Ser att VK lagt in bilder på snöskulpturerna, men lägger in några bilder ändå.
För er som inte är umebor kan jag berätta att det var snöskulpturtävling i Umeå idag. Folkets vinnare blev det här lejonet.

Det kommer någon bild till, kanske fler senare ikväll.

Man förstår att oppositionen måste försöka utnyttja finanskrisen och lågkonjunkturen maximalt med det läge som de har. Det är inga små och lågmälda krav man har på att regeringen ska skuldsätta de uppväxande genom att ’satsa’ många miljarder av deras ännu osedda pengar.

Det är ju detta det är frågan om runt omkring i västvärlden och på andra ställen. De gigantiska stödsummor vi talar om finns förstås inte i några kassavalv eller på några bankkonton. Det handlar till största delen om att stater ska dra på sig stora budgetunderskott som kommande generationer och skattebetalare snällt förväntas betala av.

Man kan gissa att några inom (S) har en förhoppning att Alliansregeringen skulle göra nästan som man kräver inom oppositionen. Då skulle nämligen ekonomin gå i botten och Ohlyansen skulle kunna peka på en mycket sämre ekonomi i valrörelsen 2010.
I den världsvida finanskris vi har gäller det att vara återhållsam.
Det blir tillräckligt tufft ändå.

Skulle Wetterstrand, Ohly och Sahlin mot förmodan vinna valet nästa år kan man fundera på när och hur ’fildelningsgenerationerna’ enligt Ohlyansens planer ska överväldigas av en väldig lust att betala för oss. När man vant sig vid att ta ’sitt’ gratis….*ler en aning*..

Affärslivet är inte bara pengar, girighet, logistik och kylig effektivitet. Det är framförallt fullt av människor. Idag mötte jag en av de många som jag lärt känna av affärsmässiga orsaker.

När vi möttes för snart 30 år sedan skulle jag sälja saker till honom med så god förtjänst som möjligt. Han var inte lätt att ha att göra med på det området. De sista 20 åren har jag mött honom som företrädare för olika verksamheter, men alltid med målet att köpa bra saker så billigt som det bara går. Helst billigare. Jag tror att han tjänat allt mindre på mig för varje år som gått.

Strikt affärsmässigt, mammonspräglat och opersonligt? Icket! Allt eftersom har en varm vänskap vuxit fram. Sammanlagt har vi genom åren säkert pratat hundratals timmar fast vi inte umgåtts på fritiden. Det är få områden i livet, och bortom, vi inte berört på något sätt. Ibland har det nästan varit så att affärerna blivit en förevändning att träffas en stund, ta en kopp kaffe, ’ordbrottas’ och småretas i all vänskaplighet.
I det affärsmässiga litar vi på varandra, fullt ut, men väjer aldrig för en uppfriskande förhandlingsrunda med tillhörande överdrifter.

Idag kom vi in på ett nytt område, eller vi kom djupare in på det. Det blev en speciell halvtimme då tiden stoppade inför livets allvar och människans litenhet. En oplanerad, intensiv paus i rusandet genom livet. Om tiden stannade av så gjorde inte tankarna och känslorna det. Det var ett allvarligt möte, men vänskapen fick nog ytterligare en dimension.

I tillvarons alla delar och skrymslen finns det människor att bli vän med. Också i affärer och politik.

Det handlar om droger på samhällskunskapen på Mariaskolans högstadium just nu. Den senaste tidens bedrövelser i form av relativ närkontakt med personer som mitt i livet tappat kontrollen över alkoholen ger särskild intensitet och djup åt det hela.
Jag hoppas att mina kloka högstadieelever ska avvika från statistiken, att ingen, säger ingen, ska hamna i den situationen.

De alkoholvanor man ser bland många arbetande och studerande ungdomar liksom bland vuxna, talar annars sitt tydliga språk. Det är väldigt många som inte kommer att kunna ’ro i land det man tagit i båten’. Riskbruket kommer att gå över i missbruk, om det inte redan skett.

Detta inte sagt som en ’von-oben-moralism’. Jag vill inte upphöja mig själv över någon enda människa. Det finns ingen grund till att göra det. Men det jag upplevt de senaste veckorna har gjort mig ledsen och orolig.

Som ett förtydligande vill jag säga att de främst jag oroar mig för inte alls omfattas av varsel och uppsägningar. Skulle inte tro man omfattas av några allvarligare följder av finanskris och lågkonjunktur. De flesta gör ju inte det.
Man tappade förmodligen bara respekten och vaksamheten inför Kung Alkohol.

Det finns glädjande exempel också. En mycket väletablerad vän i en annan del av landet har efter tidens sed blivit allt mer ’kringfluten’ av alkohol i olika former. Bland familjerna man umgåtts med har alkoholen fått en väldigt ’naturlig’ och framskjuten plats under både veckor och helger.

Innan jul tog några i kretsen initiativ till ett par ’vita’ månader, eller om det var ett kvartal. Man kände att man måste sätta ett stopp och börja vänja sig vid ett opåverkat umgänge igen. Hela det ganska stora gänget antog utmaningen, vad man vet. Det kan bli en vinstlott för många av barnen och de vuxna.

