Jag har haft några pissiga år. Jag har skilt mig, flyttat ensam för första gången på 16 år. Jag blev olycklig igen, av andra orsaker denna gång. Nu, sen några månader tillbaka är jag snart på banan igen. Det har tagit tid, men snart så.

Jag tillhör inte den skaran av människor som kan dölja alltför mycket om hur jag mår för resten av jordens befolkning. Kan man läsa det minsta mellan raderna så fattar man. Jag är en känslomänniska. Det bara är så. Jag kan inte, vill inte ändra på mig.

Det är inte så konstigt att jag mått dåligt. Människor gör det förstår ni. Stundvis i livet iallafall. Alla är inte kycklingglada varje dag i sitt liv. Dygnet runt. Jag har gråtit, jag har skrikit. Jag har vältrat mig i patetiskt självförakt och försökt att upprätthålla någon slags ordning för mina barn ändå. Jag har haft lyckan att ha de bästa vänner som funnits där, som kramat mig, som låtit mig skrika. Gråta. Som när allt känts som mörkast kommit till mig med Ben & Jerry. Kramat om mig och strykt min kind. De finaste, de som läst mellan raderna.

På samma sätt som jag kommer att göra för dem när de mår som sämst (KÄRLEK)

Men inte på Facebook. Där mår alla bra, alltjämt. Där läggs det upp bilder på den lyckliga familjen. Där berättar vi i det ständiga och konstant flödet om vilket perfekt liv vi har. Vilka fantastiskt väluppfostrade barn vi har, hur fantastiskt förälskade vi fortfarande är i våra respektive. Hur välstädat, välorganiserat, välfakkingfaboulust liv vi har. Där vi går omkring i huckle, förkläde och stryker trosor. Där är alltid garderoberna organiserade efter färg, där har var sak sin plats och på helgerna leker vi alltid lyckliga familjen med tacos på fredag och fredagsmys i soffan framför valfritt underhållningsprogram. Jag vet detta därför jag blir bombarderad med statusrader som dessa varje fredag. Nu till hösten så viger vi dessutom våra söndagar med man och barn och går på svampletarjakt. Flödet blir bombarderat med bilder på svamp i alla möjliga färger och storlekar. Snart kommer dessutom julen och alla bilder på firande lyckliga familjer som A L D R I G någonsin höjer rösten åt varandra. Där allt är fakking Peachy Peach. Dygnet runt. På facebook iallafall 😉

Missförstå mig rätt nu. Jag stör mig inte egentligen på dom. Jag tror att alla blir saliga av sin egen tro och väljer de att leka den konstant lyckliga familjen tills bubblan spricker så – Hey! Varsågod. Jag tror inte heller att alla som lägger upp kycklingglada statusar konstant går omkring och är olyckliga. Men stundvis iallafall. Vi är ju alla människor, med samma slags känslostormar inom oss. Vi har bättre dagar och vi har sämre dagar. Det är så vi människor fungerar.

Men det är intressant hur socialt accepterat det är att ljuga i en text som vi lägger upp till hela världen att läsa, fast vi är väldigt noga med att uppfostra våra barn att aldrig ljuga. Där kan vi snacka om att kasta sten i glashus va?

Jag tillhör stundvis exakt den typen av människa själv. För om jag hade varit helt ärlig i min statusrad när jag mådde som sämst hade det knappast stått ungefär såhär: En lugn och fin dag idag, barnen är hos X och jag läser en fin bok. Lyssnar på finfin musik på spåttifaj och bara slappar.

Det hade nog snarare stått: Hjääälp, mina barn är hos X, jag är helt ensam hemma! vad skall jag ta mig till? Jag saknar dom. Jag saknar vuxet sällskap, jag saknar allt bråk barnen emellan, allt liv. Jag kan inte läsa för jag bara hulkar av gråt. Jag ligger ensam i min säng och snorar sönder kudden. Ingen bok får mig att må bra. Jag lyssnar på patetiska låtar på spåttifaj som bara får mig att gråta ännu mer. Jag är så fakking jävla ensam. Kan någon komma och ge mig en kraaaaaaaam!!! Jag behöver mänsklig kontakt! HJÄÄÄLP!!!!

Men, det är inte socialt accepterat att skriva att man är olycklig. Då reduceras man från människa till en patetisk spillra av mänskligt liv och vem vill det? Självklart så finns det dom som skriver ut sin sorg, som vräker ut sina känslostormar på facebook. I mina ögon är de inte reducerade. Snarare så är jag imponerad av dem, att de törs.

Själv? Själv så fortsätter jag att skriva kryptiskt. Alltid sant men med en viss ironisk underton i det mesta jag gör. För så är jag. kanske snudd på för ärlig ibland men…hey! Som sagt. Var och en blir salig av sin egen tro.