Etikett: lögner

Vaccinturism och andra märkligheter

Av , , Bli först att kommentera 8

Blir det aldrig min tur?

Då händer det!

Efter att ha sett hur en efter en av kärnfriska bekanta och ibland 20 år yngre, få vaccinationstider på löpande band, ilsknade jag till. Detta är inte rätt! I helvete heller! Det säger ju självt, om man kan det minsta om hur människokroppen fungerar och har läst grundkursen i sjukdomslära. Ålder är ibland en massa siffror på rad. Graden av samsjuklighet är minst lika livsfarligt åldern om man nu skulle få Covid-19. Diabetes, högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar och det faktum att jag är en lönnfet man gör mig till en tickande bomb. Det är därför jag isolerat mig. Lägg till en stroke, Parkinson, astma – och ytterligare ett par diagnoser som grädde på moset. En läkare sa för ett par år sen till mig: ”Du är lite över 60 år, men har en kropp som en 75 åring.”

75-åriga Vasaloppsåkare

75 åring med 30-årskropp

 

63 åring, med en kropp som 75 åring

Sålunda kan vi konstatera somliga 75-åringar kan vara en Vasaloppsåkare, medan en 63 årig multisjuk man kan jämföras med en normaltränad 75-årings. Höj blicken på siffrorna som berättar hur många år vi levt. Siffror i en lång rad. Redan för ett par månader sedan började oroa mig. Något stämde inte. Till höger och vänster inom vården lugnade man mig med att i sinom tid skulle jag få ett brev med en inbjudan till vaccination. Men hur vet de att just jag är en högriskpatient? Jag frågade två läkare på min hälsocentral. ”Sker det nån slags inventering på hälsocentralerna? Ja, så att vaccinansvariga vet vart de ska skicka de första breven i min grupp? Till vi som är multisjuka?” De skakade förvånat på huvudet. Inte en susning. Senare frågade jag sköterskorna på olika mottagningar: Nej, ingen visste.

Jag ställde frågorna på grund av av rädsla och för att jag började bli allvarligt bekymrad över hur urvalet gick till. Jag började tänka som en journalist. En rädd och bekymrad sådan. För tusan jag har ju jobbat som pressinformatör åt Landstinget (Numera Region Västerbotten). En koloss på lerfötter, minsann. För någon knapp månad sedan kontaktade jag några som är införsatta i hur vaccinationssamordningen fungerar – men inte heller de visste hur man skulle kunna veta något om folks sjukvårdstillstånd, vilka som tillhörde den riskgrupp som skulle kallas först. Men på Krisinformationen fick ett mycket märkligt svar. ”Men det är väl så att det finns folk som går igenom journalerna, på nåt sätt.” Det bor 270 000 i Västerbotten, drygt. Räknar man från 45 och uppåt så skulle det vara 122 000 journaler som ska läsas igenom.”

Innan det samtalet hade jag fått att två bekanta till mig, som liksom jag högriskpatienter som liksom jag placerats grupp 3. På Facebook berättar de (båda i 50 årsåldern) hur de blivit uppsatta på en särskilt lista på sina hälsocentraler, från vilka multisjuka med kort varsel kunde kallas för vaccinering. Det lät ju klokt. De trängde sig inte före, de fick det vaccin som blivit över. Sådan listor måste väl finns även i Umeå?!

Kommunikationskris!

För två veckor sen, drygt, fick en sköterska jag känner ett tips om att det fanns platser för riskpatienter, vaccin som skulle ges under helgen. Jo, det stämde, för min skk-kompis fick ju en spruta. Jag ringde min HC, nej några sådana listor finns inte! ”Tro inte på allt du hör!” Samma svar fick jag på två andra Hälsocentraler. Blev avsnäst. ”Det går inte fuska sig förbi kön!” Va, skulle jag av ren högfärd kämpa för min rätt, för att ta reda på om det fanns platser.  Återigen ringde jag runt, hamnade hos en sköterska på 1177. Jag kopplades åter till Krisinfo. ”Jo visst, jag känner till listan. Jag ska kolla om det finns några tider över.” Jag blev iskall. Det var helsnurrigt. Listan fanns. ”Tyvärr den är fulltecknad, tyvärr! Men ring runt till alla HC, det är din fulla rätt”. Nu hoppar jag i rena ilskan från balkongen! Tanken föresvävade mig.

En sköterska sa: ”Håll dig till den hälsocentral du tillhör.” Hon kände alltså inte till min rätt som patient höra mig för. Sedan – den där förbannade listan för multisjuka, som förnekades och bekräftades på en och samma gång. Jag känner ju bevisligen två multisjuka, som är i samma grupp, som är ca tio år yngre än vad jag är, som fått vaccinera sig. Jag blev utskälld. Efter snart nio månader isolering, i ensamhet, så kan jag lova att till slut börjar den starkaste att tvivla. Det var som att vara en karaktär i en novell av Kafka.

Rena rama lotteriet!

