Jag har suttit framför datorn i flera många timmar nu och funderat på vad jag skall skriva om. Ingenting har känts speciellt lockande.

Så. Jag tänker skriva om städning.

What? Undrar ni nu?

Städning som är så fantastiskt trist.

Jajamensan. Det är det, supertrist. Jag hatar att städa. När jag var yngre så brukade min superpedantiska kompis locka mig till att städa mitt rum bara för att hon inte stod ut med min röra. Jag hade travar med böcker liggandes över hela rummet. Tidningar på varje liten millimeter av yta. Kläder, rena blandade med smutsiga låg i en enda hög och kramades, vackert tyckte jag. Det tyckte inte vare sig min mor eller min superpedantiska kompis. Jag förstod aldrig det där förrns jag blev vuxen själv.

Jag är fortfarande inget större "fan" av städning. Ogillar det skarpt. Men, den där vuxna sidan av mig har på ett magiskt sätt tagit över min slarviga sida och tvingar mig därmed att iallafall minst en gång i veckan dra fram den förhatliga dammsugaren och skura golvet för allt jag är värd.

Denna gång i veckan är på Torsdagar. Jag brukar förbereda barnen iallafall en dag innan så de vet att morgondagen är städdag. De är lika ogillandes inför det faktum som jag själv är, men på ett skumt sätt så har de resignerat och bara gillar läget.

Värre är det nog med mig själv. Jag preppar mig själv hela långa dagen. Surar, bävar. Får ångest säkert 10 gånger innan jag till slut bara sätter igång. Nu är mitt hem inte på långa vägar lika katastrofalt som det var när jag var en liten flicka. Men, *ryser* en gång städhatare, alltid städhatare.

Så, imorgon är det alltså den stora dagen D. Städdag i den excellenta familjen Olsén.

Ja, jag vet att det är fantastiskt när det är klart, när huset doftar gott av såpa. När alla saker ligger på sin plats. Spelar ingen roll. Jag hatar det fortfarande.

När jag blir miljardär skall jag anställa en städerska. Japp, så är planen.  (om nu inte någon känner sig manad att komma till mig imorgon och storstäda mitt hem, gratis. Ni får en puss och oändlig vänskap som belöning)