Agneta och jag var inbjudna till moderaternas årsmöte i Bjurholm ikväll.
Jag gillar de små sammanhangen och ställen där man gör det omöjliga. Alldeles särskilt gillar jag Bjurholm, Sveriges minska kommun där också min barndoms by Angnäs ligger.

Efter årsmötesförhandlingarna berättade kommunalrådet Ingemar Nyman, nämndsordförandena Louise Bonta och Nils-Erik Bäckström aktuella saker från kommunen. Inte minst roligt var det Nils-Erik sa, att födelsetalen hittills i år är högre än hela fjolåret.
Trevligt!

Agneta berättade lite om moderaternas kvinnonätverk och den politiska ’allålderscirkeln’ för kvinnor i Vännäs. Jag berörde några nationella och regionala frågor, mackdöden och partiernas behov av upplysning och studiebesök vad gäller naturresursområdet. Där står det tyvärr inte bara bra till, inte heller hos oss. Men det ska bli bättre!

Kylan gjorde sitt till, dessutom kom ett annat datum på kallelsen än i planeringen och som grädde på moset skrämde Agneta och jag kanske bort några stycken. Det blev i alla fall omkring hälften av normalt deltagarantal på mötet.
Men det blev desto mer smörgåstårta på oss som kom.

Mariaskolans högstadium har just haft besök av fyra gravt trevliga, fokuserade och socialt kompetenta tjejer från Dragonskolans ledarskapsprogram. Det kändes som universitetet var adressen, men det var gymnasiet det handlade om.

Det finns verkligen duktiga ungdomar. Det kommer nya ledare!

Läste just om att Holmöfärjan utanför Umeå stoppas på grund av isläget så att Holmöborna blir isolerade.
I min ’gröna’ ungdom (d.v.s. under militärtjänsten) hände det också, men lite senare på året. Det var bitvis massor med is som tryckts ihop och däremellan var den svag. Det gick inte att färdas med båt eller skoter och mellantinget hydrokopter gick inte heller.

Försvaret skulle ställa upp med en bandvagn och lösa problemet. Bandvagnarna har både lågt yttryck, forcerar vallar och flyter om det vill sig väl. En löjtnant från I20 skulle köra och så behövde de en värnpliktig som skulle finnas med och assistera. Jag gjorde lumpen på K4 strax innan flytten till Arvidsjaur och de där dagarna hade jag inget bättre för mig. Jag anmälde mig som frivillig.

Under lumpartiden mötte jag rätt många bra och intressanta människor. Den här löjtnanten var kanske en bra karl, men han var tystlåten och ganska träig. Vädret var fantastiskt fint med strålande sol, men efter några skakiga vändor fram och tillbaka till Holmön var jag ganska less. Ingen dramatik och minimalt med kommunikation.

Finns det inga bandvagnar att tillgå nu så att Holmöborna kan få hjälp? Har vi gett bort allihop?

Det blev lite fel med en tid på sjukhuset och jag fick en stunds väntetid. Det var kanske någon mening med det också.

Nu hade jag inte kameran med och hade jag haft det så kunde bilderna ändå inte tas. Men jag har dem på näthinnan.

Paret som kommer genom centralhallen, gott och väl 80+. Kanske mer. Hon sitter i rullstolen med handväskan i knäet. Hon ser lugn, trygg och nästan glad ut. Han är krokig och böjd och lika vithårig som hon, men utstrålar kvardröjande mannakraft. Han ser godmodig ut och stretar på med blicken fäst långt fram i korridoren.

I mina ögon ser de ut att ha kamperat ihop hela livet och verkar fast beslutna att förtsätta hjälpa varandra hela vägen.
Det ser fint ut.

I en annan korridor väntade ett annat par utanför en dörr. Hon sittande på hans säng, propert klädd, både stillsam och alert. Jag fick en glimt av honom hon småpratade med. Han såg lite trött, orolig och rädd ut.
Mitt i allvaret såg det också fint ut. Han var inte ensam.

Vi kan inte hjälpa varandra med allt, men den mänskliga närheten är oerhört betydelsefull så långt den räcker.

Du som liksom jag är västerbottning besöker kanske ibland NUS, Norrlands Universitetssjukhus, i Umeå.

Tar du höger i centralhallen kommer du snart förbi en bit djupröd vägg till höger i korridoren. Där hänger ett stycke konst som du gott kan stanna till inför. Några vyer från vårdens vardag, tillsammans med tre texter som du ska läsa.

Vårdande människors glädje och sorg. Allvar med olika utgång. Inte möten med en ’lunga’, ett ’hjärta’ eller någon annan kroppsdel, möten med människor.
Det var läsvärt.

Jag kanske har haft ’tur’, men jag är väldigt glad för vården jag fått i mina dagar.

Det är gott om besvikelser och frågetecken i politiken för närvarande. Är det bara jag som tycker det, eller har den politiska geografin fler svåröverskådliga områden än någonsin?

Så alldeles utomordentligt olämpligt och oroande. Betydligt värre än allt hon varit med om tidigare.