Det som inspirerade mig till att ta bort linsskyddet på kameran den här morgonen var det här trädet. I ögonvrån upptäckte jag det utsträckta grenverket som såg ut att säga "Men se på mig då! Jag är inte alls lika tråkig som den gröna monokultur du passerat."

Men som vanligt är det dock det nära och minsta i naturen som fascinerar mig allra mest.

Även kulturlandskapet fascinerar eftersom det – förutom vackra detaljer – innehåller påminnelser som är intimt länkade till den sorgliga nedmonteringen av glesbygden.

Naturen har vackert pyntat de utkonkurrerade rören från vägtrumma. Trots detta förmår rören att se både förorättade och hotfulla ut.

Vedklabbar som någon människa lagt ned möda på att kapa upp har helt enkelt glömts bort och ligger kvar i en hög på gammåkern. Men naturen har hälsat björken välkommen tillbaka till markytan och tar naturligtvis väl hand om den.

Tjädertuppen liksom de flesta djur som lever i vår närhet har på senare år blivit alltmer skygga. Min klart ovetenskapliga tro är att förekomsten av den nyintroducerade björnen är främsta orsak till den ökade vaksamheten hos bytesdjuren.
Gomorron!