Etikett: Bäckmyran

Kollektivet i urskogen

Av , , Bli först att kommentera 3

Igår strövade jag och Lena omkring på en kylslagen julmarknad uppe på Gammlia. Köpte en burk gräddsenap, en påse mjukbröd och en burk honung producerad av Torgny Berglund i Ström. Det var länge sedan jag stötte ihop med honom. En gång för länge sedan, under 70-talet, kom han tillsammans med ett gäng kompisar till Bäckmyran och hyrde ett av ödehusen. De vuxna i byn kallade gänget för ”studenta” eftersom de alla läste till någon form av högre utbildning. De spred ljus och hopp över en i övrigt rätt så öde och tom trakt. Torgny berättade igår för mig, hur betydelsefull denna tid varit även för dem. Kollektivet i urskogen gav något positivt till alla parter, inte minst gav ”studenta” liv i en trakt som höll på att avfolkas, samtidigt som de var genuint intresserade av oss som bodde kvar. Det var under det röda sjuttiotalet, kollektivens tidevarv, och jag minns att det blev knäpptyst när pappa med inlevelse berättade om sitt liv som skogsarbetare och om vad som hänt under den stora skogsarbetarstrejken.Då fick jag en känsla av att pappa blev något av en hjälte i deras ögon. Medan Torgny räckte mig honungsburken berättade han att han läst alla mina böcker, vilket värmde gott. ”Men den senaste var lite ledsam”, sa han och knep ihop läpparna. ”Livet blir inte alltid som man tänkt sig”, svarade jag.

Diabil191 - Kopia
Några av ”studenta” som kom till Bäckmyran på 70-talet. Fast mannen längst till vänster är Elon som bodde granne med kollektivet.

Åren går. Ibland kan jag landa i ett minne som för ett ögonblick känns som om det hänt alldeles nyss, men i nästa stund inser jag att det var för 40 år sedan. Denna ändliga, linjära tid som inte går att påverka. Varför har jag så svårt att acceptera detta? Varför tänker jag ibland: ”Nä, jag ger fan i att dö, jag hoppar över slutet.” Jag ser fotografier från tonåren och har svårt att känna igen mig själv. Jag studerar den unge, trådsmale grabben med sitt blonda, lockiga hår och försöker förstå hur han kunnat vara jag, och försöker läsa hans tankar där han sitter på en stubbe och tittar snett uppåt. Jag blir plågsamt medveten om att jag levt ett liv utan att ha mått riktigt, riktigt bra någon enda gång. Det har alltid pirrat och ryckt i min kropp, oron har mullrat i magen och rivit mig i bröstet, mardrömmarna har väckt mig gång på gång – och allt detta har fått mig att försöka fly, att ständigt springa.

Lätta snöflingor lyser till i skenet från gatlyktan. Mildare väder är på gång. Har tid i tvättstugan.

För övrigt är det mycket svårt att vara människa, utan att ha någon att vara människa åt.

Slåttanna i Baklandet

Av , , Bli först att kommentera 7

Sol, blå himmel. Däremot verkar vädret söderut, dit vi ska, vara mer gråmulet och blött. Hä löns int bry sej. Är det nåt vi människor inte kan påverka så är det vädret, vulkanutbrott, jordbävningar och åldrandet.

hässja

För längesen brukade det så här här års i Baklandet vara dags för slåttanna. Då kom släkten i Lycksele till Baklandet för att hjälpa till med att räfsa och hässja hö. Även Farbror Filip och Elon var på plats och ibland stannade Konungen mopeden uppe på vägen och kom släpande med sin klumpfot. Konungen hjälpte till för att få kaffe med doppa som mamma brukade servera. Däremot drack han aldrig av den kylda, något jästa tedrickan. All drycker med misstänkt alkohol vägrade han befatta sig med – dessa drycker kallade han kåtvatten.

