Etikett: Glädje

Är du rädd, lille vän?

Av , , Bli först att kommentera 45
IMG_20131102_192601

Gott minne, glad stund. 🙂

Snart är det dags. Det är bara dagar kvar. Saknaden har varit stor sedan dagen jag klev på flight HS669. Det enda som överträffar saknaden är känslan av längtan. Längtan efter det enligt somliga förbjudna.

Jag tänker på de olika rubriker som liksom årstidernas cirkulära självklarhet återkommer gång på gång. Dessa uppmanar mig att inte visa min kärlek öppet. Ty den kan uppröra. Den kan irritera. Det är ett inslag i stadsbilden som inte hör hemma där, förmodligen på samma sätt som mörkhyade människor och kvinnor som tar sig ton stör friden i det svenska folkhemmet.

Hat, förakt och fördomar mot HBTQ-personer, rasism och kvinnohat hänger samman. Till skillnad från rubrikerna menar jag att den öppna glädjen och lyckan i sig inte är någon del av den nämnda skapandeprocess av irritation och upprördhet. Hatet finns där innan och närs ur okunskap och förakt, ofta nära förbundet med religiösa föreställningar om världen, i samspel med en eller flera vantolkningar av någon guds påstådda mening med livet. Till detta behövs motkrafter.

Det är något som händer när två av samma kön håller handen. Det utmanar. Provocerar. Men i detta tänker jag inte så mycket på de blickar som kommer, utan på det att i den stunden så sker en förändring. Atmosfären i händelsens centrum och omgivning blir friare — något mer klar. Det blir lättare att andas. Den våta filten lyfts av en friheten tillfälliga pust. I den stunden är inte alla längre heterosexuella.

Egentligen behövs inte ens den gesten för att skapa förändring. Att ta någon i hand är bara ett bland många kommunikativa tillgrepp. Det räcker att som jag gjorde, berätta om min sexuella läggning. I nästan varje givet tillfälle är det någon av de som låtit påskina sin egen heterosexualitet som visar sig vara så kallat binyfiken, bisexuell eller homosexuell. Att bryta mark. Att byta luft. Det är lite som att ge hjärt- och lungräddning till någon som inte får syre och hotas av hjärndöden.

Det finns ett ansvar i detta som jag lägger på mig själv. Jag måste trotsa rubrikerna i tidningarna, mina egna föreställningar och stå emot rädslan inför det överhängande hotet. Precis som alla andra ska jag kunna visa att jag känner mig glad med en annan. I framtiden ska jag kunna sitta på Apbergets trappor, äta min glass i solen tillsammans med en man jag håller kär. Vi ska kunna hålla om varandra och bara finnas där i stunden. Njuta av glassen, solens värme och varandras närhet, utan rädsla.

Det är i alla fall min dröm…

 

Nostalgi: Musik

Av , , 1 kommentar 12

Flashback 90Ikväll har utvecklas till en riktigt nostalgisk musikafton. 90-talet har hittat tillbaka och strömmar ut ur högtalarna. Det började med att jag av en slump snubblade över Kangaroos låt Somebody’s Watching Me. Vi hade inte hörts sedan början/mitten på 1990-talet. Det blev ett kärt återhörande som i sin tur ledde mig vidare. Med ett leende på läpparna och innan jag visste ordet av det satt jag och ylade med till jättemånga svunna låtar. 😀 Det är väldigt roligt hur jag minns alla dessa låtar. Från sångerna och rappen till strukturen och uppbyggnaden på musiken. Lite galet är det. 😉

De flesta har någon form av relation till Eurodance. Det var ju en landsplåga under nästan ett decennium. De flesta förknippar nog musikstilen med låtar som Rhythm is a Dancer med Snap, Be My Lover med La Bouche, No Limit med 2 Unlimited, Love Sees No Colour med U96 och Mr Vain (alternativ version: Extended) med Culture Beat.

Det är ganska roligt de gånger jag är ute: Jag uppfattar dansgolvet som rätt ockuperat, men plötsligt går Be My Lover eller Rhythm is a Dancer igång och det fulla dansgolvet blir fullt på riktigt. Folk formligen älskar dessa låtar! Och ska jag vara riktigt ärlig så blir även jag helt till mig när låtarna går igång. 😛 Det fanns dock så mycket mer som idag sällan hörs någonstans.

Några få exempel på de lite mindre kända:

Inför Eurodance är det många som har åsikter, men att musiken är glad och ofta menlös är det nog få som kan säga annat om. Men den som hävdar att budskap saknas har nog aldrig lyssnat på texterna. Låt mig avsluta med två citat:

Runaway
Money, sex, in full control, a generation without soul,

Perfect people in a perfect world, behind closed doors all in control,
Life, in a world of luxury, cold cash money mentality,
You gotta keep the faith, you gotta keep the faith,
You better keep the faith and run away.

United
If love a-was a thing a me say money could a-buy
The rich man would a-live a me say poor man would die
If freedom was a thing they would a-keep upon the earth
Happiness a-would abundant, unity would give birth
/…/
We need O-N-E L-O-V-E, U-N-I-T-Y, before we all die
But you don’t listen, you don’t understand
Still kicking the bullshit, tryin’ to be the man
Why you wanna go and do your old piece
’Cause we’re all rough and we’re from the streets
You gotta go against the man with ya corporation
Get an education to rebuild the nation

Visst. Det är ingen Nationalteatern, Björn Afzelius eller Hoola bandoola band. Det är vad jag som ”vänstermänniska” förväntas ska lyssna på. Det är dock sällan jag uppfyller andras fördomar. Många är de gånger som kompisar sagt ”Daniel. Du är en värdelös bög”. Det låter ganska rått, men jag förstår vad de menar. De har också rätt.

Take Queer

Av , , Bli först att kommentera 18

Igår var det en helt underbar kväll på Take Queer. Musiken var bra och det var länge sedan jag dansade timmar i streck. Igår hände det. Oj, vad det hände. Härlig och och öppen atmosfär. Kramar. Pussar. Kyssar. Glädje. Bara en massa kärlek. Vi hade grymt kul! 🙂

Jag hoppas fler hittar dit och kan ta del av Umeås Queerliv. Sällan är gaylivet i Sverige så öppet som det är på Take Queer i Umeå.

PS. Det är kvällar som dessa som får mig att tycka att det är synd att uteställen endast får vara öppna till 02 här i Umeå. DS.