Etikett: Bäckmyran

Bilder från förr

Av Kent Lundholm, 17 februari 2020 kl 23:42, Bli först att kommentera

Svängde förbi Västerbottensmuseet igår. Klockan var några minuter över tolv när jag svansade in på Bildarkivet för att leta efter några stadsbilder från Lycksele. Foton från 1930 och framåt. När jag tittade på klockan nästa gång, hade den hunnit bli kvart över tre. Jag hade med all säkerhet kikat på tusen bilder, kanske fler.

Jag kan verkligen rekommendera Bildarkivet. Där finns hur många fotografier som helst; bilder tagna av ”folket”; familjebilder som sedan donerats till museet. Men jag såg en massa bilder som gav uppslag och fördjupning i skrivandet av romanen om Ester.

Som dessa:

Lycksele 1942. Återigen en översvämning i stadsdelen Hamn, som låg alldeles intill Umeälven. En stadsdel som byggts för att i första hand ge tak över huvudet år arbetarklassen. Husen lär ha varit byggda utan grund, så i flera av husen stod vattnet en decimeter högt inne i sovkammaren.

I Prästgården, huserade prosten Frykholm med hustru och åtta ungar.

Här bodde Jägmästarna (medan skogsarbetarna låg och frös i glesa skogskojor).

Är det nån skillnad idag. Nja, principen är väl densamma. Fattigt folk bor för sig, lite utanför stadskärnan och i billigare, sämre lägenheter.

I den redan då så religiösa staden Lycksele, så var nykterhetsrörelsen stark. 1907 tågade drygt 1000 spiknyktra personer längs gatorna och samlades vid torget där en nykterhetskämpe från Skellefteå höll tal. Det bodde inte ens 1000 personen i själva köpingen på den tiden, så det måste ha kommit folk från hela länet för att varna för Djävulen i spriten.

Min farfars kronotorp i Bäckmyran utanför Lycksele. Han hette Erik Lundholm och dog ung i magkräfta. När det revs, byggde Domänverket ett nytt, lite mindre hus på samma plats, där jag föddes och sen växte upp.

Huset uppe på Björkberg (en del av Bäckmyran); det som läraren Herman Silén hyrde på 70-talet. Huset brann sedermera ner till grunden, en tragisk händelse som jag på 11 sidor beskrivit i min roman ”Konungarnas konung från Baklandet”.

Vårt mörka kosmos

Av Kent Lundholm, 30 augusti 2019 kl 06:57, Bli först att kommentera

I början av 1900-talet hade astronomerna vant sig vid att det fanns en viss kosmisk ordning. För en novis som ibland böjer nacken och låter blicken svepa över stjärnhimlen, så har inget synbart förändrats sedan jag i barndomen satt på farstubron i Bäckmyran och studerade stjärnbilderna. Allt tycks vara statiskt, för stjärnorna satt där de satt, i all evighet. Det var bara Venus som rörde sig över himlavalvet – och ett och annat UFO.

Numera vet vi att de få stjärnljus vi upptäcker ofta är ljuset från redan döda himlakroppar. Som tröst så hör vi hur astronomerna upptäcker allt fler galaxer. En gång nöjde vi oss med Vintergatan, nu ska vi lägga till 100 miljoner till galaxer. Nej, kosmos är allt annat än statiskt; det expanderar ständigt. Det betyder att galaxer och stjärnor är på väg bort från varandra. En dag ska vårt universum vara tomt, övergivet – ungefär som ödehusen i Baklandet. Inget att oroa sig över. Tiden ute i kosmos är svindlande.

Ute i rymden hörs inga ljud. Det är dödstyst. Och oändligt stort. Dessutom lär det vara omöjligt att gråta ute i rymden , då tårarna inte kan rinna. En astronaut kan inte vissla i rymden.