Då berättar min älskade att hon på SVT:s webb sett att Ö-vik skickat inbjudan till 60 åriga friska män i Västerbotten. Är detta möjligt, tänkte jag. Så jävla enkelt kan det omöjligt vara. Jag gick in på 1177, Västernorrland. En enkel webbapplikation, busenkel. Ett par minuter senare har jag en tid i Övik tisdagen den 27 april, nästa vecka. Jag fattar noll. Pling i mobilen. ”Välkommen till Ö-vik för vaccination”. En länk till en karta, bokningsnummer, tid och en länk till man avbokar.

Samtidigt – ett hett tips på nätet i onsdags. I helgen kommer det att släppas tider för de som är mellan 60-64 år. Grupp tre, min grupp. Stämmer. Jo, folk inne organisationen bekräftar. Men först till kvarn. Det ska ju komma ett brev till mig, eftersom jag tillhör de som ska vara först när det öppnas för grupp 3. Än har det inte kommit nåt brev. Om det stämmer – och fullt friska gått före multisjuka, då jävlar!

Tävlar regionerna om ”kunderna?”  Tänkte på på de totalt 20 milen i bil. Nä, detta känns inte rätt. Vaccinationssemester … Ett sista försök. Jag är ju för tusan författare. In via 1177 in på fem Hälsocentraler i Umeå. Nu hade de tagit på webbapplikationen tagit bort möjligheten att skriva under Rådgivning. Sista rycket! Nu tror det att jag blivit galen!  Klämde in en text under olika rubriker: Jag skrev om mitt dilemma, om hur jag höll på att tappa orken. Jag radade upp alla mina diagnoser, lämnade mobilnummer, personnummer. Allt. Jag vädjade om förståelse. Bad allra ödmjukast om hjälp. Jag var alldeles genomvåt av svett efter att skickat iväg mina personliga brev. Skickade breven vid ettsnåret i torsdags, mindes inte till Hälsocentraler jag skrivit till. Vid 16-tiden kom tre svar. ”Vänd dig till din Hälsocentral” .”Vi kan inte ge just dig förtur!” ”Vänta på din tur!”

Nu har han spårat ur!

Jag hade ju en tid i Ö-vik på tisdag 13.54. I deras curlinghall. Men det kändes inte okej. Skulle jag bli en vaccinationsturist? Skulle jag utsätta mig för smitta i Ö-vik. Om jag av ren trötthet körde i diket, kunde det ironiskt leda till jag som trafikskadad upptog en IVA-plats för en covid-19 sjuk! Sov oroligt. De måste tro att jag är galen. Varför ska det alltid vara jag som ska bråka och bränna broar? För att jag kan … För att det pågår något som är fundamentalt fel? För att jag på grund av isoleringen mycket väl kan dö av en ny stroke … Av stillasittande. Det vore väl för jävligt illa. Men jag hade ju inte slagit rallarsvingar i tomma luften. Jag sökte ärliga svar. Jag stod upp för mig själv när ingen annan gjorde det. Jag är dessutom insatt i vårdapparaten eftersom jag är sjuksköterska och merparten jobbade jag på akuten, var periodvis helikoptersyrra, har även arbetat arbetat på avdelningar och varit med ett par gånger när multisjuka patienter  kollapsat, när organ efter organ lagt av. Sedan denna oräddheten jag införlivat som politisk reporter och grävande journalist. Vet vilka trådar jag ska dra i. Men är det rätt att göra så? Bara för att man kan en sak, så ger det ju inte per automatik att ”buffla mig fram”.

Men när man känner i hela kroppen att detta kan sluta riktigt illa … ska man då inte ropa hjälp? Jag har lyckats samla mod för att våga visa min sårbarhet. Det har sina risker. Huggen kan komma bakifrån.

Klev upp vid femsnåret i morse. Jag orkade inte logga in på 1177 och snurra runt och kolla efter tider. 09.45 plingade det i min mobil. Ett sms: ”Du har ett meddelande på 1177”. Loggade in och väntade mig en utskällning. Det var ett meddelande från en av Umeås HC. Ett svar på mitt brev.

Blev 30 år yngre!

”Jag har bokat in dig för vaccination onsdagen den 28 april 13.30”, skrev en sjuksköterska. En kvinna med känsla för medlidande och empati. Dubbelkollade, läste om det korta svaret gång på gång. Detta är inte sant! Jo, det är sant.

Jag är en lycklig man!

Jo, det är sant! Vaccin!

I dagens VK läser jag: Ö-vik toppar smittningsligan i landet. Guds pekande finger. Jag kunde ju ha åkt och dragit med smittan tillbaka till Umeå. Så desperat var jag. Hur många färdas till veckan till Ö-vik för att vaccinera sig? Detta är ju inte klokt. Det fanns ju i torsdags ett femtiotal tider kvar i  på Region Västernorrlands sida.

Tack M. som gav mig tiden på er HC.

Fakta ökar motståndet

Av , , Bli först att kommentera 5

Backfire-effekten: Du tänker inte som du tror. Det är en intressant, och obehaglig teori, som kan förklara en del av det stolleri som pågår runt om i världen. Vi stöter allt oftare på dem. Folk som tror sig ha öppet ett öppet sinne och att de anser sig kunna byta åsikt, om de bara får ta del av övertygande fakta. ”Ge mig ett argument som tyder på att jag har fel”. Men i grund och botten stärks dessa, till synes öppna debattörer, ännu mer i sin uppfattning om de attackeras med ”övertygande fakta”. Men inte tusan ändrar de åsikt – trots dina evidensbaserade argument. Icke! Tvärtom stärks de ännu mer i sin uppfattning!

