…

I veckan som gick var det mycket som hände medan jag var hemma i Vännäs några dagar. En sak var att Svenska PV-klubben hade sin sommarträff hos  Vännäs Motormuseum.

De som känner mig väl vet att jag är svag för dessa svensk bilindustris semlor från utvecklingsoptimismens tid. Känslorna beror främst på att jag vuxut upp i "PV:ar". Först liggandes i bakfönstret, färdig att skjutas som en projektil fram genom rutan vid en eventuell krock. (Det var inget unikt, fråga andra reliker som är fyllda 50) Sedan ofta ståendes på kardantunneln medan pappa Tore sladdade längs grusvägarna. Ibland inpackad bland tält, sov-och matsäckar på resor i Norge och Danmark. Några gånger på riktigt busiga turer där mamma inte var med och la förnuftets sordin på tillställningen. En där hemligstämplingen inte hävs förrän 2024. För pappas ryktes skull har jag satt 60 år på den turen.

Pappa Tore körde under den stora "bönhustiden" extremt mycket som ofta anlitad predikant med obefintlig förmåga att säga nej. Bland det bästa jag visste var att få följa med på turerna. Man träffade massor med folk, det hände saker och man fick åka bil. Någon sällsynt gång fick man en "parisare".

Atmosfären bland "Nådens barn" upplevde jag generös, glad, fridfull och livaktig. När jag tyckte att pappa talade för länge hände det i 3-4-5-årsåldern att jag provade med ett högt "Amen" eller två. En gång sa jag riktigt högt när han slutat: "Det var då inte för tidigt!".

Bilarna nöttes friskt och byttes rätt ofta, det blev 9 stycken PV totalt. En orimlig andel av hushållinkomsten gick till bilen och pappa var usel på att skriva reseräkning. Hans bokskrivande under de här åren finansierade stora delar av bilköpen, men det var ändå mer än spännande för mamma att få det att gå ihop.

Min första bil var också en PV. Trimmad och lätt hemmacustomiserad av bröderna Thorén i Bjurholm. Inköpt för 4500 i god tid innan 18-årsdagen. Oj, vad mamma fick åka runt i den under de tre månader som man "övningskörde" då.

Upplevelsen att nu se alla de fina bilarna på PV-klubbens träff kan inte beskrivas för normalt fungerande och fullt rationella människor. Det luktade barndom i bilarna, den omisskännliga PV-doften verkar alltid sitta kvar. Jag såg människor, ansikten, situationer och min pappa.

Oj, jag som bara tänkte visa några bilder. Nu blev jag för lång och personlig igen.