Etikett: Politik (allmänt)

HBTQ-politik: Dåligt Miljöpartiet och AP! Bra FP!

Av Daniel Nyström, 24 juli 2014 kl 21:07, 4 kommentarer

Idag var det politikersamtal på Rådhustorget i sommarhettan om HBTQ-politik. Det var Cinema Queer som annordnade en debatt modererad av Anna Galin från RFSL. Företrädare från samtliga partier representerade i Umeå kommunfullmäktige deltog. De som fanns med var dock en mer spretig samling, allt från riksdagskandidater, kommunpolitiker, landstingspolitiker, kandidater till kommunfullmäktige, och så givetvis jag som inte har några ambitioner när det kommer till att göra politikerkarriär i fullmäktigesalar.

Det var ett lugnt samtal och många åsikter tangerade varandra. Ifall det finns någon politisk handling bakom orden så våras det för HBTQ-politiken i Umeå och Västerbotten. Jag hoppas innerligt att det inte blir som det alltid brukar: Politikerna talar om HBTQ-politik, men det bär väldigt sällan eller aldrig frukter. Precis som Emma Strömberg (fp) påpekade har det inte hänt mycket den gångna mandatperioden och att det måste ändras på. Nu verkar flera partier politik på området vilket bådar gott för framtiden.

Jag kan glatt konstatera att Vänsterpartiet har den vassaste HBTQ-politik och många konkreta förslag på hur HBTQ-personers livsvillkor kan förbättras i Umeå, vilket saknades i flera fall bland de andra partierna av allt att döma. Som alltid är det lätt att snacka värderingsfrågor, men att konkretisera dessa och när utgifter knyts till förslagen flyr de flesta (tyvärr) illa kvickt med svansen mellan benen (även då kostnaden för politiken är lägre än att byta asfaltbeläggningen på en gata i stan).

Jag stiftade också en ny bekantskap i det hela. Veronica Kerr från kristdemokraterna. Efter ett kortare samtal på tumanhand och en bilfärd kan jag inte annat säga än att hon är en trevlig och sympatisk person!

Arbetarpartiet
Något jag finner synnerligen märkligt är hur Arbetarpartiet kan ställa sig negativ till politiska initiativ från företrädare i partier eller från hela partiorganisationer. För Arbetarpartiet byggs förändring endast utanför parlamenten, men faktum är att jag är aktiv utanför parlamenten och min kunskap i HBTQ-frågor har här lokalt i Umeå blivit mitt partis politik på det området. Den kunskapen har jag förvärvat dels genom att jag är en HBTQ-person själv med erfarenheter, men också genom samtal med andra HBTQ-personer, organisationer som RFSL med mera. Vänsterpartiets politiska förslag bygger alltså på en kommunikation som skett utomparlamentariskt.

Varför anser Arbetarpartiet att det är något dåligt? Jag förstår inte. Det jag däremot förstår är att Arbetarpartiet inte har någon politik alls på HBTQ-området. Det framgick om och om igen under hela politikersamtalet. Trots detta är jag övertygad om att när det ställs på sin spetts skulle Arbetarpartiet handla i ”rätt riktning”, men några egna initiativ verkar vi inte kunna vänta av det partiet när det handlar om HBTQ.

Arbetarpartiet är påtagligt endimensionella som starkt begränsar deras förmåga att skapa politik som möter människors vardag och behov. Detta är en sanning i synnerhet när vi kommer utanför en dogmatisk förståelse av vad arbetarklassen är och hur klasskampen ska bedrivas.

Miljöpartiet
Jag förvånades över att Nasser Mosleh (MP) ansåg att vi inte ska prata om de problem och brister som finns i Umeå kommun. Han menade att Umeå är Sveriges HBTQ-vänligaste stad. Det är en myt han ser som viktig att odla oavsett om den är sann eller inte. Det är en åsikt jag som HBTQ-person inte alls delar med honom. Jag tycker att hans åsikt i det fallet var riktigt beklämmande. Närmast förnärmande och ett hån.

Det finns så många HBTQ-personer som far illa i Umeå och det finns ingen HBTQ-certifierad verksamhet, inga policys eller krav på kompetens i HBTQ-personers livssituation inom de offentliga verksamheterna. Att det skulle vara så bra betraktar jag som en heterosexuell myt som låter sig odlas och reproduceras för att det ska kännas bättre; att vi är så toleranta och alla har det så bra.