Den närmaste stjärnan (förutom solen) är drygt 4 ljusår från oss. Det är Alfa Centauri. 4 ljusår låter väl nära. Åk dit vet jag! OK, låt oss räkna först. Ett ljusår är så långt som ljuset förflyttar sig på ett år. Ljusets hastighet är strax under 300 000 kilometer per sekund, så avståndet till Alfa Centauri är nästan 40 biljoner kilometer (40000000000000 kilometer). Med dagens farkoster skulle det ta 50 000 år att resa dit – och lika lång tid hem. Avstånden svindlar.

Det finns fler exempel om ljusets hastighet. Det tar 7 minuter för ljuset från solen att nå jorden. På en sekund hinner ljuset nästan åtta varv runt jorden – tänk så långt det då hinner på ett år; ett ljusår. Förutom en nöjesresa till mars lär vi bli kvar på vårt klot.

$fractal-1280104_960_720$

Ett oändligt universum som en gång bildades av ingenting. Tanken svindlar. Även om människan har varit gäst i rymden, vet de lärde fortfarande inte vad den består av. De tror att rymden till mesta del består av är följande: 95%av mörk materia och mörk energi. Men ingen vet med säkerhet vad dessa består av. Men detta ”mörker” finns även på jorden och cirka en gång i minuten far en sådan partikel genom din kropp. Antingen låter det skrämmande eller så känner man stolthet över att vara en del av Universum. En dag blir även vi till mörk materia.

För övrigt ser man inte stjärnhimlen om man bor i en stad. Allt skräpljus från bilar och gatubelysning skymmer sikten för vårt oändliga universum.

Osynliga bär

Av Kent Lundholm, 29 augusti 2019 kl 04:51, Bli först att kommentera

Förr i tin, då jag va en liten pajk, då skull vi om sensommaren till långt in på höst’n plock bära. I slutet av sommarn var det snattren som mogna ute på surmyren, sen var hä i rask följd te å plock brannbära, blåbära å slutligen lingonen.

Det fanns en tid då man i Västerbottens inland kunde tjäna en bra slant på bärplockningen. För mor och far som bodde i det lilla, röda kronotorpet i Bäckmyran, rörde det sig om en årlig extrainkomst på tiotusentals kronor. Inte illa för en av Kronan anställd skogshuggare och en extraknäckande hemsamarit och städerska.

Sen sen kom polacka i tusental, i sina små fullastade Trabanter, och som plockade dygnet runt, och fick ihop otroliga mängder. Tillgång och efterfrågan. Priserna rasade. Efter några år var det inte lönt för ortsbefolkningen att plocka annat än till husbehov, och det var gjort lika fort som en grisblink.

Jag var sannerligen en usel bärplockare, särskilt vad gällde röda bär. Jag kunde omöjligt se lingon som låg inbäddade i sitt gröna ris. Inte heller såg hallonen. Jag är nämligen färgblind, eller som det heter defekt röd-grönt färgseende. Det röda smälter in i det gröna, eller tvärtom, och blir till ett. Om farsgubben tog mig med till en knallröd lingonbacke, satte mig ner i riset och böjde mig fram, så kunde jag till slut se lingonen. ”Hänna kunn sitt å plock rest av dan. Om du inte fyll en hink, så bli jag rassan.” Men det blev inte mycket plockat. Att krypa omkring på alla fyra i ett motlut, kräver sin man och den mannen var inte jag. När mamma ropade att vi skulle åka hem, så kom jag skuttande, överlycklig över att den här långtråkiga dagen var över. Medan far och mor kom kånkande med varsin proppfull tiolitershink, lillsyrran med drygt åtta liter så skämdes jag en aning. Så hade jag inte ens fått få ihop en halv liter – där merparten bestod av ris, tallbarr och mossa. Min far sa inget.

