…
Öppnade på morgonen ett brev från Indien som kom för några dagar sedan. Ett brev från en pastor som arbetar både evangeliskt och socialt, både för tiden och evigheten.

Förutom ett brev innehöll försändelsen en kalender för 2012. Största delen av A2-bladet var foton på verksamheter som vuxenutbildning för bortstötta kvinnor, brunnsborrning, barngrupper, bibelutdelning, skolverksamhet, sjukvård m.m. Foton från ett samhälle dramatiskt annorlunda än vårt.

Det fanns också en bild från den lepraby det var tänkt att mina två medresenärer och jag skulle få besöka vid resan till Indien för 1,5 år sedan. Tyvärr sprack det ambitiösa schemat man planerat och vi kom aldrig dit.
Bilden visade spetälskesjuka kvinnor med mer, mindre eller inga fingrar kvar. De stod och provade skänkta glasögon. Sakerna var delvis så gamla att de blivit modemässigt helrätta, vilket gjorde bilden än mer ”iögonenfallande”.

När sjukdom anmäler sig på fullt allvar spelar det till slut inte så stor roll var man bor, vad man heter och har. Allra, allra ytterst är villkoren väldigt lika. När jag ser de här bilderna erfar jag ändå något av hur enormt timligt och kroppsligt gynnad man är som fått bo och leva just nu på den lilla fläck av jorden som heter Sverige. Jag känner en stunds tacksamhet.

Sen kan nöden här hos oss vara stor ändå.