Det finns problem i Umeå Nasser Mosleh och dessa måste tas på allvar! Människor blir misshandlade, bespottade, våldtagna, osynliggjorda. HBTQ-personer har en betydligt sämre psykisk hälsa än andra. Detta beror på det klimatet som finns i bland annat Umeå. Vi måste diskutera detta och inte lägga locket på!

Tiggeri i Umeå

Av Daniel Nyström, 19 april 2014 kl 15:48, 15 kommentarer

Antalet personer som tigger ökar runtom i landet. Umeå är inget undantag. I den politiska debatten framförs obehagliga åsikter som inte ser människan som sitter där. Att tiggaren en person som möjligtvis/troligtvis är utnyttjad i en ekonomisk trafficking hörs sällan. Istället avhumaniseras människan som tigger och görs om till en oönskad varelse som stör stadsbilden. Men personen som tigger är en människa som jag och du och lever under förhållanden som få skulle anse acceptabla. Att tvingas stå med mössan i vacker hand och be att någon som ”står över” ska förbarma sig över en. Det finns inget människovärdigt i det. Att ropa på förbud mot tiggeri dryper av klassförakt. Att förbjuda en individs sista livlina är inget annat än vidrigt och inhumant.

Det har nog inte undgått någon att det skett en mer eller mindre explosionsartad utveckling vad gäller antalet tiggare i Umeå. De sitter vid ingångarna till diverse välbesökta butiker och i gathörn. På vissa håll har handlare reagerat genom att kasta vatten på tiggare eller påstå att dessa tillhör kriminella nätverk.

När jag var liten fick jag alltid lära mig att man inte ska ge pengar till tiggare. Då var det i regel människor med alkoholproblem som tiggde om pengar. Uppfattningen var då att ger man dem pengar skulle de bara använda dem till att köpa alkohol. Däremot gick det bra att ge dem en macka, frukt eller liknande. Jag minns att dessa tiggare inte brukade bli speciellt glad över att få det istället för pengar.

Idag gick jag till Ålidhem centrum och där satt en tiggare. Jag tror inte det var samma tiggare som för någon dag sedan. För mig är situationen rätt enkel. Jag har aldrig kontanter på mig och kan därför inte ge några pengar. Denna tiggare var däremot inte intresserad av pengar denna gång. Hon gjorde upprepade gånger en panikartad rörelse med fingrarna mot munnen. Hon ville äta.

Jag minns då den skolningen jag fick som liten, som människor med alkoholproblem inte gillade. När jag kom ut från Ica hade jag tre bananer med mig som jag gav till kvinnan som satt där på knä. Hon började gråta, gjorde korsrörelser och tackade mig och Gud. Hon log och såg ut att genast må bättre. Lite ljus i vardagen. Sedan vandrade jag vidare.

För någon dag sedan satt jag med en kompis och snackade över Skype (som vi ofta gör kring många olika frågor — i regel en handfull personer) om just detta med tiggeriet som ökat. Där han bor (annan plats i Sverige) har det skett en liknande utveckling. Han hade gjort någon liten uträkning som han menade övertygade honom att det finns något organiserat bakom tiggeriet och att dessa människor utnyttjas brutalt. Det är människohandel, menar han. För att klara ett någorlunda uppehälle behöver en tiggare få in mellan 100-200 kronor per dag och att ta sig till Sverige är inte heller billigt och kostar åtskilliga tusentals kronor. Hur har de råd att komma hit och uppehålla sig här till att börja med? Hur förflyttar de sig runt i landet? Det är relevanta frågeställningar.

Antalet personer som tigger ökar runtom i landet. Umeå är inget undantag. I den politiska debatten framförs obehagliga åsikter som inte ser människan som sitter där. Att tiggaren en person som möjligtvis/troligtvis är utnyttjad i en ekonomisk trafficking hörs sällan. Istället avhumaniseras människan som tigger och görs om till en oönskad varelse som stör stadsbilden. Men personen som tigger är en människa som jag och du och lever under förhållanden som få skulle anse acceptabla. Att tvingas stå med mössan i vacker hand och be att någon som ”står över” ska förbarma sig över en. Det finns inget människovärdigt i det. Att ropa på förbud mot tiggeri dryper av klassförakt. Att förbjuda en individs sista livlina är inget annat än vidrigt och inhumant.