Omger sig med fördomar
I denna tid ser och hör vi det nästan dagligen; inte minst från somliga politiska företrädare. Att tro på fördomar och lögner ger en fjäder i hatten. Dessutom blir politiken i stort allt mer polariserad. Vi kan numera tala om faktaresistens och det har blivit fult att vara bildad och studerat på hög nivå. Svårigheter att ta till sig fakta, har ofta låst sig vid en värdegrund och delat in världen i svart och vitt. De omger sig med bergfasta, orubbliga sanningarsom egentligen är fördomar och rena rama lögner. De har blivit så kallade ”Backfiremänniskor”. Tankarna far till storljugaren och numera expresidenten Trumf som eventuellt ska ställas inför krigsrätt för att ha uppviglat folk att attackerat demokratins hjärta.

Sekt beteende
Jag stötte på detta fenomen när jag som journalist under mitten av 1990-talet, jag skrev långa artiklar och gjorde en dokumentärfilm om religiösa sekter. Jag fördjupade mig i Livets ord och Hare Krishna, två till synes olika sekter, men i grunden likvärdiga vad gällde deras förhållande mot kritik och fakta. Ställdes minsta lilla kritiska fråga så slöt de sig antingen som musslor, eller så blev somliga vettskrämda och hatiska. De hade fått lära sig under hjärntvätten, att vi journalister var utsända av Djävulen och att all kritik var av ondo. Ja, ibland kan kritik mot sekter stärka deras tro om att besitta sanningen. Sanningen stärker alltså lögnen. För ett par år sen fick jag veta av en maranatamedlem, som räknas till de religiösa sekterna, utpekad som ”Djävulens utsände”.

Högerextrema grupperingar
Det är bara en av förklaringarna till att de högerextrema religiösa ansluter sig en sådan som Trumf. Inte enbart för att han bär omkring på en bibel – han aldrig öppnat – eller är en garant för att slopa aborträtten. Han lockade även till sig anhängare när han hånade och vill förgöra journalister eftersom de sprider ”fake news”. Trots att han så uppenbart ljög under sin period som president, så uppfattades det som sanningar. Ger man sig på de som ska granska makthavarna (till och mördar dem), har man ju också sagt ja till ett auktoritärt system, alltså i förlängningen en diktatur. När företrädaren för världens största demokrati, sänder ut sina reaktionära signaler (osanningar), så inspirerar det onekligen andra länder att använda sig av samma språkbruk. Ljugandet sprider sig som en gräsbrand. Runt om i världen ger sig på sina journalister, den granskande makten som är en förutsättning för en fungerande demokrati.

I Ungern och Polen genljuder åsikter som skulle fått Hitler att jubla. President Orban ger sig på folk som inte är ”äkta ungrare” och talar öppet i rasbiologiska termer. Numera räknas inte Ungern som en demokrati, utan som en auktoritär stat.

Skev självbild
Men borde inte den nakna sanningen till slut segra? Nja … Våra värderingar och det vi valt att tro på, är kopplat till vår självbild, vårt egenvärde, till ens Jag. Det leder till att somliga anser att deras handlingar och falska sanningar hör till den goda sidan. Dessa människor har sedan länge slutat att granska fakta, de avfärdar dessutom fakta (som bara är påhitt). Kritiken uppfattas som en attack mot deras självbild. De kan inte skilja på sak och person – kritik är ett hot – och ger man sig på de religiösa, blir man utsedd till Djävulens hantlangare. Därför kan deras lögnaktiga värld cementeras och späds ut av den ena knäppa konspirationsteorin efter den andra.

Fakta ökar motståndet
Om någon känner att ens självbild attackeras av forskare, journalister, debattörer, så blir sekterna än mer sammanhållna. Ju hotfullare fakta, desto starkare motreaktion. Det ser vi i de grupperingar som vägrar ta vacciner: Studier visar att föräldrarna blir ännu större motståndare till att vaccinera sina barn, när de utsätts för faktabaserade argument. Jag blir uppgiven. Men vi måste nog häva oss upp på tårna och fortsätta kämpa för en värld som bygger på vetenskapens evidensbaserade sanningar, annars kommer jorden att bli platt och vi börjar åter att bränna häxor på bål.

Sanningar gör fysiskt ont
Forskningen visar att när vi blir överbevisade, aktiveras samma smärtcentrum i hjärnan skapar fysiska smärtor. Medan står där och levererar argument mot att jorden är rund, har backfiremotståndarens kropp slagit på det nedärvda försvarssystemet (slåss eller fly), och de upplever en livsfarlig attack! De kommer att per automatik att slåss mot dina farliga sanningar – eller stoppa huvudet i sanden och fly. Diskussionen blir till en kamp på liv och död. Du med dina evidensbaserade bevis, dina vidsynta sanningar har i det läget förlorat debatten. Ju fler bevis du lägger fram, desto hårdare kämpar de för sina åsikter. Dessutom är du ju utsänd av Djävulen eller tillhör något hemligt, världsomspännande pedofilnätverk.

