Jag känner mig rätt bekymrad. När den politiska debatten endast cirkulerar kring regeringsfrågan har något hänt. Och det verkar som att det är det enda högeralliansen har att komma med: Att tracka Stefan Löfven med en fullständigt politiskt irrelevant fråga såhär långt innan valet. När politik ersätts med personfrågor visar det hur lite som finns av innehåll, visioner och framtidstro. 

Det är ett tecken på svaghet. Det är också något som alltid varit ett högerns problem. Fokuseringen på individer istället för på politikens innehåll är liberalismens svaga tecken. De förmår inte se samband och konsekvens. Ofta framförs stolliga argument om att de sänkta skatterna inte påverkat välfärden negativt. Ett väldigt jordnära exempel är min mamma. När hon blev sjuk och följaktligen sjukskriven förvägrades hon sjukersättning — en försäkring till vilken hon betalat till under hela sitt arbetsliv (!) — och tvangs vända sig till socialen för sitt uppehälle, eller gå tillbaka till arbetet och riskera livet på brukarna. Så hårt och kallt är samhället i den verkligheten jag lever. En verklighet jag delar med så många. Som min mamma drabbades av. En berättelse av verkligheten bland många liknande berättelser. En verklighet som inte erkänns av högern.

Istället för att rätta till problemen i välfärden och stå upp för den vanliga människans människovärde, väljer alliansen att gnälla på Stefan Löfven. Jag är inte intresserad av att höra mer trams om regeringsalternativ hit och regeringsalternativ dit. Jag vill höra politiska visioner och målsättningar — hur ska min mamma, jag, mina vänner, grannar och medmänniskor få färdas väl genom livet och tillerkännas vårt värde som människor? Eller förväntar sig den politiska högern vinna endast genom att gnälla om vem Stefan Löfven ska samarbeta med efter valet? Svagt är ordet.

Edward Riedls (moderat) senaste inlägg på sin blogg är ett i ledet av dessa tomma tankar. Det ekar. Oj, vad det ekar. Det ekar tomt. Ho-ho… (?).