och hur alla skulle satsa pengar på hur mycket Björklöven skulle få stryk med. Ha! säger jag bara. Visserligen är jag typ totalt ointresserad av sport, men jag älskar då Umeå och Norrland fan så mycket att jag inte orkar höra sådan där skit.

Ja, ja. Jag har det väldigt bra här nere som vanligt, även om vi inte gör så mycket. Vi slappar typ mest i sängen och glor på teve, men så fort Fredrik kommer hem från jobbet ska vi dra på stan och käka i alla fall. I väntan på det så ska jag fortsätta lyssna på Cock Sparrer och frisera mitt slitna hår.

Hörs, va.

Hej, hej.

Ungefär det mest spektakulära som har hänt idag är att alla på Privatmarknad har bytt ringsignaler på sina telefoner. Och att jag ätit fyra pepparkakor. Och att Lovisa, via sms, har påmint mig om att basisten i Kings of Nuthin’ har en tre centimeter lång brallorm.

Det är minst sagt en spännande dag idag.

Hej, hej.

Nu när jag ändå skriver så mycket om min fina morsa, så tänkte jag publicera ett brev som hon skickade till Linda Skugge för ett par år sedan, efter att hon skrivit en krönika om att hon är en dålig mamma. Skugge publicerade brevet i sin blogg då (2005 eller i början av 2006), och jag gjorde likadant (hade precis börjat blogga då). Men det är så fint, så här kommer det igen:

"Jag heter Elisabeth. är snart 49 år och bor i Umeå. Mina barn är 25, 23 och
18 år. Kände igen mig rätt så mycket när jag läste din krönika. Här får du några exempel, men det finns nog mycket mer som jag har förträngt.

1. Mina två pojkar (nu 23 och 25 år) bråkade ofta och gärna. En gång när dom slogs och nästan hade drivit mig till vanvett så slängde jag ut dom i bara strumplästen i 15 graders kyla och sa att dom fick slå ihjäl varandra utomhus. Sedan låste jag dörren. Dom blev omedelbart sams och var så hela kvällen sedan
2. Min dotter som var ca 4 år hittade en jätteförstoring av ett sängkvalster i en tidning och frågade mig var dom fanns. Då sa jag: ’dom bor i din säng’. Mycket pedagogiskt!
3. Jag lät dom ofta förlora när vi spelade spel, typ Bamses honungsjakt, Bondgårdsspelet, Fragglarna m.m. Dom blev ju helt vansinniga, men jag ville lära dom att man måste kämpa för att vinna så därför låtsades jag inte förlora som snälla mammor ska göra.
4. Jag har svurit och ’levt skithus’ ( OBS! Norrländskt uttryck!) och sjungit konstiga sånger för dom.
5. När det var för mycket legobitar och leksaker på golvet brukade jag komma in med dammsugaren påslagen och hota med att suga in dom omedelbart om dom inte städade upp. Ibland sög jag in några leksaker för att visa att jag menade allvar.
6. Jag ställde jättestora krav på den äldsta pojken och tyckte att han skulle vara stor fast han bara var 2 år gammal. Helt vansinnigt!
7. Jag retades också med mina barn och dom blev faktiskt mycket slängda i käften dom också.
8. Jag sa till min dotter redan från det att hon var mycket liten att hon inte skulle gnälla utan se till att tala om vad hon ville för att hon skulle ha en möjlighet att få sin vilja fram. Jag avskyr nämligen gnälliga ungar.
9. Jag skickade min då sexårige son till förskolan fast han var lite ’krasslig’, och det visade sig sedan att han hade lunginflammation. (Jag är sjuksköterska!) Jag har fortfarande viss ’ågren’ när jag tänker på detta fast det är sjutton år sedan.
Trots mina vansinnigheter så har jag lyckats fostra tre underbara, roliga, smarta ungar med massor av integritet. Så det finns nog hopp för oss ’dåliga mammor’.
Jag tror att dom farliga föräldrarna är dom som låtsas att allt är så perfekt. Du vet, när man skrapar på fasaden så kommer skiten fram.
Tack för dina krönikor och lycka till under 2006, både med ditt skrivande och dina barn.
MVH!
Elisabeth"

Hej, hej.

Morsan åkte ju in till sjukhuset i fredags och fick opereras igen. Tydligen så har en elektrod lossnat (något som bara händer typ en gång per år) och gjort ett hål i hjärtsäcken på henne så att det kommit in blod och vätska och annat äckligt, och nu blir hon kvar åtminstone tills i morgon. Var där både igår och idag med en tidning och en påse Salta Katter (hon är ju trots allt en salt kissekatt, min mor), och förutom att hon har låg puls och lite ont, så är hon precis som vanligt. Skrattar, är ful i käften och snackar om att hon vill tillbaka till jobbet. Fantasin verkar det inte heller vara något fel på. Igår kväll när jag satt på hennes säng såg vi en stor luftballong glida förbi, och då sa morsan följande:
– Tänk om ballongen sakta snurrade på sig och så stod det "Krya på dig, Elisabeth!", och sedan kom det en stor örn och satte klorna i den så att den bara pös ihop!
– Eh, ja… det hade ju varit spektakulärt, svarade jag (och undrade i mitt stilla sinne vilka mediciner de trycker i henne egentligen).

I morgon börjar mitt vikariat på Privatmarknad, så då ska jag jobba måndag och tisdag, för att sedan dra till Stockholm på tisdag kväll där Fredrik plockar upp mig med bilen. Sedan vankas det pojkvänshäng, släktkalas med några ur Fredriks släkt som fyller år samt utgång tillsammans med Kimmo på onsdag (han hade då sagt till Fredrik att han ville gå ut med mig då, och jag är ju inte den som är den). Ljuvligt ska det bli.