Världen håller på att bli galen …

En farlig lögnare.

 

 

Sårbar och modig

Av , , Bli först att kommentera 4

Gårdagen blev omtumlande. Har väl aldrig fått så många ryggdunkar och uppmuntrande ord, på en och samma gång. Alla tycktes vilja mig väl och många var uppriktigt ledsna över min situation. Blev tårögd, berörd. Ett flertal skrev: ”Jag tänker på dig!” ”Du är i mina tankar!” För en stund kände jag mig mindre ensam, samtidigt som rädslan sjönk undan.

heart-1450300_960_720

Vill bli av med hemligheterna
Jag har med åren blivit en offentlig person, i varje fall i Umeå, Lycksele och stora delar av länet. I första hand för mitt författarskap, för mina böcker, men frågan är om jag numera är mer känd för att vara ”Västerbottens sjukaste författare”. Kan tänka mig att det finns de som är skeptiska och tror att min öppenhet kring mina åkommor, psykiska som kroppslig, är ett led i marknadsföringen av mina böcker – men så är det absolut inte. Det är ju knappast min Parkinson som skrivit ”Män som spelar schack”. Den är frukten av 16 års funderingar och mängder med omskrivningar – som min Parkinson försvårade. Det är svårt att skriva med händer som skakar.

Fri från hemligheter
Jag är verkligen allvarligt sjuk – på riktigt. Däremot har jag på ”äldre dagar” velat göra mig begriplig i folks ögon, inte minst genom att ärligt och öppet skriva om min psykiska ohälsa och mitt missbruk i självbiografin ”Spring Kent, spring” (2016). Ville inte leva bland hemligheter och lögner, utan istället bli en ärlig människa. Att vinna billiga poäng är inte min grej. Trots att jag utåt sett kan verka vara en svåråtkomlig, butter kuf, så är jag faktiskt en öppen person som inte döljer min sårbarhet. Det krävs faktiskt ett viss mått av mod för att våga göra det. När det gäller min Parkinson har jag flaggat för att den förmodligen kommer att förkorta mitt författarskap. Något jag skrivit om ett flertal gånger på denna blogg. Sedan har detta spridit sig i media. I gårdagens VK fanns jag med på ett uppslag med rubriken ”Sjukdomen kan tysta Kent Lundholm” föredömligt skrivet av Lars Böhlin. Även idag ligger reportaget i topp som mest lästa på VK:s kultursidor.

VK1

Reportagets huvudtema blev Parkinsons sjukdom, som med tiden kommer att begränsa mitt författarskap genom skakningar, ofrivilliga muskelrörelser, stelhet och en allt svagare röst. Lars Böhlin lyckades skickligt väva in mina sjukdomar med mina tankegångar kring min roman ”Män som spelar schack”. Det blev även tal om min kommande roman: ”Ester Duva.” Men tyngdpunkten vilade ändock på hotet från min Parkinson.

Recension i Schacktidningen
Nu återstår en väntan på vad recensenterna ska tycka. Hörde från förlaget att en schackintresserad kulturredaktör på Gotland ville ha ett recensionsexemplar. Även ”Tidskrift för Schack”, schackförbundets medlemstidning, tänker recensera boken. Däremot är det väl som vanligt med storstadstidningarna och deras ovilja att skriva om författare och romaner norr om tullarna. Särskilt vi som valt ett mindre förlag.

En troglodyt städar sin grotta
Igår påbörjade jag återuppbyggnaden av min lägenhet genom att tvätta kläder mest hela dagen. Dagens uppgifter är att stryka kläder och diska. Imorgon ska jag dammtorka och svabba av golven. Detta är inget nytt. Ja, att jag i perioder tappar greppet om hushållsarbetet och låter lägenheten bli till en dammig troglodytgrotta. Allt eller inget. Har skrivit varje dag sedan mitten av juli. Det och inget annat. Jag är riktigt duktig på att röra till det – fem poäng av fem möjliga. Jag flyttar runt mina pappershögar och glömmer var jag lagt dem; plockar fram böcker som borde läsas men glömmer dem snabbt, lämnar kläderna på golvet.

question-mark-2546103_960_720

ADHD-städning
Så här kan det se ut när en person med ADHD ska städa (eller skapar kaos). Morgon på Pig Hill. Jag ställer mig vid diskhon för att diska, när jag får syn på berget med soppåsar. Jag skyndar ner till soptunnorna ute på gårdsplanen, får för mig att öppna cykelförrådet. Min cykel har punktering på båda däcken. Det måste jag komma ihåg att fixa. På vägen tillbaka, medan jag försöker memorera detta med cykeln, passar jag på att gå ner till förrådet. Saknar skruvmejslar i lägenheten. Förrådet borde städas ropar min impulsivitet. Sagt och gjort. I gången utanför ställer jag vinterdäcken, solstolarna, några tavlor. Då kommer jag på att jag måste skriva upp en tvättid. Blir stående i tvättstugan för att läsa de nya arga lapparna som någon i huset satt upp: ”Rengör filtret! Ska det vara så svårt?” Vilket jävla filter? Glömmer boka tvättid och återvänder till förrådet och inser att jag inte orkar städa det i dag. Kastar in allt, huller och buller, får knappt igen förrådsdörren. Skruvmejslarna har jag sedan länge glömt. Inne i köket står vattnet och rinner i diskhon. Det har svämmat över. Blött på golvet. Lika bra att skura av hela golvet. Som ni märker, det är en jäkla fart på mig, men inget blir gjort. Det påbörjas en massa småprojekt, men inget av dem avslutas. Detta skapar förstås ångest.

