Är på tikifest ute på vischan hos Lovisa och hennes karl, och helt plötsligt börjar Hellbilly Jokers röja i vardagsrummet. Harre, så trevligt!

Under gråtfesten i dag, alltså vårt eftermiddagsfika, fick jag ett gäng fina presenter. Som den ljuvliga, bulliga badtanten på bilden ovan, till exempel! Hon fick genast namnet ”VK Badmamma” och ska fungera som något slags substitut nu när jag inte längre kommer träffa mina extramammor på jobbet varje dag. Dessutom kan röven hennes samtidigt vara ett stort stöd för mina böcker. Superduper!

Det är då fan vad de spelar James Blunt på radion i dag. Det finns typ inget som får det att krypa så i gammkropp’n min som när han öppnar sin mun och börjar låta som ett skadeskjutet djur. Man skulle kunna säga att han finns med på min stående hatlista, tätt följd av vuxna män som cyklar med armarna i kors över bröstet i stället för att hålla i styret som normala människor.

Ja, ja. Nu är det inte så himmelens många minuter kvar av min sista arbetsdag, och med tanke på att jag grät en första skvätt redan i går så är det kanske inte så konstigt att hela den här eftermiddagen har gått i fulbölandets tecken. Skrivbordet är rensat på mina saker, och alla de konstverk som jag fick av señor Basti när vi lärde känna varandra förra sommaren ligger fint nedpackade i en plastkasse från Coop. Jag kan inte beskriva hur konstigt det känns att jag ska sluta som kontorsråtta. Åh, mitt fina jobb med mina fina arbetskamrater! Det kommer värka ordentligt i hjärteroten ett tag, tror jag.

Hej då, skrivbordet!

Jag på Privatmarknad, sommaren 2009.

Att jag inte bloggar så duktigt beror främst på tre saker:

1.       1. Det har varit dödens vecka arbetsmässigt, och många har ringt och skällt som om det inte fanns någon morgondag samtidigt som vi har varit väldigt lite folk på jobbet.

2.       2. Jag och señor Basti har inget internet hemma. Än.

3.       3. Hunden åt upp min läxa!!!

Egentligen har det dock inte hänt så himla mycket. Hemma har vi mest larvat oss och hojtat könsord medan vi spelat TV Superstars på PS3:an, käkat snarra (fantastiskt ord som jag nyligen börjat använda, känns så himla Tuggensele på något sätt), pysslat på lite i lägenheten samt legat och utvecklat elefanthud i sängen framför halvbra filmer.

Förra helgen var det dock lite mer röj. Då hyrde nämligen jag och señor Basti ett vrak och bilade ner till Gävle för att gå på sommarfest hemma hos min bror, svägerska och Gosboll, och hurrade samtidigt för att det gått ett år sedan den där fredagen (den trettonde) då vi var och minigolfade efter jobbet och kort därefter började vara med varandra ungefär dygnet runt. Under helgen hann jag även med äta massa god mat, skaka hand med sjuttio personer, titta på när andra drack Tequilia Slammers i sann åttiotalsanda samt leka med två härliga skånsk-franska barn, vilket resulterade i att jag rev upp slitsen och fick sand över hela ryggen på min bästa Stop Staring-klänning när jag åkte linbana med en av ungarna i knäet. Men det var fint och roligt och fantastiskt på alla sätt och vis i alla fall.

I skrivande stund är det typ tio minuter kvar av min näst sista arbetsdag på världens bästa Privatmarknad, som kommer avslutas grandiost med adjöken-bärs och hej då-mat på Båten. Dags att göra ett sista ryck här på kontoret alltså, tänker jag.

Åh, det är i sanning en glädjens dag! En underbar vän med det bästa pysslet
och den ljuvligaste dottern har nämligen börjat blogga. Läs och inspireras!

Vid Djupbäcken

P.S. Hon har en sjukt bra sambo också. Han ser ut så här:

Förra måndagen var det inne en kund här på VK och satte in en annons. Det är en helt vanlig man som varit inne hos oss tidigare, men något som är lite speciellt med honom är att han alltid anländer i en yttepytteliten enpersonsbil som han parkerar precis vid entrén.