Jag var ganska nöjd med min färgblindhet, i varje fall när det gällde bärplockningen. Jag var ju en grabb saknade såväl ro och fokusering, för att stå ut en hel dag uppe på ett hygge för att fylla en hink med lingon eller blåbär. Jag blev så fort uttråkad. Har inte plockat många liter bär under mitt liv. Jo, jag plockade hallon för några år sedan. Det var i utkanten av ett bostadsområde. När jag stoppade in skallen i en hallonbuske såg jag till slut klasar av mogna, röda bär. Jag följde slaviskt busken motsols och märkte inte att den svängde av in på en villatomt och fortsatte in i en trädgård och fram mot en veranda, där det satt ett äldre par och blängde ilsket. ”Jaha”, sa gubben allvarsamt. ”Så skogen räck int till åt ett sån som dej? Du är kanske på väg in i köket för å kok dej en kopp kaffe?” Tappade orden. Skamset bockade jag och sprang till skogs.

Då är det roligare att plocka svamp. Dessa matnyttiga och goda svampar kan jag då åtminstone se. Det var väl 2014 som det var ett riktigt svampår. Man kunde fylla en sopsäck med Karl Johan svamp på en timme. Eller finna mängder med kantareller stå och trängas under en gran eller i en solbacke. De växte precis överallt. Och under våren som passerat, hade vi plockat kilovis med murklor. I frysen har jag fortfarande kvar ett tiotal påsar med noga förvällda murklor.

Nu har jag nog plockat färdigt med både bär och svamp. Saknar balans för det. Skulle väl slå ihjäl mig. Visste ni att det finns 5 miljoner svamparter på vår jord. Apropå … ingenting.

Personligen rankar jag lingonsylten som den godaste och mest användbara bärprodukten. Fast blåbärssylt på gröten är heller inte odumt.

Förr i tin, för gammalt, plockade man på sina ställen inte brannbära, hallonen. Eftersom det brukar finns larver i de söta hallonen, ansågs de vara otjänliga och rent av farliga för människan. Det fanns även gammalt skrock som skrämde slag på folk. En skröna handlade om hur den Onde, nattetid, skickade ut sina ormar för att kräkas upp larver och mask i hallonen. De som sedan åt av hallonen, drabbades förmodligen av den Evigt Ondes förbannelse och kanske av hemska magplågor. Vad vet jag? Men jag inser hur oerhört viktig kunskap kan vara.

För övrigt köper jag numera min hallon- och lingonsylt på Coop Grisbacka.

Humorn som befriare

Av Kent Lundholm, 21 juni 2019 kl 08:35, 2 kommentarer

Midsommarafton – en grå dag. Hoppas på uppehåll så att vi kan njuta av Små grodorna och se ungarna dansa kring stången. Själv var jag ett barn som vägrade leka de lekar som hör midsommaren till. Ställde mig på tvären, vände ryggen till. I grund och botten var jag en liten springande ADHD-grabb, som upplevt så många misslyckande att jag senare i livet undvek fler fiaskon. Jag blev skrämd och av gammal vana ställer jag mig vid sidan om, och som avstår gemenskapen – allt detta bottnar i en dålig självkänsla. Skulle jag tro.

Det kan ju verka motsägelsefullt då jag kan stå på en scen och hålla låda i timmar, att vara författaren som blottar sin sårbarhet genom att skriva en bok om sin psykiska ohälsa: ”Spring Kent, spring!” Genom hela livet har jag skaffat mig egna revir, områden, situationer som jag kan kontrollera. När jag under de första skolåren, som en rastlös ADHD-pojke, misslyckades jag ständigt med svenska undervisningen; var usel på att läsa och skriva; och jag fick panik av att addera och multiplicera siffror. Men jag fann min fredande zon: Roliga timmen! Ensam och med egna spelregler, fick jag äga scenen och genom att vara rolig fick jag andra att skratta. Var (och är fortfarande) livrädd att de skulle/ska skratta ÅT mig och värst av allt: Se mig som en svagsint idiot som var usel i högläsning. Därför: Hellre en pajas än en idiot. Men under Roliga timmen skrattade de MED mig – och det är en jälva skillnad. Jag har utvecklat en sida hos mig som är introvert (och som gör mig svår att komma åt) och en annan, min extroverta, sida då jag kan charma folk och locka dem till skratt. Personligen älskar jag underfundig humor; stundom åt det sjuka hållet. Se nedan. Är det humor?