Lösningen är aldrig att slå på den som ligger. Fattigdomen försvinner inte bara för att vi förbjuder fattigdomens synliga uttryck. Det är fattiga politiker. Det är borgerliga politiker. Det är högerpolitik. Det vi behöver är inte mer av den politik som skapat dessa problem.

Det vi behöver är en solidarisk politik där vi tillsammans lovar varandra att ingen ska behöva leva i fattigdom. En politik som innebär att vi lovar varandra att lyfta varandra ur ekonomiska svårigheter när trångmålet kommer. Envar har rätt till frihet och lika möjlighet att förverkliga sitt liv. För ingen tror väl att den fattiga människan som sitter och tigger hela dagarna anser att sitt livs mening är uppfyllt?

Reinfeldt vs. Löfvén

Av Daniel Nyström, 16 mars 2014 kl 23:44, 3 kommentarer

Ursäkta mig.

Fredrik Reinfeldt (m), din människosyn är vedervärdig. 🙁

Stefan Löfvén (s), du är utan ideologi och vision.

Det värsta med debatten var dock inte bristen på visioner eller Reinfeldts tal om lata arbetslösa. Det värsta med debatten var att ni var skittråkiga och extremt jobbiga att lyssna på! Om det är såhär valrörelsen kommer att låta så är det lika att slå dövörat till när S&M tjafsar och siffertrixar. Människor vill ha visioner och målsättningar för politiken; inte miljarder hit och miljarder dit.

Det är uppenbart att det enda säkra kortet för en Rödgrön regeringspolitik — som vänder samhällets utveckling och därmed ökar solidariteten och jämlikheten i Sverige — är en röst på Vänsterpartiet.

Rollspel i politiken

Av Daniel Nyström, 25 februari 2014 kl 11:58, 5 kommentarer

Det du ser ovan är det svenska politiska landskapet sett ur rollspelares ögon. Dessa ”alignment” (positioneringar) är hämtade ur rollspelet Dungeons & Dragons och överförts på det politiska landskapet i Sverige.

Det går att diskutera om inte Kristdemokraterna och Folkpartiet borde byta plats. Jag tycker trots allt att Kristdemokraterna är ”ondare” än vad Folkpartiet är. Folkpartiet står tydligare står upp för alla människors lika rätt och värde, medan Kristdemokraterna svajar betänkligt på människovärdet och jämlikhetssträvandet.

Bilden är skapad av David Bergqvist.

Det ekar. Det ekar tomt.

Av Daniel Nyström, 19 oktober 2013 kl 00:42, Bli först att kommentera

Jag känner mig rätt bekymrad. När den politiska debatten endast cirkulerar kring regeringsfrågan har något hänt. Och det verkar som att det är det enda högeralliansen har att komma med: Att tracka Stefan Löfven med en fullständigt politiskt irrelevant fråga såhär långt innan valet. När politik ersätts med personfrågor visar det hur lite som finns av innehåll, visioner och framtidstro.

Det är ett tecken på svaghet. Det är också något som alltid varit ett högerns problem. Fokuseringen på individer istället för på politikens innehåll är liberalismens svaga tecken. De förmår inte se samband och konsekvens. Ofta framförs stolliga argument om att de sänkta skatterna inte påverkat välfärden negativt. Ett väldigt jordnära exempel är min mamma. När hon blev sjuk och följaktligen sjukskriven förvägrades hon sjukersättning — en försäkring till vilken hon betalat till under hela sitt arbetsliv (!) — och tvangs vända sig till socialen för sitt uppehälle, eller gå tillbaka till arbetet och riskera livet på brukarna. Så hårt och kallt är samhället i den verkligheten jag lever. En verklighet jag delar med så många. Som min mamma drabbades av. En berättelse av verkligheten bland många liknande berättelser. En verklighet som inte erkänns av högern.

Istället för att rätta till problemen i välfärden och stå upp för den vanliga människans människovärde, väljer alliansen att gnälla på Stefan Löfven. Jag är inte intresserad av att höra mer trams om regeringsalternativ hit och regeringsalternativ dit. Jag vill höra politiska visioner och målsättningar — hur ska min mamma, jag, mina vänner, grannar och medmänniskor få färdas väl genom livet och tillerkännas vårt värde som människor? Eller förväntar sig den politiska högern vinna endast genom att gnälla om vem Stefan Löfven ska samarbeta med efter valet? Svagt är ordet.