1944Willys

Eftersom åkerlapparna i Baklandet var så blöta, gick det inte köra traktor på dem. Så tunga fordon sjönk helt sonika ner och fastnade. Så pappa såg till att skaffa sig fyrhjulsdrivna jeepar som var tillräckligt lätta för att inte fasta och även så pass starka att det gick att dra slåttermaskin och dra höskrindan uppför backen och in i ladugårdens höskulle. Jag var ofta den som körde jeepen, vilket jag började göra redan i tio årsåldern. Något jag avskydde var att stå i skrindan och trampa ner höet så att det skulle rymmas mer, vilket fick mig att trampa för livet då pappa och farbröderna matade på i ett rasande tempo. Men eftersom jag under hela min barndom sprungit och sprungit, så hade jag en bra kondis. Belöningen var att få sitta längst uppe på hölasset när jeepen drog det uppför backen. Minns än doften av hö. Minns även hur det kliade under kläderna. Det hände att pappa tog med oss i Tanusen och körde till Maltträsk för att vi skulle få bada i vår hemliga vik. En vacker bild i mitt minne.

Nuförtin är det sällan jag badar i sjöar och hav. Det är åtminstone två år sedan senast. Kanske blir det ett dopp i år?

För övrigt så ska jag nu övergå till att kolla packningen. Om en dryg timme kommer taxin.

Möten som stärker

Av , , Bli först att kommentera 1

Sovit som en stock efter gårdagens odyssé i inlandet. Det blev drygt 40 mils bilkörning. Dagarna i Baklandet och turerna runt omkring har varit mycket givande. Det var även kul att efter alla dessa år återvända till Arvidsjaur, där jag under flera års tid jobbade som stafettsjuksköterska. Behövde verkligen denna roadtrip; behövde komma ifrån vardagslivet här på Pig hill. Nu är jag åter på Backenvägen och sitter vid min dator och skriver på min roman. Men ska ut en sväng till, då jag har hyrbilen hela dagen. Men vart jag åker vet jag inte. Får se – kanske får min impulsiva sida styra.

20130809_212806

Man ska välja sina strider. Annars får man inte göra annat än att bråka. Men man måste även fundera på vilken kostnaden är för att ta striden – och, priset för att inte ta konflikten. Vem är jag i striden? David eller Goliat? Vilka sympatier får jag beroende vilken roll jag har? Eller möter jag en ”martyr” som kokar om sanningen som passar dem; ni vet sådana där som inte förmår att se helheten, som manipulerar omgivningen med ett tillrättalagt skeende. Sådana människor är svåra att möte i ”strid”. De är rent av omöjlig att möta. Då är det bäst att vända dem ryggen och gå sin väg.

Det är skönt att möta människor där man inte behöver förställa sig, inte tvingas göra sig till, då man istället kan mötas ”mitt på hållet” i ett stillsamt samtal. Det är så enkelt då. Inga stormar, ingen oro. Gud vad jag söker efter det. Att kunna se och bli sedd – att kunna vända ryggen till utan att vara rädd för att bli knuffad. Att kunna räcka till, att kunna vara sårbar.

Renskriver anteckningarna jag gjorde under inlandsresan. Blev en hel del. Har under livet fört noggranna anteckningar, både i dagböckerna och i block där jag samlar det som ska bli litterärt. Jo, jag har ganska bra koll vad som händer och har hänt. Säger någon människa något bra – eller jävligt dumt – så hamnar det ganska fort i mina anteckningar. Det gör mig trygg – ifall någon skulle fara med osanning.

För övrigt känner jag mig befriad och hoppfull. Jag är på väg.

Mot Baklandet

Av , , Bli först att kommentera 0

Grått därute. Känns som ett naturligt tillstånd den här sommaren. Fast igår var det en riktigt fin dag. Traskade och gick, tills fötterna ömmade. Lyssnade på deppig musik. Satt på balkongen och läste och skrev. Brände flinten, igen. Borde ha lärt mig, blivit betingad som Pavlovs hundar. Icke.

Har börjat lägga samman ting och kläder i små högar, allt det jag ska ha med mig under ”inlandsresan”. Allt lär visst stå kvar – torrtall´n oppå hygge, kurva däri Ivans, vägen oppför berget. Men nästan allt folke lär ha dött ut. Får väl åk åt Siksele och Lycksele för å se hä röres. Det är ingen lång resa, men den känns oerhört viktig – på något underligt sätt. Kanske för att resan är avstampet för en ny färdriktning i mitt liv, då jag för ett tag måste svänga av från den breda huvudvägen och köra längs smala, kurviga grusvägar. Som de i inlandet och i synnerhet de kring Baklandet. Jag gör det med ett vemod inom mig. Det var inte så här jag tänkt mig att sommaren 2015 skulle bli.