Ett foto från en av mina senaste resor.

En man och hans drömresor
Hade turen att komma över en (mat)rest resa till ICA Kvantums asiatiska hylla. Det blev nog för mycket soja om kvällarna. Förra veckan packade jag väskan och reste till apoteket på NUS och fixade ett billigt boende i hyllan med solkrämer. För kladdigt för min del. Nu har jag en drömresa kvar: En långresa till Dressmann och deras dubbelhylla med raffiga badbyxor. Men det får nog förbli en dröm. Det blir nog istället en vecka i IKEA och deras häftiga avdelning med bokhyllor. Ska bli roligt att träffa Billy, Ivar och Algot, tre stora idoler med varierande hyllplan.

Surt sa räven, men nog bottnar ovanstående ”skämt” (?) om att jag själv rest färdigt. En låg pension i kombination med ohälsa, gör att jag inte längre kan ta mig ut i världen.

Fick en sådan fin present igår. Det var min gamla kompis Ulf Hedlund, som liksom jag, är oppstillt i Lycksele med omnejd, men som liksom jag har slagit ner bopålarna här i Umeå. En gång (70-talet) var vi båda med i Lycksele Ragasällskap som lirade obegriplig indisk musik. Han var dessutom en lysande orienterare och dessutom en duktig kartritare. Kan påstå att han känner till omgivningarna i och kring Bäckmyran (den plats där jag växte upp) bättre än vad jag eller nån annan gör. Han fick av Lantmäteriet (tror jag) i uppdrag att en gång för alla sätta byn, som inte fanns, på kartan.

I går plingade han på dörren. Han var sig lik (badar han i formalin?) Jag stod med mobilen mot örat, mitt uppe i en intervju om min kommande roman ”Män som spelar schack” och jag hann bara sträcka ut handen och bocka. Han gav mig Phil Collins tjocka memoarbok och sa samtidigt nåt riktigt fint till mig: ”Kul att få överraska med nåt som tack för allt du bidrar med själv.”

Jag och Phil, trummis och frontfigur i Genesis.

För övrigt behöver vi våra minnen för att kunna orientera oss i nuet och kunna reflektera över det som hänt. Men vi måste även lära oss att glömma. En del minnen kan vara för tunga att bära. (Som när Staffan Tapper missade straffen mot Polen i VM 1974).

DM för spiknyktra

Av Kent Lundholm, 21 februari 2019 kl 09:59, Bli först att kommentera

Skidtävlandet har dragit igång. Idag börjar VM. Var gång jag följer någon av dessa längdtävlingarna, tänker jag på de urusla underlag de åkte på förr i tin. I gamla journalfilmer ser man åkarnas förtvivlan över de urusla underlag som den tidens åkare fick längs det nio mil långa Vasaloppet. Djävlar, fem mil kvar till Mora och det sista och enda spåret har nån dåre trampat sönder.

Det var under sextiotalet blev Godtemplarlogen Arvåns Framtid utsedd att arrangera DM i längdskidåkning. Tävlingen skulle genomföras i min hemby, Bäckmyran – och själv var jag väl si så där tio-elva år. Redan under sommaren stakade pappa ut banan. Med motorsågen och yxan skapade han öppningar i lövslyet och snitslade banan med röda plastband. Spåret startade vid bygdegården och följde sedan en skogsbilväg ett par kilometer, för att sedan fortsätta uppför ett hygge. Sedan bar det iväg utför längs rågången ner mot Arvsele. Eftersom pappa inte var någon skidåkare, var det Ingvar Holmgren, en skidåkare av yppersta klass, som fick sätta stopp för åkningen nerför branten.

