Att bearbeta sig själv tar tid.

Det tar mycket kraft och är, till skillnad från vad alla kan tro, inte var mans egendom. Jag sliter med många spöken, många troll från förr och nutid.

Mitt i allt detta så skall jag orka med att vara mamma, dotter, syster, vän, anställd, systerdotter, moster, arbetslös, jobbletande.

Jag skall vara glad på de rätta ställena, ledsen på de rätta ställena. orolig vid rätt tidpunkt, lugn vid rätt tidpunkt.

Jag skall orka ta hand om och vårda vänrelationer. Jag skall dessutom kunna ta kritik för hur jag sköter mitt liv. Jag måste kunna hantera denna kritik på rätt sätt. Jag har faktiskt inte hunnit kunna klura ut exakt hur jag gör det på rätt sätt, inte än iallafall.

Jag är fortfarande i det stadiet att mest av allt så vill jag krypa ned under en sten, gömma mig där och helst inte prata med någon. Ibland, bara ibland så kikar jag fram.

Det måste få gå i min takt.

Jag bränner många broar, men. Jag tänker som så, att om jag bränner broar så är det bättre att det blir dessa som bränns än andra, kanske viktigare i framtiden.

Mitt i allt detta, all denna sorg. Har jag vunnit lite. Små steg.

Om jag vore modigare, så skulle detta vara en av mina vackraste texter.

Om jag vore modigare så skulle ni omkullkastas av mina kloka, visa ord.

Om jag vore modigare så skulle ni bli mållösa av det jag säger.

Nu är jag inte det, jag är liten.

Jag är som en liten mus.

Jag spelar, leker. Låtsas.

Krampar av sorg, skrattar tills min mage inte orkar mer.

I tysthet.

Smyger, vill inte att någon skall se.

Mig.

P & K