Jag vet inte om sinnena stelnar med åldern, men när man efter ett par timmars koncentrerat spanande efter toppfågel i skogen återvänder till ”civilisationen” och uppfattar väglamporna som förvånansvärt hårt sittande skogsfåglar kanske det är dags att lägga ned. Ögat stannar nämligen vid varje mörk silhuett i trädkronorna. Därför är det iallafall lugnast att i framtiden lämna bössan hemma och låta kameran sköta jobbet med tanke på ersättningskostnaden för eventuellt nedskjutna väglampor…
Röd dag, vilodag och svinkallt ute i det öppna landskapet. Men den värme som lagrats i skogens träd håller fortfarande temperaturen i skogen ovanför 0-strecket. Vattnet i diken och bäckar porlar fortfarande även om det börjar låta lite ansträngt. Höjdpunkten under morgonens promenad gick inte att föreviga med kameran, men bilden av en älgko med kalv inne i tjockskogen kommer att stanna i mitt minne för alltid, eller åtminstone fram till seniliteten kickat in på allvar. Tyvärr gjorde den sig redan påmind när jag totalt missbedömde avståndet till älgarnas lockljud och tog några steg för mycket och upptäcktes. Försöken att locka dem tillbaka med mitt hemmagjorda älggnyende tror jag endast ökade på deras steglängd. Men jag är mycket nöjd med dagen så här långt, för när allt kommer omkring har varje dag något nytt att berätta för den intresserade. Och att vissa dagar är gråkalla ändrar inte på detta faktum…
Isande dimma över Trehörningen.
Björnmossestjälkar tjudrade av is.
Frusen vattendroppe.
Spillkråkan – en profil i ordets rätta bemärkelse!
…jägare? Tja, denna syn tilltalar väl alla. Jag fick med 6 tjurar på samma bild ikväll. I gruppen fanns åtminstone en till som tyvärr försvann in i skogen innan jag hann rätta till kameran. Men innan jag slocknar för natten kommer förmodligen alla kvällens älgar att rusa omkring på insidan av mina ögonlock.
Gonatt!
Idag tog jag kameran istället för geväret när jag gick upp i skogen. Jag hade således bestämt mig för den snälla promenadvarianten, som även – enligt tidigare statistik – är mest givande. Jag har en faiblesse för myrkanter, de har alltid något att erbjuda i form av mossor, stubbar och träddelar under nedbrytning. Någon timmes cirklande runt en myr och kameran börjar kippa efter gigabytes och batteripåfyllning. Och under samma tid fylls både mina sinnen med åtskilliga gigabytes inspiration samtidigt som mina batterier fulladdas.
Märkliga formationer på en förtorkad trädgren i myrens kantzon.
Björken har klämts fast mellan tallarna – jobbigt för björken, men mina ögon upplever sensuella linjer i bilden.
Lätträknade årsringar i den rimfrostbelagda stubben, 115 stycken kunde jag räkna till. En intressant iakttagelse är att tjockleken på årsvarven tvärökade för cirka 60 år sedan för att 10 år senare återgå i samma lunk som tidigare igen fram till slutavverkningen för ett tiotal år sedan Detta var således en av de kvarlämnade frötallarna.
Och i sommargrannens rimfrostbelupna fönster ståtar år efter år de vackra fjädrarna.
En liten råbock har flyttat in på tomten. Helt obrydd har den idag legat och idisslat trots att jag med stånk och stön riggat upp min kamerautrustning alldeles i bockens närhet. Efter några minuter blev den dock bortkörd av en – kanske svartsjuk – stor hankatt med namnet Pricken.
Den här tjädertuppen poserade villigt framför kameran igårkväll. Det är tid för sommarens ruggning nu och han är tydligen inte villig att ta till flykten. Jag fick en känsla av att denna fågel klivit ur sin roll som djur och förvandlats till ett skogsväsen.
…men däremot närkontakt med skogens obestridliga drottning tjäderhönan.
Gonatt!
Att allt inte är förgängligt inser man om man lyckas hitta någon av skogens små kallkällor. Trots vinterkylan pillrar det sakta i den svarta spegeln. Jag blev stående intill denna lilla vattenspegel flera minuter medan tiden stod stilla och tanken svindlade.
Innan jag gick upp i skogen hade jag registrerat detta ensamma hoptorkade löv som fortfarande lyckas klamra sig fast på äppelträdets frusna kvist. För bara några månader ingick detta löv i det hav av tusentals vibrerande bröder och systrar som allesammans vigt sina liv åt att skapa bästa möjliga förutsättningar för trädets frukter.
De små kallkällorna är liksom löven en livsnödvändighet för träden, men hur långa cykler de har vet väl egentligen ingen.
Senaste kommentarerna