I slutet av februari samlades en liten skara män nere på myren och började stampade till spåret, alla med sin breda Tegsnässkidor på fötterna. Två och två stod de med spetsarna mot varandra och stampade på stället, för att sedan flytta sig ett par decimeter i färdriktningen. Det skulle ta en evighet att iordningställa dessa spår. Detta utspelade sig på den tid, då snöskotrarna ännu inte fanns att uppbåda i Bäckmyran med omnejd. Dessutom fick de hjälp av Ragnar i Arvsle som kom knattrande med sin Larven; en slags halvgjord skoter utan medar och där föraren var tvungen att luta sig i olika riktningar och samtidigt hålla skidorna i färdriktningen. Pappa skickade ner Ragnar på myren och bad honom provköra en enkel åtta i snön. Det gick bra i början, halva åttan, sedan löpte Larven amok och Ragnar tappade ena skidan. Det slutade men att både Larven och Ragnar hamnade i diket. Inte liknar det där några skidspår, muttrade pappa. Möjligen skulle spåren gå att använda vid en slalomtävling, sa Ingvar Holmgren.

Nej, det var de breda Tegsnässkidorna som skulle rädda tävlingen. Det var inte bara ett varv som spårläggarna skulle trampa hårt. Jag räknade aldrig, men inför tävlingarna var pappa ute och trampade på egen hand. När han kom i, sent om kvällarna, var han genomvåt, och rev av sig kläderna. Det ångade om hans rödfräknige kropp – som om han kommit ut ur en isvak. En solig lördag i början av mars fylldes byn av skidåkande nykterister. Pappa som varit spårgeneral en hel del beröm. Många menade att de aldrig sett sånt hårt spår. Sportjournalisten som var på plats var övertygad om att de fina, hårda spåren skulle bli mycket utslagsgivande. När Ingvar Holmgren stakade iväg längs spåret, kunde vi alla se att där åkte segraren iväg. Vi hörde det också. Sotsvarta svordomar hördes från den undflyende spiknyktre mästaren. Han åkte som bäst när han var skogstokig. Mamma räddade familjeäran genom att åka till sig en pallplats.

Några liknande tävlingar lär vi aldrig få bevittna. I varje fall då spåren trampats med muskelkraft och breda Tegsnässkidor. För att inte tala om alla de kakor, bullar och mjukakor som med råge mättade åkarna och publiken. Och även den långe, gänglige reportern rån Folkbladet.

Men lek med tanken … Om någon av dagens storfräsare, säg Kläebo fått ställa upp mot Ingvar Holmgren, vad skulle då ha skett? Nog tusan skulle dagens frifräsare gräva nere sig redan vid bygdegården och sen slå sig halvt fördärvad borta i stenskravlet vi branten – för att inte råka illa vid det väldiga hoppet över vägen ner mot Arvsele.

Fast det får vi aldrig veta. Lika bra det.

(Krönikan har tidigare publicerats i Lokaltidningen.)

Barndomens magi

Av Kent Lundholm, 13 december 2018 kl 09:36, Bli först att kommentera

Vinterkyla. Här på Pig Hill är det minus 16 grader. Tror jag håller mig inomhus och städar och pyntar.

Ett julminne.

Det utspelade sig i mitten av sextiotalet, i Bäckmyran utanför Lycksele. Jag och syrran var ännu valpar. Vid den tiden, strax före jul, kunde det hända att tomtefar kom ut ur skogsbrynet med sitt långa skägg och med en ljuslykta i ena handen. Han pulsade fram över myren, stannade lite då och då och vinkade. Men han sa aldrig något. En tyst tomte. Jag och syrran stod tätt intill varandra och darrade av upphetsning. Barndomens magi. Till slut försvann tomten bakom ladugården.

