Varför inte fortsätta på den aggressiva vägen nu när jag liksom slagit in på den banan? I dag var jag och V på stan för att sammanstråla med en gammal kompis från förr. Vi satt och pratade om allt möjligt och så småningom så kom naturligtvis ämnet jobb upp på tapeten.

Vännen, han blev nyss erbjuden (och tackade nej) till ett jobb med snuskigt hög lön. Han var redan så nöjd med den position han har inom sitt nuvarande företag. Vilket är superbra. Men, om han inte hade haft de kontakter han har så tvivlar jag på att han överhuvudtaget blivit erbjuden tjänsten. Förvisso så är han en oerhört kompetent människa. Men…kontakter, kontakter, kontakter! Det är enda sättet.

Även om jag söker jobb som jag har utbildning eller är kvalificerad för så blir jag inte anställd. Bara för att jobben finns ute på AMS så är det inte säkert att jobbet egentligen finns ute till allmänheten. Jag kan lätt räkna upp flera olika jobb jag sökt bara för att finna att tjänsten redan är tillsatt, av någon inom företaget eller någon släkting till någon anställd, eller någon vän till någon inom företaget.

Företagen MÅSTE enligt lag lägga ut lediga tjänster till allmänheten men oftast så är den som sagt redan tillsatt. Antingen så är den tillsatt av någon släkting, eller någon som redan arbetar inom företaget. Det orättvisa i detta, det är att de yttre sökande inte får samma chans som den som redan glidit in på ett bananskal. Man blir inte anställd utifrån erfarenhet, utbildning eller på annat sätt intjänade kunskaper som kan anses som likvärdiga. Utan den redan tidigare anställde får fortsätta på en annan (Ibland till och med högre) position för att de blivit kompisar med cheferna. Så där sitter de, utan den nödvändiga kompetens som behövs för deras position. Bara för att de är vän med en vän med en vän!

Svågerpolitik när den är som bäst, eller hur? Naturligtvis så skall man använda sig av sina kontakter när man söker jobb, men det får aldrig bli på bekostnad av att någon annan, mer kvalificerad person blir utan.

Det är som om jag skulle söka jobb på min fars företag som plåtslagare. Helt utan utbildning, inget intresse egentligen av att arbeta inom den yrkesgenren men, bara för att han är min far så skall han anställa mig? Hur dumt är inte det, egentligen? Skulle jag göra ett bra jobb?

Det dumma i kråksången, det är att företaget som nobbade de övriga sökanden vet ju egentligen inte vilken person de sagt nej till. Den personen som de ratat kanske skulle vara den som lyfte deras företag på ett sätt som de inte trodde var möjligt.

Allt handlar egentligen bara om att få en chans. Eller så byter man umgängeskrets.

Låter jag Bitter?