list-3205464_960_720

Uselt minne
Min ADHD gör att jag lätt tappar fokus och kraft, och allt som har med struktur att göra sopas under mattan. Men när det gäller mitt skrivande, så kan jag fokusera i timmar, dagar och nätter, vecka efter vecka. Koncentrationssvårigheterna hänger ihop med det usla arbetsminnet som följer med ADHD. Arbetsminnets uppgift är att hantera information under en kortare tidsperiod. Alltså minnas det vi gör i Nuet. Det ger oss också en känsla för tid – hur lång tid det ska ta att exv diska. Jag uppskattar att disken kommer att ta ett par timmar, när det i själva verket är klart på en dryg halvtimme.

Säg att jag ska sätta ihop en IKEA-bokhylla, då mobilen ringer. Fokus hamnar någon annanstans, samtidigt som arbetsminnet töms. Det blir blankt på minnen. Jag får börja om från början med bokhyllan och studera bruksanvisningarna för tionde gången.

Blir ett städproffs
Nu svänger det åt andra hållet. Lägenheten ska städas perfekt, vilket suger än mer energi ur mig. Ständigt detta: Allt eller inget. Motsatserna kaos och perfektionism tycks vara lika starka. Men de kan aldrig samverka. För att kompensera det usla arbetsminnet skriver jag listor och post-it-lappar, inte minst på det som måste inhandlas. Annars går jag på Coop för att köpa havregryn och mjölk, men kommer hem med bananer och ett glasspaket. Ja, det här låter väl som trams i gemene mans öron. Städa är simpelt och det göra man var dag, punkt slut. Nja, vi människor är komplicerade varelser. Särskilt om ens hjärna lider brist på dopamin.

emotions-371238_960_720

Ber inte om ursäkt
Jag har slutat att be om ursäkt när folk kommer på besök under kaosveckorna. Lika lite som jag ber om ursäkt för min diabetes, stroke och Parkinson. Det här med antingen eller, gäller även för mitt humör. Antingen är jag väldigt glad, eller så introvert, tystlåten och ångestfylld. Sällan något mellanting, något lagom. Jo, jag är en knepig jävel.

Saknar dopamin
Jag har haft oturen att sedan födseln lida brist på dopamin, både i fallet med min ADHD och nu med Parkinson. Dopamin bär det kemiska ansvaret för vårt humör, eftersom det spelar en nyckelroll för att skapa känslor som vällust och motivation via vårt belöningssystem i hjärnan. Hjärnan belönar oss med en dos dopamin när vi har löst en svår uppgift. Vi känner njutning. Om man nu inte känner nån njutning efter att ha diskat en timme, så blir det lätt att man söker efter kickarna genom att proppa i sig godis, fett, blir spelmissbrukare, ständigt motionerar och springer – eller så söker vi kickarna i alkohol och droger. Belöningssystemet blir till slut kidnappat av socker och droger. Missbruksproblemen är också betydligt vanligare hos de med ADHD än hos andra. Men det är en helt annan story.

© Kent Lundholm

 

Tärande ensamhet

Av , , Bli först att kommentera 4

Får frågan då och då: ”Kent, varför är du så öppen om dina tillkortakommanden? Är du inte rädd för att ditt öppenhjärtiga bloggande en dag kan vändas emot dig?” Jo, emellanåt är jag livrädd. Men ofta rycker jag bara på axlarna och svarar med ett svagt leende på mina bleka, torra läppar: ”Jag skriver för att jag kan!”

hands-2906458_960_720

Våga vara sårbar
Genom att visa mig sårbarhet kan jag bli den jag egentligen är. Dessutom krävs det mod att vara sårbar. Jo, det finns en risk att man misslyckas och att man då blir djupt sårad. Dessutom är jag en berättande människa, som dagligen försöker formulera min värld. Jag vill försöka förstå den och sedan visa den för andra och mig själv. Om den är beboelig. I detta evighetsarbete tvingas jag vara ärlig och sann – och dessutom, om jag har tur, hjälper jag kanske en medmänniska i nöd. Min historia kan däremot aldrig bli ett facit som andra kan skriva av. Vi är unika som själva måste finna svaren, för att våga be om hjälp när världen kantrar.