Mamma kom ut ur ladugården med en mjölkhink. Jag och syrran pratade i mun på varandra. ”Tomten, vi har sett tomten …” ”Här finns ingen tomte”, svarade mamma och log svagt i mungipan. En stund senare kom pappa ut från ladugården i sina arbetskläder och med motorsågen i handen. ”Nä jag har inte sett nån jävla tomtegubbe”, sa pappa. Jag och syrran pekade ner mot skogsbrynet och myren; sen pekade vi mot spåren invid ladugården. ”Det är ju rävspår”, sa pappa, lika allvarlig som tidigare. ”Men det var ju tomten … med en en ljuslykta i handen. Vi lovar!” Då ställde pappa mer motorsågen, tog av sig luvan och kliade sig i sitt lockade rödaktiga hår. ”Se pass! Då måste vi väl ställa ut en gröttallrik åt tomtegubben.” Sen gick han inomhus. Jag och syrran stod kvar och spanade till dess vi var stelfrusna.

Vi hade sett tomten. Livs levande.

För övrigt är det lättare att älska svaghet, än det är att älska styrka.

Fuska i simning

Av Kent Lundholm, 17 juli 2018 kl 09:25, Bli först att kommentera

Först vid femsnåret vågade vi oss ut i den kvalmiga hettan. Vi åkte till Nydalasjön och lade oss på det knastrande, soltorkade gräset. Temperaturen var endast tjugofem grader och det fläktade skönt från sjön. Jo, jag tog årets andra dopp – och det var underbart skönt och svalkande i vattnet. Skulle tippa på tjugotvå grader, drygt. Dagens plan är densamma. Stänga ute hettan på förmiddagen och sedan på eftermiddagen ta sikte på en badsjö.

Hemma i Bäckmyran fanns inga badsjöar. Endast bäckar och surmyrar. När vi gjort ett svettigt pass under slåttanna, brukade pappa köra oss ungar till Maltträsk för ett uppfriskande dopp. Även pappa brukade doppa sig, och brukade göra några tappra försök att simma några meter, innan han sjönk till botten. Fast han brukade fuska genom att sparka ifrån sig med fötterna mot botten. Det var svårt att tro honom när berättade att han tagit simborgarmärket i lumpen. Leende berättade han hur det gått till. Han hade hoppat i vattnet och snabbt gömt sig under bryggan, där han kurat till dess de övriga återvände efter att ha avverkat tvåhundra meter. Då kröp han fram, klättrade upp och låtsades vara rejält andfådd. Märket kastade han in i skogen.

När jag blivit tolv-tretton år brukade jag sommartid, dagligen cykla längs den backiga grusvägen till Maltträsk för att träffa mina tremänningar Peter och Anders. Vi brukade bada i timmar, ända till dess läpparna blev blåa och huden rynkig. Besöken i Maltträsk blev min första kontakt med omvärlden och fyllde mig med en frihetskänsla. Vi spelade fotboll, lekte röda och vita och lirade pingis. Vi var för evigt unga och det var alltid sommar.

För övrigt handlar livet om att välja.

Litterär jakt i länet

Av Kent Lundholm, 27 maj 2017 kl 15:16, Bli först att kommentera

Vi åkte till IKEA redan strax före tio för att undvika störsthopen av kunder – men så tänkte tydligen halva övre Norrland också. Det var fullt med folk från start. I två timmar irrade vi omkring i jakten på fynd. Jag köpte en sil, två skärbrädor och en toaborste. När jag kom in i lampavdelningen stod där skrivit vid en av ljusspridarna: ”Lampan som lyser i mörkret”. Är det inte det som en lampa ska göra? Den ska väl knappast lysa mitt på dagen? Köade sedan i en evighet och fick träna mitt tålamod, gick sedan till Clas Olssons och köpte en sopkvast. Sedan var jag helt hjärndöd.