Förra måndagen besökte han som sagt oss för att annonsera, och när han var klar satte han sig i sin lilla, lilla, lilla bil och körde i väg medan vi, helt överförtjusta, tittade på genom fönstret. På onsdag förmiddag ringde den här mannen till oss och pratade med en kollega om ett annat ärende, och då berättade han att han bodde närmare Malå och hade kommit hem tidigt på onsdag morgon. Och han åkte från Umeå på måndag eftermiddag. Fattar ni hur roligt det är?! Jag grät, helt seriöst och alldeles på riktigt, av skratt när jag berättade om det för señor Basti. Kanske för att det påminner mig om den otroligt roliga Simpsonskaraktären nedan. Eller bara för att det är så sjukt jävla roligt och fantastiskt.

Jag förstår att det kanske inte är så roligt att se vad jag handlar till mig själv, men jag kan bara inte låta bli att visa mina senaste inköp. Dessutom är det här ungefär vad jag hinner klämma ur mig i bloggskrivande under arbetstid, mellan betalfilshämtande och brevknivsslagsmål. Hemma har vi ännu inte internet.

Såg de här två kompisarna i Stockholm i somras, men señor Basti avrådde mig då från att köpa dem och jag blev snål och höll med. Men alltså, om man har tänkt på Drottning von Savannen och Kungen af Djungeln konstant i över en månad, borde inte det vara ett tecken på att man genast ska korva sig i spendersbyx’n? Eh, jo.

Det är nästan kusligt hur historien upprepar sig. Jag och señor Basti befinner oss nämligen återigen hos morsan och Göran i Vännäz city, och ja, vi gör ungefär samma saker som vi alltid gör här. Som i går till exempel, då vi promenerade till affären och jag, i vanlig ordning, fick med mig det senaste numret av Minnenas Journal, och sedan satt framför kaminen och drack bärs och bläddrade med chipsflottiga fingrar samtidigt som Basti spenderade kvalitetstid med sin radiogrammofon ute i garaget.

I dag har Basti grejat vidare (ska visa lite senare hur duktig han har varit, tänkte jag), men har även haft tid att hjälpa mig med att måla min gamla tamburmajor (ett ord som, för övrigt, går superduper att använda som synonym när man pratar om det manliga könsorganet). Jag har även fått välja ut hästar med fina namn att spela på (Mr Hello Man och Sven Olof, till exempel), tagit tantlurar, ätit gott och bara hängt med morsan och Göran.

Vi får väl se om vi åker hem i kväll eller om det blir ännu en natt här ute på vischan. Har blivit en riktig käring som nästan aldrig är ute och festar längre, men dra mig baklänges på en liten vagnjäkel vad skönt och härligt det är.

Hej! från en brudjäkel i Görans
arméskjorta som snart ska börja kladda med färg.

Señor Basti har sågat, putsat och oljats sedan i går.

Tamburmajoren innan målning. Den ståtliga klädhängaren har jag förresten
fått av morsan, som i sin tur fått med sig den hem från en loppis.

Har gett mig på att försöka klä om köksstolarna i vaxduk, och som vanligt när jag pysslar ska man inte titta för nära på resultatet.  Men i det stora hela är jag i alla fall nöjd och tycker att jag själv är fantastisk.

Stolarna har jag förresten fått av mammas man, Göran. Hans pappa tillverkade dem alldeles själv för länge, länge sedan, och jag är så jävla glad över att de nu bor hos mig och Basti. 

Det bästa med att flytta, vet ni vad det är? Det är att vara en vidrig konsument och fylla åttio kvadrat med fantastiska saker.

I dag har jag till exempel köpt en fin lampa…

… tre tuffa wrestlers som jag ska rama in…

… och en vinkande lyckokatt! Häj!

Allt från samma ställe som där jag beställde den
här lilla kompisen, som nu betar i vård badrum:

Miss Juniversum