Många föreläsningar
På denna blogg har jag metodiskt skrivit om dessa ämnen och skaffat mig en rätt så stor läsarskara. Jag har även kuskat runt som föreläsare under åren 2016-17 och talat om psykisk ohälsa och missbruk, med min självbiografi ”Spring Kent, spring!” som underlag. Jag har även haft en del uppdrag av föreningen ”Hjärnkoll”. Föreningen består av föreläsare som alla har en personlig erfarenhet av psykisk ohälsa. Folk som vet vad de talar om.

flower-887443_960_720

Många fördomar
Tyvärr finns det mängder myter och fördomar kring så väl psykisk ohälsa som missbruk. En återkommande fördom är att vi med en diagnos, skulle gå omkring och vara galna precis hela tiden, dag som natt, vecka efter vecka intill livets slut. I själva verket är det så att de flesta psykiska åkommor kommer i skov. Man är sjuk i en period, sedan kan man vara besvärsfri i flera år. Fördomarna består av lika delar okunskap och rädsla. Nog tusan har dagens kriminalromaner och deckare bidragit till den statiska bilden av psykiskt sjuka mördare; en konstant, helggalen psykopat som på en kafferast hinner dräpa en hel by. Han är så galen att han inte ens märker när polisen genomborrar hans kropp med ett tiotal kulor.

sea-2915187_960_720

Den tärande ensamheten
Även om jag har ett stort behov att vara för mig själv, inte minst för mitt skrivande, så måste jag erkänna att det under de senaste åren börjat kännas allt mer ensamt. Om det beror på att jag numera har färre riktigt nära vänner, eller på mina kroppsliga åkommor, stroke och Parkinson som gjort mig bensvag och rädd, det kan jag inte svara på. Men i mina tysta rum tar ensamheten allt större plats. Den håller på att bli tärande. Detta är dubbelbottnat. För min självkänsla har ju samtidigt ökat med åren, med eller utan stöd från omgivningen – ensam eller inte. Jag har så saktat börjat tycka om den flintskallige tjockisen jag varje morgon möter spegeln inne på toa; den sjuklige mannen som lever sitt liv här på Pig Hill i Umeå. Och framför allt: Jag har blivit av med skammen. Man ska inte behöva skämmes för att man drabbats av en sjukdom.

hand-3978193_960_720

Tack till Er läsare
Vill passa på att tacka ER som troget läser min blogg. Har DU liknande problem så får ni gärna höra av dig, så kan jag kanske vara till nån hjälp. I varje fall som vägvisare. Kom ihåg: Första steget till ett tillfrisknande är att erkänna problemet, att kapitulera inför det faktum att du förlorat kontrollen över drogerna – och sedan be om hjälp.

För övrigt så kan man inte supa bort enbart EN av känslorna, typ rädslan. Hela känsloregistret sopas med bort och lämnar kvar ett svart hål inom en – och en egoist som kan byta bort sin morsa mot ett helrör brännvin.

© Kent Lundholm

Tips, hjälp? Skriv till mig: [email protected]

Beställ min nya roman: ”Män som spelar schack”

 

 

Underhållning till döds

Av , , Bli först att kommentera 4

En blåsig dag i AIK-land. En sväng ner till city och kunde konstatera valtalen börjat ta fart. Fart och fart … Maken till lam valrörelse kan jag inte dra mig till minnes. Kanske söker partierna andra vägar för att nå ut med sina budskap – som exempelvis på sociala medier. De konventionella medierna, som tidningar, TV och radio, har hamnat i skuggan då mytbildningen om hur ”gammelmedia” mest sprider ”fake news” alltså lögn och förbannad dikt. 

Sen konstatera jag att några teve-kanaler ger utrymme för att komiker ska spegla årets valrörelse. Får vi se Löfven och Åkesson tävla i vem av dem som kan äta flest kokosbollar. 1985 skrev Neil Postman boken ”Underhållning till döds”, där han diskuterar kring frågan om den ständiga underhållningen i dagens media, i synnerhet de reklamfinansierade kanalerna.

Donald Trump

Folk låter sig förströs av trivialiteter och det kulturella livet begränsas till televisionen. I förlängningen så tar lögnen fäste och snart vet ingen vad som är sanning eller lögn. För politikerna blir all publicitet en bra publicitet. Se på president Trump. Han rapar upp vilka lögner som helst och kallar sedan media som avslöjar honom för ”fake news”. Något som vi börjat se även här i Sverige. Tänker på när SD:s Åkesson far fram med sina ständiga halvsanningar, för att inte tala SD:s ”historiska” film om socialdemokraternas historia och rötter. Rena rama lögnerna.

I denna blåst ska vi dagen till ära försöka oss på att grilla. Gott.

