Etikett: Binyfiken

Är du rädd, lille vän?

Av , , Bli först att kommentera 45
IMG_20131102_192601

Gott minne, glad stund. 🙂

Snart är det dags. Det är bara dagar kvar. Saknaden har varit stor sedan dagen jag klev på flight HS669. Det enda som överträffar saknaden är känslan av längtan. Längtan efter det enligt somliga förbjudna.

Jag tänker på de olika rubriker som liksom årstidernas cirkulära självklarhet återkommer gång på gång. Dessa uppmanar mig att inte visa min kärlek öppet. Ty den kan uppröra. Den kan irritera. Det är ett inslag i stadsbilden som inte hör hemma där, förmodligen på samma sätt som mörkhyade människor och kvinnor som tar sig ton stör friden i det svenska folkhemmet.

Hat, förakt och fördomar mot HBTQ-personer, rasism och kvinnohat hänger samman. Till skillnad från rubrikerna menar jag att den öppna glädjen och lyckan i sig inte är någon del av den nämnda skapandeprocess av irritation och upprördhet. Hatet finns där innan och närs ur okunskap och förakt, ofta nära förbundet med religiösa föreställningar om världen, i samspel med en eller flera vantolkningar av någon guds påstådda mening med livet. Till detta behövs motkrafter.

Det är något som händer när två av samma kön håller handen. Det utmanar. Provocerar. Men i detta tänker jag inte så mycket på de blickar som kommer, utan på det att i den stunden så sker en förändring. Atmosfären i händelsens centrum och omgivning blir friare — något mer klar. Det blir lättare att andas. Den våta filten lyfts av en friheten tillfälliga pust. I den stunden är inte alla längre heterosexuella.

Egentligen behövs inte ens den gesten för att skapa förändring. Att ta någon i hand är bara ett bland många kommunikativa tillgrepp. Det räcker att som jag gjorde, berätta om min sexuella läggning. I nästan varje givet tillfälle är det någon av de som låtit påskina sin egen heterosexualitet som visar sig vara så kallat binyfiken, bisexuell eller homosexuell. Att bryta mark. Att byta luft. Det är lite som att ge hjärt- och lungräddning till någon som inte får syre och hotas av hjärndöden.

Det finns ett ansvar i detta som jag lägger på mig själv. Jag måste trotsa rubrikerna i tidningarna, mina egna föreställningar och stå emot rädslan inför det överhängande hotet. Precis som alla andra ska jag kunna visa att jag känner mig glad med en annan. I framtiden ska jag kunna sitta på Apbergets trappor, äta min glass i solen tillsammans med en man jag håller kär. Vi ska kunna hålla om varandra och bara finnas där i stunden. Njuta av glassen, solens värme och varandras närhet, utan rädsla.

Det är i alla fall min dröm…