Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: bistånd

Kostnadskoll på invandringen

Av , , 4 kommentarer 7


Man bör ha koll på kostnaderna, i privatlivet och definitivt när man i offentlig sektor förvaltar andras pengar. Även när man ger till humanitära insatser bör man ha koll. Så det inte blir som när en av våra större hjälporganisationer sålde in ett månadsgivande till mig på ett sätt som gränsade till bedrägligt beteende.
Vi bör ha koll på våra utgifter hemma, i stat, landsting och kommun. Annars drabbas några förr eller senare av hålen som uppstår.
Man bör också samtidigt ha koll på intäkterna, vad som drar in medel så att vi kan betala för det vi vill göra.

Att veta vad invandringens olika delar kostar, det är inget ont i sig, tvärtom. Vi ska inte luras och mörkar samhället finns andra som räknar, mörkar på sitt sätt och använder siffror till maximal intressekonflikt. Några för att få samhället att likna kampen mellan ett gäng tokkategoriserande fotbollshuliganer. Typen som kan knocka en okänd person med fel halsduk eller hämnas för vad någon ur en folkgrupp ska ha gjort ens släkting. I en annan världsdel för några generationer sedan.

Vi måste se hela bilden också när vi talar ekonomi. Vad betyder t.ex. de utrikesföddas arbetade timmar för oss idag? I morgon när bortåt 100 000 nu arbetande inte längre jobbar och inte har ersatts? Hur ser hela ekvationen ut, så där ungefär? Vad betyder det för stat, landsting, kommun, näringsliv, oss och samhället när någon kommer in och arbetar osubventionerad heltid efter 2-3 år i Sverige? Eller gör det efter några år med särskilt anställningsstöd eller nystartsjobb? Jämför den personens kostnads- och intäktsbalans med en jämnårig svensksvensks. Det finns så många goda exempel som också med till helhetsbilden.

Hur skulle vårt allt äldre samhälle, vars ålderspyramid inte är någon pyramid, se ut utan första och andra generationens invandrare? Hur skulle äldreomsorgen på Lidingö se ut, busstrafiken i Norrland eller äldreomsorgen i Vännäs? Hur skulle det vara i mängder med företag, organisationer och myndigheter i arbetskraftsbristens Sverige? Hur kommer det att se ut i morgon i kommunerna som idag har 40-50 procent pensionärer? I hela riket när vi 50- och 60-talister blivit 80 och den åldersgruppen ökat med ca 40 procent?
I min hemkommun, som vill ha Sveriges bästa hemtjänst, hade äldreomsorgen skurit ihop redan i somras utan de ensamkommande. Värt att reflektera kring.

Nej, vi kan inte ha öppna gränser.
Ja, vi måste ha en ordnad invandring där vi kan ta emot och integrera de allra flesta som kommer.
Nej, vi klarar oss inte utan våra invandrare.
Ja, vi måste bli mycket vassare på att utbilda och få dem i jobb och nyttja civilsamhället mer, inte bara institutioner och bolag.
Nej, det är inte lätt att hitta den lagstiftning som håller och vidmakthålla den.
Ja, vi måste göra det bästa av situationen.
Det finns ingen backväxel.

Gardera, bara du sänder

Av , , Bli först att kommentera 7

Det är inte lätt att vara alldeles säker på hur man bäst stöder flyende klämda mellan pesten IS och koleran Assad. Förtroendet kan vara lite begränsat vad gäller vissa organisationer efter saker som hänt. 

Några procent hit och dit i omkostnader får ändå inte bli en orsak att hålla inne hjälpen. Pengar kommer fram och lindrar nöd och ingen verksamhet kan drivas på luft. Man kan gardera och sända via några olika. 

Att få ha det bra

Av , , Bli först att kommentera 7


Öppnade på morgonen ett brev från Indien som kom för några dagar sedan. Ett brev från en pastor som arbetar både evangeliskt och socialt, både för tiden och evigheten.

Förutom ett brev innehöll försändelsen en kalender för 2012. Största delen av A2-bladet var foton på verksamheter som vuxenutbildning för bortstötta kvinnor, brunnsborrning, barngrupper, bibelutdelning, skolverksamhet, sjukvård m.m. Foton från ett samhälle dramatiskt annorlunda än vårt.

Det fanns också en bild från den lepraby det var tänkt att mina två medresenärer och jag skulle få besöka vid resan till Indien för 1,5 år sedan. Tyvärr sprack det ambitiösa schemat man planerat och vi kom aldrig dit.
Bilden visade spetälskesjuka kvinnor med mer, mindre eller inga fingrar kvar. De stod och provade skänkta glasögon. Sakerna var delvis så gamla att de blivit modemässigt helrätta, vilket gjorde bilden än mer ”iögonenfallande”.

När sjukdom anmäler sig på fullt allvar spelar det till slut inte så stor roll var man bor, vad man heter och har. Allra, allra ytterst är villkoren väldigt lika. När jag ser de här bilderna erfar jag ändå något av hur enormt timligt och kroppsligt gynnad man är som fått bo och leva just nu på den lilla fläck av jorden som heter Sverige. Jag känner en stunds tacksamhet.

Sen kan nöden här hos oss vara stor ändå.

Hållbar teknik

Av , , Bli först att kommentera 2

Det kan vara väldigt olika saker det.

De här mannen och jag "pratade" litegrann, utan att kunna förstå varandras ord. Han godkände i alla fall att jg fotade honom.

Man kan se väldigt olika på utrustning och hjälpmedel som finns i utvecklingsländer. Många ögon ser i den här bildenkanske bara elände, bedrövelse och"efterblivenhet". Hade man inte önskat honom en Permobil, eller i alla fall en modern rullstol?