För övrigt så köpte jag igår en finfin brödrost – på Biltema.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Illasinnad ärlighet

Av , , 1 kommentar 3

Vaknade vid sexsnåret med ett obehag i bröstet. Kanske hade jag drömt något obehagligt, men det har jag inget minne av. Eller så är det oron som nästan alltid kommer när jag ska åka till mina hemtrakter, återvändandet till den plats som bär på så många minnen. Mor Gunhild fyller 83 år idag och vi åker upp en sväng och grattar henne. Lunch och tårta mitt på dagen , sedan går hela gänget ut på något matställe och äter middag ihop.

partner-1616468_960_720

Det finns människor som verkligen gör det enkelt för sig. Se upp för de som säger ”Jag är alltid ärlig”, ”Jag säger minsann alltid vad jag tycker!” När de ska säga vad de tycker väver de in dolda knivhugg i sina attacker mot ”idioterna” som inte begriper nåt, mot de som är av en annan åsikt (fel åsikt). Gömda bakom denna så kallade ”ärlighet” tar de sig friheten att säga sina ”sanningar”, men där finns en falskhet i deras sätta att prata och vara – och deras egentliga syfte är att svika, luras, manipulera, bedra och framför allt baktala allt och alla. Allt handlar förstås om att dessa ”ärliga” människor, dessa sanningssägare, vill visa sig själva i en bättre dager, vara för mer, samtidigt som de slickar uppåt och sparkar neråt. Det finns en tunn bubbla av självgodhet kring dem när de knatar runt i tillvaron och sårar andra människor med sin ärlighet – och det finns förmodligen även en inre osäkerhet, ett svagt Jag. Lägg dessutom till att de tycks sakna förmågan att se tillvaron från en annan sida, en oförmåga att förstå andras lidande.

För övrigt tror jag att uppmärksamhetens bästa vän är intresset. Ju mer intresserad man är desto mer lär man sig. Leve nyfikenheten!

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Alternativa sanningar

Av , , 1 kommentar 6

Uppe i ottan. En sådan där morgon (eller natt) då jag vaknar med hjärtat i halsgropen och med en diffus, obeskrivbar känsla av att något är fel, att något förfärligt ska hända. Men med lite avledning, typ fem partier snabbschack mot min mobilapp glömde jag obehaget. Klev upp strax före fem för att koka kaffe, men kom då på att jag fastar inför dagens blodprovstagning. Ska göra det inför nästa veckas läkarbesök. Det är den doktor som håller ordning på mitt blodtryck, mina blodfetter och mitt blodsocker – för att förebygga ytterligare en stroke.

lögn

Tänker på det som Trump´s pressekreterare sa igår, detta om att de numera ska lägga fram alternativa fakta. Vad jag lärt mig så finns det antingen fakta eller lögn. Två alternativ. Det kan ju inte finns alternativa fakta. Jorden är rund och en spade är en spade. Det är fakta. Eller så blir det som Trump sa under sitt installationstal, att det var tack vare Gud att det inte regnade medan han talade – trots att regnet öste ner. Alternativa fakta? Eller lögn, eller rent av vanföreställningar. När jag tänker ett varv till har det ju i alla tider funnits politiska partier och religioner (sekter) som haft sina egna kollektiva, alternativa sanningar som man byggt murar kring – eller så har man genom lögnerna försökt bilda allianser, eller kanske ännu vanligare: försökt påtvinga andra sina ”sanningar”. I forna Sovjet hade man så kallade omskolningsläger som man inte fick lämna förrän man anammat den ”alternativa sanningen”. Det är så man skapar motsättningar byggda på luft. Vi mot dem. Sådant skapar rädsla och rädda människor kan ibland blir mycket farliga – särskilt när människor blir rädda för att bli utknuffade från flocken, från gemenskapen. Det är då som vi slutar göra egna, personliga val, vilket i sig gör att människan förtvinar och slutar att utvecklas.

För övrigt tycks det vara så att ju äldre jag blir, desto mer vill jag göra mig av med ting. Döda ting. Allt för att skapa rena ytor.

 

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Skrota hemligheterna

Av , , Bli först att kommentera 3

Grått väder och det kan jag inte göra något åt. Inte ett dugg. Det gäller att inse sina begränsningar när det gäller tron att påverka sådant som väder, vulkanutbrott, orkaner, kometer och en del av våra myndigheter. Däremot kan jag påverka mitt skrivande. Gårdagens flitiga skrivande ledde till att jag kunde sätta punkt i romanen. Till slut kom jag på ett effektfullt slut. Nu har jag printat ut drygt 300 sidor som ska korrekturläsas av mig själv. Det lär bli en hel del strykningar och sedan måste jag jobba med att fördjupa en del av karaktärerna och som vanligt gestalta mer. Först i nästa vända kommer finliret med språket. Med andra ord, resan med en roman (i varje fall mina) är lång och tidskrävande. Kanske kan jag skicka en kopia till förlaget sent nästa vår. Kanske.

hjärna

I eftermiddag ska jag käka en bit mat och umgås med gänget i Hjärnkoll; ett projekt som drivs av Region Västerbotten och som ska leda till ökad förståelse av psykiska sjukdomar. Det är andra gången jag deltar och har fått mitt första uppdrag: Ska den 31 augusti prata om ämnet inför eleverna på sjuksköterskeutbildningen i Ö-vik.

lögn

Vi bär alla på vår livsberättelse och trots att den bitvis är mörk, måste vi räta på ryggen och stå för det som hänt. Att leva med hemligheter är en ensam, plågsam sysselsättning och stänger oss ute från kärleken. Skammen hindrar oss från att älska oss själva, vilket gör att vi får svårt att älska andra och i slutänden kan vi inte ens ta emot kärlek. Vi är inte värda kärlek. Kvar blir bitterhet, skam, rädsla. Vi trampar runt på skammens surmyrar med väta upp till knäna. Brist på kärlek skapar ofta smärta och lidande. Om man vill känna kärlek på djupet, måste man inför sig själv inse att man förtjänar den. Men då ska vi akta oss för att försöka leva ihop med hemligheter, eftersom skammen tar över och fort blir destruktiv. Vi börjar bedöva oss i tron att vi kan fly från oss själva.