20130809_212806

Ska förbi Bäckmyran, byn där jag föddes i slutet av 50-talet, men där jag numera så sällan är. Huset där jag växte upp, ett litet rödmålat torp med vita knutar, sålde vi efter pappas död till en kusin. Hon och hennes man håller numera vakt mot lövslyet och myggen. I den här trådsmala byn, där Gud kastat ut några rödmålade torp längs en smal grusväg, är det numera inte många boende kvar. På ett par ställen finns inte ens husgrunden kvar; Domänverket såg snabbt till att sopa igen spåren av mänskligt liv. Om hundra år finns väl inget kvar av Bäckmyran. Kanske hukar skylten under lövslyet? Nåväl, ska ta mig en sväng förbi denna by och heja på de som finns kvar, i den trakt som jag döpt till Baklandet och som jag skrivit fyra romaner om. När jag 1999 kom med min debutroman, med den tunga titeln ”Svin föder svin”, kom en av kvinnorna som då bodde i denna trakt fram till mig, det var när jag signerade boken i Lycksele, och hon sa med skräck i rösten och stirrande blick: ”Herregud Kent, du har väl int skrive om oss?”

Bäckmyran 60-talet

En bild från 60-talets Bäckmyran. En bild på några som bodde eller kom på besök till denna plats på jorden. De flesta av dem finns inte mer.

Jo, jag skriver om de människor jag mött. Gör om dem en aning, sätter de i ett sammanhang, men följer alltid den historia de vill berätta. För det är ju på det viset att i varje roman finns en bärande grundberättelse som bygger på en verklig händelse. Som historien om Isak och kojan i ”All världens lycka” och rysligheterna i ”Konungarnas konung från Baklandet”. Där överträffar sanningen precis all livlig fantasi. Har påbörjat en femte roman som också utspelar sig i Baklandet, och som jag sagt till mig själv ska vara den sista. Fast det vet jag väl egentligen inte. Men på det sätt jag skriver, märker jag, så avrundar jag, i varje fall mentalt, livet i Baklandet. Det känns som jag har berättat det som varit värt att berätta om denna trakt.

521886_3277558431665_2038636660_n
V
alfrid Johansson, Konungarnas konung.

Morgondagens första stopp blir i Siksele; en by där Konungen (Valfrid Johansson) ofta höll till. Han hade en bror som bodde där och inte långt bort låg Flakaliden där han växte upp. Den plats som han kallade för ”helvetet på jorden”.

Linda liten

Berättaren Linda Marklund, Burträskare med rötter i Siksele.

I Siksele ska jag träffa Linda Marklund för att dra upp riktlinjerna inför höstens berättarföreställningar. En turné som blivit en aning bantad i sitt omfång. Vi ska naturligtvis även träna på att framföra våra berättelser. Detta är verkligen ett nytt sätt att framföra mina texter på, som den ur min roman ”Vedtjuven”. Jag kan omöjligt följa alla de detaljer jag räknat upp i den skrivna texten, utan det handlar mer om att finna den röda tråden, huvudstråket i texten och sedan gestalta den med gester, minspel, pauser. I slutänden måste jag få folk att sitta kvar och lyssna den dryga halvtimme det tar att sammanfatta historien om Rubert och vedtjuven.

Om vädret tillåter blir det kanske en sväng förbi Mårdseleforsen och sedan ska jag väl göra en guidad tur kring Baklandet. Sedan bär det av till syrran och hennes kåk ute på Näset i Arvträsk. Ska även svänga förbi Lycksele och hälsa på morsan – ska försöka hinna med att hälsa på några gamla vänner. Sedan ser jag motorveckan i Lycksele påbörjas redan på lördag – men jag är ju så rysligt ointresserad av att se snöskotrar köra på Umeälvens vatten, eller se jättelika truckar göra rykande rivare på asfalten. Inte min grej. Sedan får vi se var färden bär. Har några idéer så jag sätter i verket i absolut sista stund.

För övrigt är det en sanning i att alla våra val får konsekvenser. Väljer man exempelvis äventyret före något mer bestående, så får man man följdriktigt uppleva en del häftiga kickar, men man missar njutningen av alla soluppgångarna vid den sjö där man får möjligheten att bada i resten av livet. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Så det så.