I morse skickade jag iväg mina texter till ”Härlitt”. Texter som beskriver mitt författarskap och texter till olika litterära platser som förekommer i mina romaner. Sedan, ni som skaffat appen till er mobil, så piper det till när ni kommer till någon av de angivna GPS-punkterna – och då kan ni läsa texterna jag skrivit. Exempelvis om ni passerar mitt barndomshem i Bäckmyran, eller kommer till Maltträsk där ”All världens lycka” utspelade sig.

Jag skrivit två texter om Konungen (Valfrid Johansson), dels vid hans födelseplats i Flakaliden, dels vid hans ”palats” vid gamla järnvägsstationen i Bjurselefors. Skaffa appen och ge er ut på ”jakt.”

Ska snart köra igång med middagen. Hade först tänkt grilla, men det är grått, kallt och då och då faller regndroppar. Så matlagningen får ske på spisen och i ugnen. Gäster är Lena och Hanna, min favoritkvinnor.

För övrigt känns världen galen och det är lätt att tro att ondskan regerar. Men tänk om alla medier bestämde sig för att minst femtio procent av alla nyheter skulle handla om allt gott som görs varje sekund, dag som natt, jorden runt, så skulle vi kanske se på vår värld och våra medmänniskor på ett helt annat sätt.

Min tvillingsjäl 70 år!

Av Kent Lundholm, 11 december 2016 kl 08:37, Bli först att kommentera

Jo, det tar sig. Känner mig lite starkare och friskare idag. Kanske blir det ork över till annat än att i sängläge glo på TV och då i synnerhet på vintergrenar av skiftande slag. När det gäller längdskidåkning blir jag allt mer irriterad över att tre-fyra norrmän alltid kommer först i resultatlistorna. Det spelar ingen roll vilken distans och vilket åksätt det handlar om, så nog är det norrmännen som flyger fram i spåren. Dessa arma astmatiker med såriga läppar.

Idag vill jag gratta min släkting, vän och tvillingsjäl Ulf Isenborg med ett STORT GRATTIS på hans 70 års dag.

Ulf och Gabriella på sommarstället i Källsmora sommaren 2016.

Det var knappt så att jag visste vem han var, trots att han var kusin med pappa. Pappa och mamma brukade ofta berätta om Ulf som varit sommarbarn i Bäckmyran i början av sextiotalet, då jag varit en liten pojke på ett par år-tre år, och som Ulf tydligen dagarna i ända burit omkring med på ena höften. Av detta minns jag naturligtvis inget, förutom att jag tagit hand om andras minnen och gjort dem till mina. Ulf har berättat att somrarna på Bäckmyran var de lyckligaste i hans liv. Sedan förlorade Ulf och mina föräldrar kontakten. Vi visste att han blivit skådespelare i Stockholm. Men så i mars 1988 hände något märkligt. Pappa ringde mig och sa att jag borde kika på den nya tv-serien som hette Varuhuset. ”Ulf är med i den. Han spelar en slaktare eller nåt.” Så jag började kika – och där var han ju. Det var som om jag känt honom hela mitt liv – och han hade vår släkts genetiska drag. Rikard i Varuhuset (Uffe) klev in i våra vardagsrum efter att ha varit borta så länge, men ändå lämnat så tydliga avtryck hos mina föräldrar. Det märktes att de saknat honom – och nu var han kändis och med i en stor tv-serie.

Rickard i Varuhuset – eller Ulf Isenborg fyller idag 70 år.

