Solen, solen?

Vart är du? Kom fram igen. Allt är förlåtet, alla fula pigmentfläckar du gett mig, alla brännor som du de heta sommardagarna gett mig. Det är OK, jag förlåter dig. Innerst inne så vet jag att du egentligen inte menade det, att du bara ville vara snäll med mig.

Jag lovar att smörja in mig, att inte strunta i solskyddsfaktorn. Bara du kommer tillbaka.

För vet du, jag saknar dig ju. Jag kan till och med sträcka mig till att säga att jag älskar verkligen dig. Det är för din skull jag kliver upp på mornarna, för din skull som jag andas, lever, äter.

Jag behöver dig. Jag vill ha dig.

Utan dig känns allt så kallt, grått och trist.

När du ler så smälter snön. Du letar dig in i de svåraste av skrymslen och låter allt det gröna komma fram, dina strålar värmer kalla hjärtan.

Jag lovar att när du väl kommer så skall jag aldrig gnälla på dig mer, jag skall alltid vörda dig, hedra dig, avguda dig.

De hetaste dagarna skall jag svalka mig i vattnet och strunta i handuken. Jag skall istället låta dig torka mig torr. Om du bara ville komma tillbaka nu.

Snälla? Om jag ställer mig på mina bara knän och ber, sträcker upp mina händer mot himlen och ber av hela mitt hjärta. Om jag sjunker ned och böjer upp mitt huvud. Kan du inte snälla då, snälla komma tillbaka!