Jag har som i ett led i mitt nya liv rensat en massa från husets källare. Där fann jag mina dagböcker.

Mycket intressant läsning måste jag säga. Till min tonårskärlek skrev jag  som 14-åring med bultande hjärta denna vackra dikt:

Min vän, du är den ende.

Du har så blå ögon och du är så vacker.

Ja, åtminstone i mina ögon är du fullkomlig.

Det finns ingen som kan mäta sig med dig.

Man älskar bara en gång i livet.

För mig blev den gången med dig.

 Linnea, 9/10 1988

Bara med tonåringarnas tvärsäkra sätt så trodde jag naturligtvis att HAN skulle förbli min stora kärlek.

Hmm?

Två år senare, ny kärlek, nya ord.

Jag älskar dig, även om jag ibland säger tvärtom.

Jag älskar dig, även om mina läppar formar fel ord.

Jag älskar dig, även om ord som skulle förblivit osagda blev sagda.

Jag älskar dig, även om mina armar inte vill hålla om dig.

Jag älskar dig, även om mina blickar ibland visar likgiltighet.

Jag älskar dig, även när jag vänder mig bort i ilska. Jag älskar dig, för du är du!

 – Linnea 15/11- 1990

Ja. Dagböcker är spännande. Intressanta, oroväckande, läskiga, sorgliga.