Lögnare – MOI

 Jag har stundtals funderat över varför jag är så känslig över att bli kallade lögnare och känna mig orättvist behandlad. Ju mer jag har försvarat eller förklarat desto mer övertygad är motparten att de verkligen har rätt.

 I skolan blev jag kallad uppkäftig och ohanterlig och i vuxen ålder
(rent åldersmässigt) har det hetat oresonlig, tjurig och "tvärtemot". 

Det svider och ibland ger jag bara UPP för ju mer man försöker desto värre blir det. Nu kan jag mer hantera det och det gör mig inte så mycket.

Här är två centrala minnen/händelser som sitter djupt präglat, både som muskelminne som hjärnminne;

När jag gick i mellanstadiet så frågade lärarna om vad vi hade gjort på helgen, lovet etc. När det kom till mig så berättade jag;

– vi har varit och flugit med pappa, vinkat med vingarna till alla i byn och gjort några loopar som fick oss att kikna av skratt.
När magen vänds upp och ned och det bara bubblar i magen!!!

EFTER CIRKA TVÅ ÅR SÄGER EN KLASSKOMPIS
HÖGT UT FÖR KLASSEN

– det är faktiskt SANT för min pappa fick följa med och flyga så de brukar
faktiskt göra det på helgen!!

Det var första gången jag fattade att mina klasskompisar hade trott att jag hade ljugit om att vi flög med pappa.
Jag säger bara DET KÄNDES SURT!!

Andra gången var när jag gick i åttan och en av våra lärare spände
blicken i mig, sådär väldigt mycket med rynka mellan ögonen. Stannade
av framför mig och petade på min fot och sa;

– i helgen körde jag förbi UG och jag kände igen några av er stå
där utanför och röka. Det är oerhört farligt och jag vill
verkligen inte att någon av er ska bli rökare. SÅ sluta 
genast med de där dumheterna.

Jag har aldrig varit på UG i hela mitt liv men talet var direkt adresserat till mig. Till saken hör att jag inte ens rökt.

Dessa två episoder poppar upp då och då, än idag känner jag
mig kränkt och missförstådd. Vill nästan som Don Qijote
slåss med väderkvarnarna.
Så dumt att ödsla energi på sånt nu – eller hur…

Hanäbäst
och en liten sång…