Permobilen hade han förmodligen inte haft så stor nytta av. Det är troligt att han bor någonstans där det inte finns ström, eller där den är mycket opålitlig om den finns.

En rullstol med ett par små hjul hade varit värdelös på en del av vägarna han ska färdas. Hjulen hade inte klarat en del av de alldeles för höga kanter han måste ta sig över. "Servicen" på den här apparaten klaras av människor han har runt sig.

Hållbar hjälp och teknik behöver inte alltid vara "vår" teknik. Det blir tydligt när det kommer till många av västs sjukvårdssatsningar i t.ex. afrikanska utvecklingsländer. Ofta har vi byggt monument över oss själva istället för att göra det bästa för mottagarna. Stora , dyra och avancerade sjukhus som knappast kan vidmakthållas i längden och vars pris i vissa fall kunnat räcka till 25 000 "dispensärer", mellanting mellan enkelt apotek och enkel vårdcentral, som kunnat hjälpa miljontals människor med de vanligaste sjukdomarna.

Handikappcykeln på bilden är inte så dum för mannens behov och omständigheter.

 

Det är svårt att ge

Av , , Bli först att kommentera 3

Då tänker jag inte bara på hur snålheten spelar oss spratt så att inget givande alls sker.

Svårigheterna visade sit vid tsunamin och kommer att visa sig nu vid Haiti-katastrofen. Var kommer hjälpen bäst fram? Var är omkostnaderna minst? Hur ska man undvika bluffarna? Det finns fler frågeställningar. Både vid bistånd, nödhjälp och kristen verksamhet.

"Svenska pengar har gjort mycket skada i Guds rike", sa en gammal man till oss en gång 1993. Två då relativt unga svenskar förstod först inte vad han menade. Han hade ju själv bland annat översatt och tryckt litteratur som spritts i EFS gamla missionsområde, med hjälp av svenska pengar. Han förklarade hur han tänkte och vi förstod så småningom alltför väl. Han hade närstående som ramlat ner i korruption, inte kunnat motstå att fara oärligt fram med medlen som passerade. "När mission blir en fråga om mycket pengar och blir "lönande" kommer fel människor i ledningen och de som skulle vara där stöts bort".

Många vill förstås tro att all kristen verksamhet är bluff och båg och pengasamlande för dess egen skull. Man förstår inte, eller vill inte förstå, hur saker fungerar och vilka drivkrafterna är. Man kan förstås också ha fått se lurendrejerier.

Jag har själv varit anställd i ett kristet sammanhang som aldrig uppburit ett öre i bidrag. Allt har varit frivilliga gåvor. Pengarna föreningen genom styrelsen kunnat göra saker för har skötts av en kassör och det har funnits revisorer. Det är tyvärr sällan den strukturen i länder som Indien, det blir i regel alltför personcentrerat. I ett land där en bra lärarlön är på 1600 kronor och en dålig mellan 3 och 400 i månaden blir 100 000 väldigt mycket pengar.

En av dem vi mötte i Indien var mycket bekymrad över all korruption som förekom. Han sa t.ex. att han trodde de allra flesta av barnhemmen hade startas för att mjölka pengar. Mjölkningen sker kanske först av en organisation i väst, sedan på plats i Indien. Vi såg också nedslående saker på vår resa och träffade personer vi inte vill kanalisera pengar genom. Tyvärr. Vi såg sånt som måste ändras, men också mycket som var positivt och förtroendeingivande.

Alla tveksamheter kan ju tas som en förevändning för att inte hjälpa till alls. Det blir fel, men det är mycket nödvändigt med ordentlig kontroll. Oavsett om det handlar om kristen eller allmänhumanitär verksamhet, eller både ock.

Det är många fördelar med att stötta lokalt drivna saker. Våra traditionella svenska "storprojekt", om vi nu talar allmänt bistånd, har ofta varit horribelt ineffektiva. Ofta har vi byggt monument över oss själva, praktbyggen som inte gjort mycket och lång nytta. Jag har sett sådant med egna ögon. Vi har också berikat skurkar av olika slag både här och där. Mugabe är ett exempel, tyvärr inte det enda. Ibland har vi också slagit sönder lokal och hållbar näringslivsstruktur, genom felriktat bistånd eller missriktat "generösa" löner. En luttrad ansvarig där man kanaliserar oerhört stora summor och som sett många misstag sa en gång: "Ibland skulle man bara vilja trycka 200 kronor i näven på dem som vill något".

Det finns som sagt alltför många bluffpastorer och bluffkyrkor. Ghana är kanske det svåraste exemplet vi sett, där var det inte få, men det är alltför mycket i Indien också. Världen ser tyvärr ut så här. Man får kolla upp så gott man kan, vara försiktig både med medlen och samvetena hos dem som tar emot hjälpen i de förtroendegivande lokala sammanhangen. Där det fungerar är det en fantastisk "utväxling" på pengarna.

 

Kommuner ska inte ha bistånd

Av , , 4 kommentarer 1

Rubriken i SvD är precis lagom missvisande för att få en del extra läsare.

Det handlar inte alls om kommunal utjämning som någon kanske tror. Det handlar om att många kommuner med Sidas hjälp sätter sprätt på biståndpengar. Att Sverige på detta sätt t.ex. ger bistånd till Kina som "krisåret" 2008 hade ett handelsöverskott på kring 2000 miljarder kronor, det är lite magstarkt.

Det är svårt att ge bistånd som gör nytta och det kräver sina män och kvinnor. Nyttan i de här småprojekten verkar särskilt svårfunnen. Kommuner har ofta svårt nog ändå att koncentera sig på sina kärnuppgifter. Att dessutom leka biståndsarbetare splittrar fokus än mer. Det här ska man inte hålla på med.