Edward Riedls (moderat) senaste inlägg på sin blogg är ett i ledet av dessa tomma tankar. Det ekar. Oj, vad det ekar. Det ekar tomt. Ho-ho… (?).

Nostalgi: Musik

Av Daniel Nyström, 4 oktober 2013 kl 22:19, 1 kommentar

Ikväll har utvecklas till en riktigt nostalgisk musikafton. 90-talet har hittat tillbaka och strömmar ut ur högtalarna. Det började med att jag av en slump snubblade över Kangaroos låt Somebody’s Watching Me. Vi hade inte hörts sedan början/mitten på 1990-talet. Det blev ett kärt återhörande som i sin tur ledde mig vidare. Med ett leende på läpparna och innan jag visste ordet av det satt jag och ylade med till jättemånga svunna låtar. 😀 Det är väldigt roligt hur jag minns alla dessa låtar. Från sångerna och rappen till strukturen och uppbyggnaden på musiken. Lite galet är det. 😉

De flesta har någon form av relation till Eurodance. Det var ju en landsplåga under nästan ett decennium. De flesta förknippar nog musikstilen med låtar som Rhythm is a Dancer med Snap, Be My Lover med La Bouche, No Limit med 2 Unlimited, Love Sees No Colour med U96 och Mr Vain (alternativ version: Extended) med Culture Beat.

Det är ganska roligt de gånger jag är ute: Jag uppfattar dansgolvet som rätt ockuperat, men plötsligt går Be My Lover eller Rhythm is a Dancer igång och det fulla dansgolvet blir fullt på riktigt. Folk formligen älskar dessa låtar! Och ska jag vara riktigt ärlig så blir även jag helt till mig när låtarna går igång. 😛 Det fanns dock så mycket mer som idag sällan hörs någonstans.

Några få exempel på de lite mindre kända:

Inför Eurodance är det många som har åsikter, men att musiken är glad och ofta menlös är det nog få som kan säga annat om. Men den som hävdar att budskap saknas har nog aldrig lyssnat på texterna. Låt mig avsluta med två citat:

Runaway
Money, sex, in full control, a generation without soul,
Perfect people in a perfect world, behind closed doors all in control,
Life, in a world of luxury, cold cash money mentality,
You gotta keep the faith, you gotta keep the faith,
You better keep the faith and run away.

United
If love a-was a thing a me say money could a-buy
The rich man would a-live a me say poor man would die
If freedom was a thing they would a-keep upon the earth
Happiness a-would abundant, unity would give birth
/…/
We need O-N-E L-O-V-E, U-N-I-T-Y, before we all die
But you don’t listen, you don’t understand
Still kicking the bullshit, tryin’ to be the man
Why you wanna go and do your old piece
’Cause we’re all rough and we’re from the streets
You gotta go against the man with ya corporation
Get an education to rebuild the nation

Visst. Det är ingen Nationalteatern, Björn Afzelius eller Hoola bandoola band. Det är vad jag som ”vänstermänniska” förväntas ska lyssna på. Det är dock sällan jag uppfyller andras fördomar. Många är de gånger som kompisar sagt ”Daniel. Du är en värdelös bög”. Det låter ganska rått, men jag förstår vad de menar. De har också rätt.

Sveriges tredje mest trovärdiga parti

Av Daniel Nyström, 4 oktober 2013 kl 14:20, Bli först att kommentera

I Dagens Nyheter presenteras en grafisk
återgivning av resultatet. Klicka på bilden
för att förstora den. För att läsa artikeln i
Dagens Nyheter följ länken: DN-grafik

Vänsterpartiet är Sveriges tredje mest trovärdiga parti, enligt en artikel i Dagens Nyheter. Mätningen är gjord av DN/Ipsos mellan 5-24 september. Urvalet har varit ur kategorin svenska medborgare över 18 år.