Genom att berätta blir man värdefull och när man väl vågat visa sin sårbarhet, sina svagheter återvänder modet, och man växer som människa, skammen ger vika och till slut, en dag, kommer kärleken på besök. Befriad från sina hemligheter och lögner, frigörs energi och tid till att börja träna på tacksamhet, ödmjukhet och inte minst sin empati. När man lämnat bitterheten är det lättare att befinna sig i nuet – på det ställe där livet utspelar sig. Ett bra ställe att vara på.Under den hemliga tiden har man ofta levt i ensamhet, utanför ”flocken”, och nu när man är ”befriad” kan man åter söka sig till den sociala gemenskapen och få stöd, omtanke. Det är viktigt att finnas till, att bli sedd, förlåten och själv kunna förlåta, inte minst sig själv. Jag har själv gått igenom en sådan process. I början försökte jag skriva mig ur skammen, men det fattades hela tiden något, någon. En dag stod hon där och log stort. Hon sa att hon älskade mig, trots alla mina fel och brister. Jag sa ja till hennes kärlek och nu är Lena min käraste och livskamrat. Ett lyckligt slut.

IMG_20160430_134559

För övrigt krävs åtskilliga timmar av träning för ett barn att lära sig spela piano eller att bli en bra fotbollsspelare. Ungefär lika lång tid som det tar att lära sig skriva och läsa.

Intresserad av ämnet? Läs min självbiografi ”Spring Kent, spring”. Beställ >>>Bokus 

”Språket är detaljerat, vackert och väl avvägt. […] Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet.”5 poäng av 5 möjliga. / Katharina Jacobsson BTJ

 

Dessa hala ålar

Av , , Bli först att kommentera 2

Somnade på soffan, med kläderna på. Någon gång vid tresnåret hasade jag mig sömndrucken in i sovrummet, kröp ner under täcket, med kläderna på och somnade om. Vaknade i gryningen, med kläderna på. Efter kaffet ska jag klä av mig och kliva in i duschen och tvätta mig ren. Jag lovar! Den här dagen känns speciell. Kanske för att Lena kommer – men naturligtvis även för att vi ska åka till Lycksele för kvällens framträdande i biblioteket. Nu känns det verkligen som om jag ska ”klä av mig naken” då jag ska berätta min sanningen om mitt liv, om allt som gick snett, om alla plågor i det liv som jag lärde mig att överleva. Men jag har ju själv valt att offentligt berätta om mitt liv – för att jag kan, för att jag vill förstå och bli förstådd. För att kunna hjälpa andra i liknande situationer. Men jag flämtar efter andan.

trump

Affärsmogulen och mångmiljardären Donald Trump har jag under många år sett som ett skämt, och det har jag med all säkerhet inte varit ensam om att göra. Nu är han på väg att bli republikanernas presidentkandidat och vill det sig riktigt illa kan han bli boss över världens största militärmakt. Jag får rysningar. Den mannen har sagt så mycket dumt att man undrar om han vet något alls om världen utanför sitt ombonade hem. Han tycker exempelvis att vi behöver global uppvärmning därför att det blivit så kallt i New York. För övrigt tror han att global uppvärmning är något som kineserna hittat på. Han har sagt att vi ska undvika miljövänliga lampor eftersom de ger oss cancer! Han ogillar vaccinationer eftersom ”barn inte är hästar”, och menar att lathet är ett vanligt drag hos svarta.

Han har gjort mängder av sexistiska uttalande, somliga på en pinsamt låg, grabbig nivå. Denne omdömeslöse man kan alltså bli president och han har redan lovat att rusta upp militärt och då har han räknat in kärnvapnen. Samtidigt har den mannen fått en rockstjärnestatus i USA . Han kan säga vilka korkade saker som helst, och sedan rycka på axlarna och flina när media eller någon av motkandidaterna försöker pressa honom på fakta. Han har blivit en sådan där person som ”säger vad vanligt folk tänker” – men är verkligen vanligt folk så korkade? Kanske … Lite varstans här på vår jord har det dykt upp gapiga sanningssägare; de som helt ogenerat bygger om rena lögner till s.k sanningar. Dessa hala ålar. Säger man: ”Men det där stämmer väl ändå inte!” så svarar de: ”Ja, det är din ståndpunkt, jag har en annan!” Och då spelar det ingen roll om det är en påhittad lögn.

Vi är alla ansvariga för vår dumhet och okunskap, för våra åsikter och attityder. I slutänden kan du inte skylla ifrån dig ett korkat och nedlåtande uttalande. Allt vi gör och säger återvänder en dag.

För övrigt lyser solen utanför mitt fönster – men hur länge till?

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,