Hej, hej.

Igår: After Work med Privatmarknad på Aschanska. Middag och bärs och otroligt trevligt sällskap.

Ikväll: Jobb. Ska möta upp Foto-Ludvig, och sedan ska vi ut och göra nöjesreportage till måndagstidningen från olika krogar. Vi ses kanske i vimlet.

Men först: hälsa på Mrs Pacemaker på sjukhuset. Hon hade tydligen känt stickningar i hjärtat igår och åkte in till sjukhuset för att kolla upp det. Tydligen så var det något fel på pacemakern, som bara drabbar typ en av tusen personer, så det var ju jävligt typiskt att just morsan blev den som var tvungen att opereras igen. Förhoppningsvis blir hon utskriven i morgon, men jag tänkte dra dit med lite tidningar och sådant så hon överlever kvällen och natten och inte dör av tristess.

Hej, hej.

För en timme sedan ringde min telefon, och displayen visade att det minsann var Fredrik som ville mig något. Han lade dock på efter bara en signal, vilket jag trodde berodde på att han hade lite pengar på mobilen, så därför ringde jag upp honom i stället. Följande konversation ägde sedan rum:

– HALLÅ?!
– Hej, det är Josefin, ville du något speciellt?
– HALLÅ?! HALLÅ?!
– Hej! Vad fan håller du på med?

Sedan började det pipa som fan, eftersom han verkade löpa amok över knapparna. Då lade jag på, eftersom jag vet att han är en sådan där kuf som gör märkliga saker i sömnen, men ringde upp igen i tron att han kanske skulle ha hunnit vakna till liv. Och visst var han sig själv igen. Nästan.

– HALLÅ?!
– Hej, ditt freak! Vad gör du? Sover du?
– Hej Josefin, varför går det inte att ringa med fjärrkontrollen idag för?

Ja, jag säger då det… Han är allt lustig, den där Frille Svan!

Hej, hej.

Det bästa med att jobba på flera olika ställen (eller i mitt fall olika avdelningar på samma företag) är att man får gå på en massa olika, roliga personalfester. Idag ringde till exempel nöjesredaktören och frågade om jag ville följa med vk.se-gänget på något slags julbord på Scharinska, och tidigare idag fick jag inbjudan till en kick off med företagsmarknad, privatmarknad och ekonomiavdelningen. Som vaktmästare finns det dock inga personalfester att gå på, eftersom man är rätt allena här. Funderar dock på att kanske styra upp en liten get together med fastighetsskötaren. Tända lite ljus, dricka lite hemkört och prata om truckar och återvinningstunnor.

Hej, hej.

Nu var det länge sedan jag skrev, men det har helt enkelt berott på att jag fortfarande var chockad, trött och lite loj i tisdags efter allt rabalder med morsan och operationen, och jävligt sur igår på grund av vaktmästarjobbet. Då orkar jag liksom inte skriva, och det gör jag egentligen inte nu heller, trots att jag varken är chockad, håglös eller ett dugg sur längre. Men jag måste i alla fall berätta om en spännande grönsak som jag fann i mitt kylskåp häromdagen.

Det är nämligen så att jag ska ägna eftermiddagen och kvällen åt att städa min lägenhet, och det känns helt okej, faktiskt. Det enda som jag gruvar mig inför är att jag gjort en obehaglig upptäckt i mitt kylskåp. Den senaste månaden har jag mest varit ute och flängt i Örebro (som ni ju kanske vet), och när jag inte har varit där har jag bott hos morsan (det mysigaste och bekvämaste som finns, vad fan skulle jag med en egen lägenhet till?). Trodde att jag hade rensat min kyl innan jag stack, och det hade jag ju. Nästan, i alla fall. Öppnade grönsakslådan igår och hittade en halv gurka som var så rutten att den var helt platt, och den badade i någon orange-grön vätska. Jag vägrar ta i den, så jag vet inte riktigt hur städningen av lådan ska gå till, men jag återkommer väl när jag kommit på en smart lösning.

Hej, hej.

Livet är verkligen så jävla, jävla konstigt. För bara någon timme sedan trodde jag att jag aldrig mer skulle bli glad igen, då jag fick ett samtal av Göran (morsans karl) som berättade att morsan åkt in akut till sjukhuset för att operera in en pacemaker. Jag kan inte i ord beskriva hur det kändes att ingen sagt någonting till mig om det innan. Hur det kändes att vara på jobbet och få ett sådant besked. Hur det kändes att inte veta om jag skulle få prata med min underbara, snygga, roliga, tjurskalliga, vackra och intelligenta mamma igen.

I min värld är det ju liksom gamla sviskon som har pacemakers, inte femtioettåriga rivjärn som känns hur unga och fräscha som helst. Nej, det är omöjligt att beskriva hur det här känns, och jag kan lätt säga att samtalet från Göran är det värsta telefonsamtalet jag fått under mina tjugo år på denna jord.

Efter att ha gråtit hysteriskt och blivit tröstad av privatmarknadsbrudar, redaktionsmänniskor och älskade Fredrik (tack, ni är så himla fina och snälla!), ringde morsan helt plötsligt och var precis som vanligt. Började tjata om hudkrämer och korsordstidningar och sånt som hon ville att jag skulle ta med till sjukhuset, och verkade inte tycka att det var någon stor grej över huvud taget. Själv har jag fortfarande hjärtklappning och ser ut som att jag har corpsepaint, eftersom sminket har runnit ut i hela ansiktet, men det kommer nog att kännas bättre när jag får se henne, och att hon faktiskt är vid liv. Älskade morsan. Mitt stora stöd och min bästa vän.