Så var vi vakna relativt länge och såg på Sista filmen i triologin om "Sagan om ringen".

När vi äntligen tog våra trötta, gamla steg till sängen för att sova ett litet tag så var klockan säkert 01:30, om inte mer.

Nå, vi sa godnatt till tonåringen och hoppades att han skulle ha vett nog att förstå att även om det för honom var mitt på dagen så var det faktiskt natt för resten av familjen. Jag och maken ligger och småslumrar när vi väcks av ett himla liv, något dunkar och slamrar nere från J´s rum.

Vi avvaktar ett tag för att se om ljudet skall avstanna eller om någon av oss är tvungen att gå ned till sonen för att se vad det är som händer. Ljudet bara fortsätter och fortsätter så maken besluter sig för att gå ned och se om det har hänt något.

När jag börjar höra höga, upprörda röster från källaren så förstår jag att det har hänt något som inte skall hända. Så jag kilar ned för att se om det är något jag måste medla i, eller om de fixar situationen utan min inblandning. Då har sonen av någon outgrundlig anledning öppnat fönstret för att han tyckte att det var så himla varmt i hans rum (istället för att dra ned elementvärmen) tydligen så tyckte inte hans fönster om den ovarsamma hanteringen så fönstret lossnade från ramen och ramlade ut på snön nedanför. Sonen, som (ibland) har samma logiska resonemang som alla andra tonåringar tänker att det är nog lättare att försöka få in fönstret genom ramen istället för att gå ut och hämta fönstret…därav alla dunsar och smällar.

Lägg då dessutom till att inne i hans rum så är det just nu sviiinkallt! Efter ett hårt kämpande så fick han trots mina farhågor fönstret på plats. Man kan bara hoppas att nästa gång han tycker att det är för varmt så sänker han värmen på elementet istället.

Tonåringar…? Vad är det som försigår i deras skallar egentligen? Hur går tankebanorna? Någon som vet?