Vänsterpartiet överträffa alla partier förutom Socialdemokraterna som bedömts som det mest trovärdiga av väljarna och moderaterna som det näst mest trovärdiga. Men när det kommer till de två kategorierna Sjukvård och Äldreomsorg överträffar Vänsterpartiet Moderaterna. När det kommer till kategorin Skola och utbildning har avståndet mer än halverats. Folkpartiet är det parti som är näst mest populärt i fråga om Skola och utbildning (men ligger en bra bit efter socialdemokraterna). I alla andra mätta områden — det som mätts är: Jobb och sysselsättning, Sveriges ekonomi, Sjukvård, Skola och utbildning, Äldreomsorg — överträffar Vänsterpartiet alla andra partier på varenda punkt för den bästa politiken. Det är oerhört glädjande. 🙂

När förändringarna studeras kan noteras att Vänsterpartiet är det enda partiet som inte tappar trovärdighet i en enda fråga — Vi ökar! Alla andra partier tappar trovärdighet i samtliga kategorier, med undantag för ett politikområde för ett parti.

Värt att notera är att Centerpartiet ligger på samma nivå i trovärdighet som Sverigedemokraterna.

Alliansen + SD = sant?

Av Daniel Nyström, 3 oktober 2013 kl 12:20, 6 kommentarer

Det börjar bli mycket tröttsamt att läsa hur Peder Westerberg (fp) och Anders Ågren (m) tjatar om regeringsalternativ hit och regeringsalternativ dit. Det drar ett löjets skimmer över dem. Att de ens försöker är i sig oerhört pinsamt. De har inget eget regeringsalternativ som det ser ut idag (jag pratar om framtiden för Alliansen, eftersom de själva väljer att prata framtiden för en Rödgrön regering).

Jag gissar att det dessa herrar gör är en strategi som väljs när den egna politiken tryter eller inte finns. När en människa kommer till vägens ände kommer desperata aktioner. För politiker gissar jag att detta vapen är tom retorik. Senast igår, men även idag, tar Peder Westerberg upp regeringsfrågan. Igår kunde vi läsa följande:

”Nu har socialdemokraterna, vänsterpartiet miljöpartiet och sverigedemokraterna presenterat sina egna skuggbudgetförslag. Men det som jag har svårt att förstå är om det finns något regeringsalternativ längre, med tanke på att det bara var Alliansen som hade ett gemensamt budgetförslag.”

Nog är inlägget bra lustigt. Jag tog upp denna fråga i ett tidigare blogginlägg (Rubrik: ”Anders Ågren hycklar”) där jag redogjorde tydligt för hur beroende Alliansregeringen varit av Sverigedemokraterna. Alliansen har nämligen varit en minoritetsregering från 2010. Och eftersom S+V+MP oftast gör upp med varandra är Alliansen tvungen att få stöd från Sverigedemokraterna för att få igenom sin politik. Så har också skett under hela mandatperioden.

När vi dessutom tar i beaktan de senaste opinionstrenderna blir Peders Westerbergs inlägg ännu knasigare. Han pratar om att han har svårt att förstå om det ”finns något regeringsalternativ längre”. Jag har svårt att förstå att Peder Westerberg seriöst tror att Alliansen är ett regeringsalternativ längre. De är bara tiondelsprocent ifrån att tillsammans vara mindre än Socialdemokraterna och är klart mindre än Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans. Räknar vi dessutom in Vänsterpartiet i ekvationen skiljer det just nu 14,7 procentenheter mellan blocken, till De Rödgröna partiernas fördel.

Eftersom Peder Westerberg inte riktigt verka ha grepp på situationens allvar har jag gjort två diagram för att illustrera detta och hur illa läget är för Peder Weterbergs parti.

Blocken

Om vi håller oss till någon som helst fakta ett tag. Såhär ser läget ut nu. Figuren till vänster visar hur fördelningen mellan blocken ser ut. Jag har valt att bryta ut Vänsterpartiet eftersom gemensamma utspel inte förekommer på samma sätt mellan S+V+MP som det förekommer mellan S+MP.

Centerpartiet har fått bli färgade med ljusgrått, eftersom de om det vore val idag skulle de hamna utanför riksdagen och inte utgöra något regeringsunderlag.

Vi kan se att Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans får 43,3 procent av väljarnas sympatier. Medan Alliansens partier endast får 35,4 procent. Även om vi skulle räkna in Centerpartiet i regeringsunderlaget är S+MP-konstellationen större än den högerpartiernas allians. Skulle vi lägga till Vänsterpartiet i regeringsunderlaget för de Rödgröna partierna hamnar oppositionen på över 50 procent av väljarnas stöd.

