Mamma har namnsdag!

Av , , 1 kommentar 16

Inte riktigt sant, men kunde ha varit. Min mamma hade under hela sitt liv varit irriterad över sitt dopnamn – RUT Linnéa. Hon hade hellre velat heta Katarina (mormoderns namn) och lade på sin ålders höst till detta namn varför hon vid sin död hette Rut Linnéa Katarina. Att hon behöll tilltalsnamnet Rut berodde förmodligen att det inte är tillåtet att i efterhand förändra detta. Men hade hon fått leva några år till hade hon förmodligen med sin obevekliga envishet och sitt mod sett till att hennes ursprungliga tilltalsnamn omsorgsfullt suddats bort ur kyrkböckerna. Hon hade nämligen i sin ungdom arbetat som piga i en finare familj och där behandlats sämre än herrskapets hund Mitzi. Nu avled mamma sommaren 2008 och behövde aldrig uppleva förnedringen av att ha samma namn som högerregeringens pigbidrag RUT. Men som sagt, hade hon fortsatt leva hade tilltalsnamnet blivit för mycket för henne. Hon var nämligen en kämpande socialist och oskicket att förse en redan välmående medelklass med pigbidrag hade känts som ett fruktansvärt nederlag i hennes kamp för ett jämlikt samhälle.
Gomorron!

Vem f-n släckte lyset?

Av , , 1 kommentar 21

Vid månadsskiftet oktober-november författade jag några elaka rader som handlade om sossarnas beslut att lägga ned skolverksamheten i Nordmalings byar. Och som ett brev på Posten släcktes plötsligt gatlyset utanför vårt hus. Är detta en åtgärd i den offentliga spariver som är på väg att slutgiltigt ödelägga kommunens byar? Ja, då förstår jag varför.
Skulle däremot tilltaget vara tänkt som en varning kunde det kanske ha räckt för att få tyst på en kritiker från de egna leden, men för att få tyst på en oberoende politisk motståndare så krävs det mer än att släcka ett gatlyse…
Gonatt!

Kanske Gösta Skoglunds fel?

Av , , Bli först att kommentera 13

Kan inte släppa tanken på att alla skolor utom en ska läggas ned i Nordmaling. Och nu har en konspiratorisk tanke slagit rot i vardagsfunderingarna – lika kontroversiell som smågalen.
Så här: Nedläggningen av byaskolorna i Nordmaling kunde förutses redan i början av 1960-talet när Umeå påbörjade förvandlingen från sovande tjänstemannastad till kreativt regioncentrum. En åtgärd som initierade den förödande braindrain i stadens kranskommuner som med tiden omöjliggjort en överlevnad. Här planterades således embryot till kräftgången i Nordmalings kommun. Den planta Gösta Skoglund och hans generationskamrater planterat ovanför Hamrinsberget i Umeå 1964 femtioårsjubilerar när Nordmalings kommuns socialdemokrater nesligen beslutar lägga ned skolorna i Rundvik, Lögdeå och Håknäs. En åtgärd som även kommer att leda till en förkortad sotdöd för ett flertal av kommunens byar. De kreativa personer som kommunen behövt för att vidmakthålla ett livaktigt företagande och därmed en balanserad kommunal ekonomi slukas kontinuerligt upp i baksuget av framsynta etableringar inom Umeå kommun.
Redan 1974, tio år efter universitetsstarten var det kört för Sävar, Holmsund-Obbola och Hörnefors. Nu är det förmodligen Nordmalings tur att kapitulera…

Otillbörlig påverkan

Av , , Bli först att kommentera 16

Om, jag säger OM det i slutändan visar sig att en otillbörlig polisanmälan gjorts i samband med misshandeln av nordmalingspolitikern – ja då är det på sin plats att beslutet om skolnedläggningarna ogiltigförklaras eftersom en sådan lögn kan ha haft en avgörande betydelse för röstningsresultatet. Allt annat är en solklar desavouering av den demokratiska processen. Men först måste naturligtvis polisutredningen slutföras enligt konstens alla regler.
Gomorron!

Nordmalingsmisshandeln ett påhitt, enligt GW

Av , , 2 kommentarer 34

Den 6 november tillät jag mig tvivla på att historien om den misshandlade politikern i Nordmaling verkligen råkat ut för en person som till den grad retat sig på skolnedläggningarna att hen tagit sig in i ett olåst hus och begått ett sådant avskyvärt brott. I dagens Expressen går Leif GW Persson ett steg längre efter att gjort en snabbvisit i Nordmaling. Han får inga svar på sina frågor och drar till sist slutsatsen att allt är ett påhitt av en person som ropar på hjälp. Så här sammanfattar han sina antaganden: ”Hela min yrkeserfarenhet och allt som jag får fram om den påstådda gärningen talar nämligen för att den inte har inträffat utan att det i stället är brottsoffret, som av för mig okända skäl, hittat på alltihopa.”

RIDÅ!

Medienostalgi?

Av , , Bli först att kommentera 2

Det fanns en tid då dagstidningen följde sina prenumeranter genom livet. I den lokala dagstidningen prioriterades lokala nyheter och familjenyheter på ett helt annat sätt än idag. Jag minns hur min salig mor ilade mellan ”åringar” och annonsörer under sin tid som lokalredaktör för VF under framförallt 1960-talet. På den tiden fungerade en lokalredaktör som prenumerantens öga utanför familjens omedelbara närmiljö. Tidningens uppmärksammande av människor som nått mogen ålder och fyllt jämnt, par som vigts eller jubilerat som mångårigt gifta kompletterat med annonser som meddelade dödsfall skänkte en familjär känsla för lokaltidningen.
Nu har de tidigare så populära familjesidorna delvis kommersialiserats samtidigt som tidningens bevakning av familjenyheter helt har upphört. Idag är det upp till släktingar och vänner om den avlidnes levnad ska presenteras i tidningen. Och Mammorna, denna lysande idé som innebar att tidningarna ett par dagar varje vecka hade en fotograf stationerad bland nyblivna mammor och bebisar.
Varför drar jag nu upp detta? Ja dagstidningarnas hybris över Nätets framgångar och dess konsekvenser för papperstidningen skaver tidningsredaktionerna. Men vad de missat är att internet faktiskt inte är en konkurrent om närfolkets intresse. Lokaltidningens absoluta fördel gentemot andra media är att de har sina tentakler placerade i prenumerantens omedelbara närhet. Men istället för att utnyttja detta har man ersatt t.ex. familjebevakningen med en massiv livsstilsbevakning, ett område där lokaltidningen på intet sätt kan konkurrera med Nätet. På Nätet finns däremot inte de upparbetade kanaler tidningarna har till lokala familjenyheter. Ska de lokala papperstidningarna överleva är det på de premisserna det skulle kunna ske. Om inte så är snart den tryckta lokaltidningen enbart en historia som nostalgiska typografer och tryckare kan berätta för sina storögda barnbarn om.