Hej, hej.

Mådde rätt bra och skrattade mycket på redaktionsmötet i går, men så fort jag kom hem hade jag dödsont i halsen och huvudet och kände jag att jag var tvungen att lägga mig. När jag kollade hade jag feber. Visserligen inte särskilt hög sådan, men ändå tillräckligt för att det skulle kännas som att hela huvudet var fullt med vadd. Och absolut tillräckligt för att jag inte skulle somnna förrän vid halv tre på natten eller något sådant.

Var ändå inställd på att gå till jobbet i dag, och hade ställt klockan på tjugo över sex. När jag vaknade mådde jag skit, och tänkte därför somna om och sova i en stund till och sedan maila mina kollegor och meddela att jag inte skulle orka gå till jobbet i dag. Man kan säga att jag misslyckades, för klockan halv nio väcktes jag i stället av min chef som ringde och sa att det var dags att vakna. Raspade ur mig att jag nog var för sjuk för att jobba (det är så jag låter just nu kan man säga. Raspig.), och sedan skämdes jag så mycket att jag inte kunde somna om.

Just nu har jag ingen feber, så jag funderar på att koka lite te, skriva mötesprotokollet och sedan börja titta på säsong två av Mad Men. Det är i sanning en ljuvlig och fantastiskt underhållande teveserie.

Hej, hej.

Det blev inget filmtittande med Kristoffer och Emil i kväll. I stället valde jag att lägga all energi åt att städa, diska, köra tre maskiner tvätt och laga mat (pären, torsk, persilja, purjolök, massa kryddor och matlagningsgrädde i en härlig röra i ugnen) och samtidigt frossa i mina gamla skivor som jag inte haft möjlighet att lyssna på sedan jag flyttade till den här härliga lägenheten. När jag var klar med allt fixande, donande och lyssnande tog jag duntäcket till soffan och kröp ner framför Mad Men. Har ju haft säsong ett och två rätt länge nu, men har liksom inte haft lust och ork att börja titta igenom dem, men i kväll började jag alltså på säsong ett, och precis som alla har sagt så är det helt fantastiskt. Fastnade på en gång och har nu kollat på sex avsnitt och längtar redan tills jag kan fortsätta mitt maraton.

I går var det ju lördag, och det blev förresten en väldigt lugn och fin sådan. Jag och Ylva gick i affärer och lunchade på stan. På Wayne’s träffade vi Camilla och Jimmy, och helt plötsligt blev det bestämt att kvällen skulle spenderas hemma hos dem och att Camilla skulle fota mig. Bilderna blev tyvärr inte så bra, kanske mest för att allt bestämdes i sista sekunden så att vi inte hann fixa fram rekvisita och för att jag blir sjukt obekväm om folk kollar på när jag ska fotograferas, men det var väldigt trevligt i alla fall.

Här är två mobilbilder från i går. Den första, mycket sexiga, bilden föreställer mig osminkad. Nästan osminkad, i alla fall. Ett ögonbryn hade Camilla minsann hunnit fylla i, och hon tyckte att jag såg ut som en rysk hjälplärare då. Det var jag så klart tvungen att fota:

Den andra bilden föreställer mig som hårdspacklad sjömanstransvestit med dumstrut och lösögonfransar. Sjömansklänningens dragkedja visade sig dock vara sönder helt plötsligt, och matroshatten såg jag ut som en idiot i, så vi skippade den spexiga looken helt. I stället blev det någon slags femtiotalssekreterarutstyrsel som vi körde på. Resultatet får ni nog dock inte se, eftersom Camilla inte blev nöjd med bilderna.

Skepp o’hoy och så vidare…

Hej, hej.

Alltså den här dagen! Åh! Benen har varit fulla med spring och jag har slagit påklädda nakenkullerbyttor av lycka hela dagen. Det gick bra på jobbet trots att vi, precis som igår, bara var tre personer på telefonen, hälsoprofilsundersökningen gick strålande förutom att det var lite vajsing med gammhjärtat och Lovisa har tydligen också träningskort på Simhallen, så äntligen har jag någon att gå på vattengympa och gymma tillsammans med. Dessutom anser vi båda att det vore märkligt att se varandra nakna och tänker därför inte tvinga oss själva att duscha bredvid varandra efteråt. Och ja, det där låter ju kanske löjligt, men både hon och jag har nog tyckt att det varit ett problem att träna tillsammans med vissa av den anledningen. Alltså, att man förväntas klä av sig inför varandra och vara helt bekväm med det. Men allvarligt, även om jag sett miljarders miljoners hyskor och brön i mitt liv så skulle det ändå kännas lite skumt att stå naken och tvålhal bredvid en kär vän som man bara känt i några år. Annat är det kanske med dem man sett nakna sedan urminnes tider. Typ de av mina vänner som jag känt sedan dagis och sedan gått i samma klass som ända tills studenten.

Kom ganska nyss hem från Sarah som jag och Lovisa hälsat på i kväll. Det blev fika, skvaller, rotande i Sarahs garderob och lek med hunden Fido (det är sant, den heter verkligen så). Fantastiskt trevligt var det, och Sarahs hem är hur fint som helst. Det blev sista bussen mot Vasaplan för mig och Lovisa, och sedan knallade jag den sista biten hem till Haga i stället för att ta en taxi som jag brukar. Blev såklart livrädd så fort jag kom ut ur tunneln, och började ångra att jag lyssnade på P3 Dokumentär om Hagamannen för bara några kvällar sedan. Gick i alla fall med musik i öronen då det helt plötsligt dök upp en svartklädd man i ögonvrån, och jag trodde att jag skulle falla ihop, kissa på mig och sedan avlida av skräck. Stackaren verkar dock ha förstått att jag blev rädd, för han tog världens omväg runt mig och skyndade sedan förbi. Ringde ändå morsan som fick vara telefonsällskap under resten av den lilla promenaden, och nu ligger jag i sängen och känner mig helt glad, lugn och trygg.