Parti för parti

Om vi väljer att titta parti för parti framträder ett ytterligare problem för Alliansen. Kristdemokraterna och Folkpartiet är bara tiondelar ifrån att tappa sin riksdagsrepresentation. Folkpartiet står med starka 4,6 procent (1,9 procentenheter har lämnat partiet för Moderaterna och Sverigedemokraterna) och Kristdemokraterna har 3,4 procent. Även Centerpartiet fortsätter tappa (1,2 procentenheter har lämnat partiet för Moderaterna och Sverigedemokraterna). Alla borgerliga partier tappar förutom Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Regeringsalternativen

Det går med lätthet att konstatera att regeringsalternativ finns, men det är inte någon Alliansregering det är frågan om längre. Det finns en Rödgrön alternativ regering som väljarna hellre ser tar över rodret. Inte ens om Högern börjar mer aktivt flirta med Sverigedemokraterna lyckas de få ihop nog med mandat för att ta en majoritet i Sveriges riksdag. Dessutom rasar Peders Westerbergs eget Folkparti i opinionen. Som det ser ut idag är ni ute för räkning.

Vad jag vill veta, Peder Westerberg och Anders Ågren, är hur regeringsalternativen ser ut för er efter valet? Som jag ser det har ni inget idag. Visst ni kanske gör som moderaternas norska systerparti Højre och lyfter in högerextremister och högerpopulister i regeringen. Är Sverigedemokraterna är en möjlig samarbetspartner för Alliansens spillror?

Underlag: Novus opinionsmätning

Moderaterna: 26,5 (+ 1,9)
Folkpartiet: 4,6 (- 1,9)
Centerpartiet: 3,4 (- 1,2)
Kristdemokraterna: 4,3 (- 0,3)

Socialdemokraterna: 35,1 (+ 0,8)
Vänsterpartiet: 6,7 (- 0,6)
Miljöpartiet: 8,3 (- 0,3)

Alliansen: 38,8 (- 1,5)
Rödgröna: 50,1 (- 0,1)

Sverigedemokraterna: 10,0 (+ 1,5)

Överklassens upprättelse

Av Daniel Nyström, 10 september 2013 kl 15:45, 1 kommentar

Det hann inte gå mer än två veckor så slås portarna åter upp till de rikas uppfostringsanstalt, Lundsberg. Våra rättsvårdande myndigheter, åtminstone Förvaltningsrätten, ansåg inte att Skolinspektionens stängning av pennalistskolan var korrekt. Det fanns inget skäl att anta att eleverna for illa på skolan.

Spontant känns Ulf Rehnmarks bortförklaringar av sexövergrepp, misshandel och mobbning som enstaka händelser oberoende av varandra, som kränkande för de drabbade barnen. Rehnmark är styrelseordförande för stiftelsen som driver Lundsberg. Han är den ytterst ansvariga för verksamheten vid skolan. Han ser inte barnen. Han ser institutionen.

Mina erfarenheter av misshandel
Jag kan inte låta bli att dra mig till minnes när jag blev misshandlad av min gymnastiklärare. Det var förmiddag i slutet på 1990-talet och en kommunal skola i Kiruna. En i min klass kastade en kvist i ryggen på gymnastikläraren. Jag såg det hända. Jag stod snett framför läraren och såg därför vad som hände bakom hans rygg. Hans ilska riktades mot mig. Jag sprang. Han fällde mig. Jag skrapade mina knän och händer i asfalten och kände hur en arm omslöt min hals. Jag släpades i detta strypgrepp bort till de andra i min klass. Jag hade svårt att andas, och väl framme uppmanade gymnastikläraren de andra i klassen att slå mig. Vissa tog tillfället i akt. Kränkningen var fullständig, trodde jag.

Jag försökte protestera mot det som hade hänt. Det svar jag blev given av gympaläraren var att jag skulle hämnas på min klasskamrat som kastat kvisten. Det var min klasskamrats fel att han hoppade på mig.

Det blev lite bilder på sjukhuset och en polisanmälan, men rektorn för skolan gjorde allt i sin makt för att påverka utredningen i en så ofördelaktig riktning som möjligt för mig. Det var bara ”lek och skoj”, enligt henne. Hur påverkan gjordes vill jag inte gå in på. Allt jag hade efter den händelsen var en nedlagd polisutredning, föräldrar som grät och jag själv som vägrade gå på gymnastiken igen. Men det var bara lek och skoj. Att jag inte förstod det. Att mina blåmärken på halsen och klockavtrycket inte begrep det. Inte heller mina skrapade knän eller den knäckta självkänslan vittnade om det skojiga. Märkligt.