I slutet av 80-talet meddelande Ulf att han skulle besöka Bäckmyran, då han var i närheten med en uppsättning med Riksteatern (där han jobbade i massor med år). Jag åkte från Umeå, hem till Bäckmyran och för första gången träffa honom – och knäppa lite bilder på honom och skriva ett reportage (märkligt nog för VK). Detta var starten för en vacker och innerlig vänskap mellan mig och Uffe. Vi märkte snabbt att vi var tvillingsjälar. När den ena av oss var i färd med att ringa till den andra, så hade den andre redan greppat telefonen och börjat slå siffrorna åt motsatt håll, när han fick ett märkligt, sällsynt magbråck så dök snart upp ett likadant på min mage, vi har dessutom likadana sjukdomar och bryter någon ny ut hos den ene så dröjer det inte länge för att den andre får samma diagnos. Märkligt.

Måste tvätta kläder idag, i varje fall de som jag burit under feberperioden, sedan blir det en långsam färd på hasande skor till Coop för att inhandla snus och frukt.Borde ju ta mig an bokföringen, men ska väl inte förta mig. Det räcker kanske efter fyra febriga dygn att bara njuta av att må lite bättre. Det kommer ju en dag när sjukdomen biter sig fast i nacken för att sedan aldrig släppa greppet. Det lär hända oss alla – om vi nu inte skulle bli överkörd av en buss.

För övrigt grunnar jag dag och natt på vad jag ska försörja mig på under våren 2017. Det är som med mina tidigare romaner – det är ett jäkla drag första halvåret, sedan dör allt ut och det är som om den aktuella bok aldrig blivit skriven.

VILL PÅMINNA OM DETTA:

Foton från 70-talet

Av Kent Lundholm, 8 december 2016 kl 07:52, Bli först att kommentera

Sov mest hela gårdagen, vilket inte är brukligt i herr Lundholms fall. Men det är ett faktum att jag sov nio timmar under natten och fem timmar mitt på dagen. Jag drömde en del märkliga feberdrömmar om människor som inte längre finns och där jag rörde mig långsamt och trögt genom landskap jag inte besökt sedan barndomen. Muskelvärk, feber, hosta och världsrekord i antal nysningar. Förmodligen har jag lyckats få flunsan – förmodligen av någon sörlänning som färdats på någon av de bussar jag så ofta åker med, eller så har jag råkat krocka med någon smittbärare under julklappsinköpen nere på stan. Tre-fem dagar brukar man vara utslagen, sedan följer ett par veckors trötthet och snorande. Hoppas på lite ork mitt på dagen, för mitt snus håller på att slut. Jag måste hasa mig de fem hundra metrarna till Grisbacka Coop. Jag har även slut på mat – om jag nu inte ska leva på gröt. Helgens utflykt till Skellefteå blir inställd, tyvärr.

Biodlaren Torgny Berglund i Ström skickade över några fotografier från 1970-talets Bäckmyran, då ett gäng studerande ungdomar bildade ett kollektiv i min hemby. Detta väckte liv i byn som höll på att avfolkas.

Farbror Filip med hunden Pontus. Nästa bild: Samtal på gårdsplan. Pappa visar Torgny hur man kör en skoter.

Mina systrar Anneli (den mindre) och Agneta.

Det känns så nyss, ända tills jag räknar på fingrarna och inser att det är över fyrtio år sedan detta utspelade sig. Vi lever våra liv med en början och ett slut. Det är väl ungefär vad vi vet om meningen med livet. Att vi lever en kort stund på jorden, sedan är det slut. Kanske är en av våra viktigaste uppgifter i livet, att minnas för att på så sätt återskapa de som försvunnit och den man själv är. Vi är andliga varelser som söker svar och genom själen uppenbarar sig det dolda, med vårt intellekt ifrågasätter vi och skapar, medan vi upplever världen med kroppen. Allt medan tiden går.

För övrigt påverkar konsten vårt undermedvetna och får oss förstå lite mer av världen. Det gör livet värt att leva.

Etikett: Bäckmyran

Bilder från förr

Vårt mörka kosmos

Osynliga bär

Humorn som befriare

DM för spiknyktra

Barndomens magi

Fuska i simning

Litterär jakt i länet

Min tvillingsjäl 70 år!

Foton från 70-talet

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv