Etikett: ärlighet

Sårbar och modig

Av , , Bli först att kommentera 4

Gårdagen blev omtumlande. Har väl aldrig fått så många ryggdunkar och uppmuntrande ord, på en och samma gång. Alla tycktes vilja mig väl och många var uppriktigt ledsna över min situation. Blev tårögd, berörd. Ett flertal skrev: ”Jag tänker på dig!” ”Du är i mina tankar!” För en stund kände jag mig mindre ensam, samtidigt som rädslan sjönk undan.

heart-1450300_960_720

Vill bli av med hemligheterna
Jag har med åren blivit en offentlig person, i varje fall i Umeå, Lycksele och stora delar av länet. I första hand för mitt författarskap, för mina böcker, men frågan är om jag numera är mer känd för att vara ”Västerbottens sjukaste författare”. Kan tänka mig att det finns de som är skeptiska och tror att min öppenhet kring mina åkommor, psykiska som kroppslig, är ett led i marknadsföringen av mina böcker – men så är det absolut inte. Det är ju knappast min Parkinson som skrivit ”Män som spelar schack”. Den är frukten av 16 års funderingar och mängder med omskrivningar – som min Parkinson försvårade. Det är svårt att skriva med händer som skakar.

Fri från hemligheter
Jag är verkligen allvarligt sjuk – på riktigt. Däremot har jag på ”äldre dagar” velat göra mig begriplig i folks ögon, inte minst genom att ärligt och öppet skriva om min psykiska ohälsa och mitt missbruk i självbiografin ”Spring Kent, spring” (2016). Ville inte leva bland hemligheter och lögner, utan istället bli en ärlig människa. Att vinna billiga poäng är inte min grej. Trots att jag utåt sett kan verka vara en svåråtkomlig, butter kuf, så är jag faktiskt en öppen person som inte döljer min sårbarhet. Det krävs faktiskt ett viss mått av mod för att våga göra det. När det gäller min Parkinson har jag flaggat för att den förmodligen kommer att förkorta mitt författarskap. Något jag skrivit om ett flertal gånger på denna blogg. Sedan har detta spridit sig i media. I gårdagens VK fanns jag med på ett uppslag med rubriken ”Sjukdomen kan tysta Kent Lundholm” föredömligt skrivet av Lars Böhlin. Även idag ligger reportaget i topp som mest lästa på VK:s kultursidor.

VK1

Reportagets huvudtema blev Parkinsons sjukdom, som med tiden kommer att begränsa mitt författarskap genom skakningar, ofrivilliga muskelrörelser, stelhet och en allt svagare röst. Lars Böhlin lyckades skickligt väva in mina sjukdomar med mina tankegångar kring min roman ”Män som spelar schack”. Det blev även tal om min kommande roman: ”Ester Duva.” Men tyngdpunkten vilade ändock på hotet från min Parkinson.

Recension i Schacktidningen
Nu återstår en väntan på vad recensenterna ska tycka. Hörde från förlaget att en schackintresserad kulturredaktör på Gotland ville ha ett recensionsexemplar. Även ”Tidskrift för Schack”, schackförbundets medlemstidning, tänker recensera boken. Däremot är det väl som vanligt med storstadstidningarna och deras ovilja att skriva om författare och romaner norr om tullarna. Särskilt vi som valt ett mindre förlag.

En troglodyt städar sin grotta
Igår påbörjade jag återuppbyggnaden av min lägenhet genom att tvätta kläder mest hela dagen. Dagens uppgifter är att stryka kläder och diska. Imorgon ska jag dammtorka och svabba av golven. Detta är inget nytt. Ja, att jag i perioder tappar greppet om hushållsarbetet och låter lägenheten bli till en dammig troglodytgrotta. Allt eller inget. Har skrivit varje dag sedan mitten av juli. Det och inget annat. Jag är riktigt duktig på att röra till det – fem poäng av fem möjliga. Jag flyttar runt mina pappershögar och glömmer var jag lagt dem; plockar fram böcker som borde läsas men glömmer dem snabbt, lämnar kläderna på golvet.

question-mark-2546103_960_720

ADHD-städning
Så här kan det se ut när en person med ADHD ska städa (eller skapar kaos). Morgon på Pig Hill. Jag ställer mig vid diskhon för att diska, när jag får syn på berget med soppåsar. Jag skyndar ner till soptunnorna ute på gårdsplanen, får för mig att öppna cykelförrådet. Min cykel har punktering på båda däcken. Det måste jag komma ihåg att fixa. På vägen tillbaka, medan jag försöker memorera detta med cykeln, passar jag på att gå ner till förrådet. Saknar skruvmejslar i lägenheten. Förrådet borde städas ropar min impulsivitet. Sagt och gjort. I gången utanför ställer jag vinterdäcken, solstolarna, några tavlor. Då kommer jag på att jag måste skriva upp en tvättid. Blir stående i tvättstugan för att läsa de nya arga lapparna som någon i huset satt upp: ”Rengör filtret! Ska det vara så svårt?” Vilket jävla filter? Glömmer boka tvättid och återvänder till förrådet och inser att jag inte orkar städa det i dag. Kastar in allt, huller och buller, får knappt igen förrådsdörren. Skruvmejslarna har jag sedan länge glömt. Inne i köket står vattnet och rinner i diskhon. Det har svämmat över. Blött på golvet. Lika bra att skura av hela golvet. Som ni märker, det är en jäkla fart på mig, men inget blir gjort. Det påbörjas en massa småprojekt, men inget av dem avslutas. Detta skapar förstås ångest.

list-3205464_960_720

Uselt minne
Min ADHD gör att jag lätt tappar fokus och kraft, och allt som har med struktur att göra sopas under mattan. Men när det gäller mitt skrivande, så kan jag fokusera i timmar, dagar och nätter, vecka efter vecka. Koncentrationssvårigheterna hänger ihop med det usla arbetsminnet som följer med ADHD. Arbetsminnets uppgift är att hantera information under en kortare tidsperiod. Alltså minnas det vi gör i Nuet. Det ger oss också en känsla för tid – hur lång tid det ska ta att exv diska. Jag uppskattar att disken kommer att ta ett par timmar, när det i själva verket är klart på en dryg halvtimme.

Säg att jag ska sätta ihop en IKEA-bokhylla, då mobilen ringer. Fokus hamnar någon annanstans, samtidigt som arbetsminnet töms. Det blir blankt på minnen. Jag får börja om från början med bokhyllan och studera bruksanvisningarna för tionde gången.

Blir ett städproffs
Nu svänger det åt andra hållet. Lägenheten ska städas perfekt, vilket suger än mer energi ur mig. Ständigt detta: Allt eller inget. Motsatserna kaos och perfektionism tycks vara lika starka. Men de kan aldrig samverka. För att kompensera det usla arbetsminnet skriver jag listor och post-it-lappar, inte minst på det som måste inhandlas. Annars går jag på Coop för att köpa havregryn och mjölk, men kommer hem med bananer och ett glasspaket. Ja, det här låter väl som trams i gemene mans öron. Städa är simpelt och det göra man var dag, punkt slut. Nja, vi människor är komplicerade varelser. Särskilt om ens hjärna lider brist på dopamin.

emotions-371238_960_720

Ber inte om ursäkt
Jag har slutat att be om ursäkt när folk kommer på besök under kaosveckorna. Lika lite som jag ber om ursäkt för min diabetes, stroke och Parkinson. Det här med antingen eller, gäller även för mitt humör. Antingen är jag väldigt glad, eller så introvert, tystlåten och ångestfylld. Sällan något mellanting, något lagom. Jo, jag är en knepig jävel.

Saknar dopamin
Jag har haft oturen att sedan födseln lida brist på dopamin, både i fallet med min ADHD och nu med Parkinson. Dopamin bär det kemiska ansvaret för vårt humör, eftersom det spelar en nyckelroll för att skapa känslor som vällust och motivation via vårt belöningssystem i hjärnan. Hjärnan belönar oss med en dos dopamin när vi har löst en svår uppgift. Vi känner njutning. Om man nu inte känner nån njutning efter att ha diskat en timme, så blir det lätt att man söker efter kickarna genom att proppa i sig godis, fett, blir spelmissbrukare, ständigt motionerar och springer – eller så söker vi kickarna i alkohol och droger. Belöningssystemet blir till slut kidnappat av socker och droger. Missbruksproblemen är också betydligt vanligare hos de med ADHD än hos andra. Men det är en helt annan story.

© Kent Lundholm

 

Illasinnad ärlighet

Av , , 1 kommentar 3

Vaknade vid sexsnåret med ett obehag i bröstet. Kanske hade jag drömt något obehagligt, men det har jag inget minne av. Eller så är det oron som nästan alltid kommer när jag ska åka till mina hemtrakter, återvändandet till den plats som bär på så många minnen. Mor Gunhild fyller 83 år idag och vi åker upp en sväng och grattar henne. Lunch och tårta mitt på dagen , sedan går hela gänget ut på något matställe och äter middag ihop.

partner-1616468_960_720

Det finns människor som verkligen gör det enkelt för sig. Se upp för de som säger ”Jag är alltid ärlig”, ”Jag säger minsann alltid vad jag tycker!” När de ska säga vad de tycker väver de in dolda knivhugg i sina attacker mot ”idioterna” som inte begriper nåt, mot de som är av en annan åsikt (fel åsikt). Gömda bakom denna så kallade ”ärlighet” tar de sig friheten att säga sina ”sanningar”, men där finns en falskhet i deras sätta att prata och vara – och deras egentliga syfte är att svika, luras, manipulera, bedra och framför allt baktala allt och alla. Allt handlar förstås om att dessa ”ärliga” människor, dessa sanningssägare, vill visa sig själva i en bättre dager, vara för mer, samtidigt som de slickar uppåt och sparkar neråt. Det finns en tunn bubbla av självgodhet kring dem när de knatar runt i tillvaron och sårar andra människor med sin ärlighet – och det finns förmodligen även en inre osäkerhet, ett svagt Jag. Lägg dessutom till att de tycks sakna förmågan att se tillvaron från en annan sida, en oförmåga att förstå andras lidande.

För övrigt tror jag att uppmärksamhetens bästa vän är intresset. Ju mer intresserad man är desto mer lär man sig. Leve nyfikenheten!

Aktiviteter för lättroade

Av , , Bli först att kommentera 3

Dagens höjdpunkt torde väl vara att träffa min strokeläkare. Så lättroad är jag. Nja, det handlar om en rutinkontroll en bit in i min rehabilitering. Det drar ju hela tiden åt rätt håll och utåt sett, för vänner och bekanta, tycks jag verka helt normal. Men då syns ju inte hjärntröttheten på min utsida. Fast även den håller på att bli bättre, orkar allt längre ”pass” i verkligheten, som att skriva, läsa och umgås med folk. Yrseln finns i viss mån kvar, särskilt när jag vrider för snabbt på huvudet. Men även det ska visst vara ”normalt”. Hjärnan håller fortsatt på med att söka nya kopplingar och när den gör det så försvinner yrseln sakta men säkert. Jag ska gå hel ur det här!

Satt och såg och lyssnade på en kortdebatt i SVT om flyktingkrisen mellan Åkesson och Jonas Sjöstedt. Det syns vara hopplöst att komma åt Åkesson och Sd när deras ”paradfråga” ska diskuteras. Sjöstedt stod där med sin debattpalett och målade i regnbågens alla färger, målade himmel, sol, mark och hav, medan Åkesson snabbt rörde om med penseln på sin palett, där bara svart och vitt finns, och sedan målade han över allt – så det blev grått. Grått, grått. Ett mekaniskt malande, svepande, generaliserande – vansinnigt förenklat, och jämngrått. Och samtidigt begripligt; sånt som somliga kan nicka igenkännande till.