Brist på empati
Nog har de drabbade barnen på Lundsberg ett och annat att lära sig. Det är lite av en personlig studie i makt och privilegier. För det är de ickedrabbade som har rätten att säga vad som egentligen hänt: Det är ju bara pojkstreck och det var endast lek och skoj. Så enkelt förstör man människor och låter personlig eller kollektiv prestige gå före människovärdet. Det vi fått utstå är bara en del i att växa upp. Så talar makten.

I fallet Lundsberg finns fler dimensioner som är problematiska än vid min kommunala skola. Det är inga enskilda unika händelser som rapporterats om. Den rika klassens kultur och människosyn är odemorkatisk, människofientlig och socialdarwinistisk. Den får dessa extrema uttryck med strykjärnsbränningar eftersom det finns ett förakt för svaghet och människor som avviker. Exempelvis har Lundsbergs tidigare styrelse givit uttryck för att en elev som drabbades 2012 betraktades som ”speciell” av sina skolkamrater. De valde att skylla på eleven. För det är ofta just så: Den utsatta är problemet.

Om varför detta sker har Paul Piff skrivit. Han är socialpsykolog vid Berkeley University of Carlifornia och har genomfört flera vetenskapliga studier om hur ojämlikhet påverkar ett samhälle och dess medlemmar. Hans resultat är att personer i maktställning har en sämre utvecklad empati än personer utan makt. Bland annat menar Piff att rika är lång mer benägna att prioritera sina egna intressen framför andras intressen och att dessa individer är mer benägna att uppvisa egenskaper som vi brukar förknippa med ”skitstövlar”.

Piff har i sina studier sett hur ökad enskild rikedom och status i relation till andra leder till ett ökat självfokus, minskad medkänsla, tilltagande själviskhet och försämrat etiskt beteende. Ett exempel som ges är hur de med dyra bilar tenderar att bry sig mindre om fotgängare än dem med billigare bilar. Vidare visar forskningen att rika tenderar att vara mer benägna att fuska och är mindre generösa än fattiga. De anser också vara mer berättigade till rikedom än fattiga och till makt än de utan makt.

Avslutningsvis
Det lilla positiva i det hela är att Jan Rippe och hans överklasspolare slipper låta sina barn gå i en hemsk kommunal skola. För vem vet vad som kunde ha hänt där! De kanske skulle lära sig att klassamhället faktiskt existerar?

Det som hänt på Lundsberg är våld som kommer av maktpositioner som är erkända och uppmuntrade av de vuxna på skolan och föräldrarna. Annars skulle det inte förekomma. Det kanske är viktigt att lundsbergarna lär sig hur de ska hålla i makten. De som går på skolan tillhör trots allt samhällseliten.

Det riktigt paradoxala i detta är att jag själv snart står och undervisar i våra skolor.

Pampfasoner!

Av Daniel Nyström, 9 september 2013 kl 08:40, 2 kommentarer

När jag slog på TV:n i morse mötte mina trötta ögon en arrogant herre, som utan att blinka eller med någon som helst eftertanke avfärdar folkets röst.

Landstingsrådet Peter Olofssons (s) avfärdar folkomröstningens resultat. För honom var detta en teknisk fråga där somliga detaljer han ställt upp ska vara uppfyllda för att folkomröstningens resultat skall tas hänsyn till. Det relevanta i resultatet väljer dock Olofsson att helt strunta i. När våra politiker väljer att ställa sig över medborgarna har demokratin förlorat.

Om vi ska bli lite tekniska: Landstingsrådet hade krävt minst 50 procents valdeltagande, det vill säga att minst 103.848 stycken av västerbottningarna skulle rösta i valet. Ifall hälften av alla röstberättigade västerbottningar hade valt att rösta skulle JA-sidan behöva 51.925 röster för att vinna. Tyvärr landade vi bara på 29 procents valdeltagande (60.262 valde att rösta), men utfallet av JA-röster överträffade Olofssons krav: minst 53.305 stycken västerbottningar valde att rösta JA.

Fler västerbottningar, än vad Olofsson krävde, valde att rösta JA. Hur kan Olofsson förkasta ett så här tydligt valresultat? Det är ett hån mot demokratin och folket. En maktens arrogans. Det är pampfasoner!