Det är knepigt med människor som valt att leva med och bland sina hemligheter. Kanske har de inte lyckats befria sig från dem? Eller så har det blivit en ”bekväm” mur mot andra, mot världen utanför. Men är man inte ärlig så tvingas man ta till lögner – och som vi alla vet så måste lögnare ha ett riktigt gott minne för att inte bli ertappade. Det är klart att vi alla måste få ha hemligheter som vi kanske aldrig yppar eller om vi gör det så är det i djupt förtroende till en vän; men att stapla hemlighet på hemlighet är en annan sak. Då blir det till en strategi och tvingar hemlighetsmakaren att köra med dubbel agenda. Risken är stor att andra kommer i kläm och blir illa tilltygade.

För övrigt smakade morgonkaffet alldeles förträffligt.

 

Sanning och lögn

Av , , Bli först att kommentera 2

Vaknar med en förfärande huvudvärk. Kanske sovit för länge, åtta timmar. Jag brukar ju i snitt bara sova fem-sex timmar. Skit samma, det släpper kanske efter en balja lut, en stor kopp svart kaffe. Dagens uppdrag blir att knata iväg till Coop och inhandla lite basprodukter till mitt lilla enmanshushåll. Det är ganska dyrt att leva ensam – tänk så mycket pengar man skulle få över om man delade på hyra, el, bil, käk. Men å andra sidan finns det andra fördelar med att leva ensam som inte går att mäta i pengar. Så länge ensamheten, som i mitt fall, är självvald är det inga problem, men det är värre för de som lever i en påtvingad ensamhet. Då kan den vara förtärande, rent av plågsam. Dessutom lär det vara så att ensamma människor lever kortare än de som lever i ett förhållande.

Vissa samtal är märkliga. I varje fall om man tolkar dem i efterhand. En knapp timme innan jag fick min stroke hade jag ett längre telefonsamtal med A. Vi pratade om hur förgängligt livet är, hur fort det kan ändra riktning och hur man därför ska försöka ta tillvara på varje minut och uppskatta stort som smått. Ja, sen knackade mig gud i bakskallen med sin kulhammare. I förgår samtalade vi länge om våra inre bilder, om drömmar vi sett. I går blev A ”blind” på ena ögat. Det här verkar farligt. Nämner jag stjärnor och planeter i vårt nästa samtal får väl nån av oss en komet i skallen.

Ärlighet är viktig. Att vara sann mot sig själv. Men bör man därför alltid säga ”sanningen” och uttrycka precis allt som dyker upp i skallen. Det är naturligtvis en balansgång – och naturligtvis ska man hålla sig till sanningen. Men eftersom sanningen emellanåt är synnerligen subjektiv och ibland ett resultat hur en enskild människa tolkat omvärlden, så kan ett alltför påträngande behov av att ständigt uttrycka sin mening ställa till problem. ”Men gud vad du är tjock”, ”Du är ju dum i huvudet”, ”Du är då värdelös i sängen”. De människor du sagt något sådant till lär knappast vilja kännas vid dig något mer. Genom din sanning har du skaffat dig fiender för livet. Tillför sådana sanningar något eller bryter de ner? Själv har jag börjat praktisera en metod då mina ”sanningar” ploppar upp i skallen och det är att räkna till tio innan jag säger något – då hinner frontalloben göra en snabb analys av just min sanning. Sedan är det väl kanske så att människor bara vill höra de sanningar de kan förstå. Förstå mig rätt, jag menar inte att vi ska välja lögnen, det jag menar är att ”sanningen” kan bli ett sätta att såra andra bara för att man anser sig ha ett starkt behov av lasta av sig den rätta världsbilden. Förutom att vi ska försöka vara ärliga, så är det nog så viktigt att vi odlar vår ödmjukhet.

För övrigt förutsätter det goda samtalet förtroende, eftersom ett sådant möte kräver att man måste få tänka högt.Tillit med andra ord. Det är sannerligen svårt att vara oense utan att bli osams; att skilja på sak och person. Nu håller huvudvärken på att ge med sig …