Denna vecka? Läs detta. Starkt, träffsäkert och berörande.

http://jagskulleskrivaenbok.blogspot.com/

Snart är det alla hjärtans dag. All kärleksdag.
Jag har aldrig varit på en däjt på alla hjärtansdag. Aldrig någonsin.
De män jag antingen levt med eller varit tillsammans med har inte varit lagda åt det romantiska hållet. Inte för fem öre.

Det mest romantiska jag varit med på alla hjärtansdag, var när jag som 17-åring var i USA och däjtade SnyggEnrique från Puerto Rico. Vi träffades i En väns lägenhet & där fick jag choklad & en nalle som höll i ett hjärta. Lite snabbt hångel för att sen lämna mig.
Säkerligen skulle han på en annan däjt.
Så, jag har gett upp lite.

Jag får ingen romantik i mitt liv. Jag behöver det inte. Jag får kärlek i massor däremot.
Jag har ju mina kärleksfulla söner.
Denna alla hjärtans dag skall jag ösa all min kärlek över mina barn. En av papporna skall baka kärlekskakor till dem. Jag skall laga den finaste middagen någonsin. Jag skall skriva något till var och en av mina söner om hur mycket jag älskar dem. Vad de betyder för mig.

Det är ju DET som alla hjärtans dag egentligen handlar om. Inte den kommersiellt påförda hysterin om vem som får finaste gåvan. Eller stressen över att INTE ha en dejt.
Kärleken till de närmsta. I mitt fall mina barn, är större än allt annat.

Vill papporna till mina barn närvara vid vår kärleksmiddag så är de varmt välkomna, de älskar ju sina barn de med, lika mycket som jag gör, hoppas jag.
Vill de eller kan de inte?
No worry.
Jag vet att kärleken är lika stor för det.

Imorgon far mina smågryn till sin pappa. Min lägenhet blir stor, tom och ödslig. Det blir bara jag och 16 kvar hemma. Vi går om varandra, vi äter på stående fot i köket. Någon gång ser vi varandra i dörren. Pratar lite lätt. Saknar de små.

Både jag och 16 låtsas som om allt är som vanligt, fast det aldrig mer kan bli så. Aldrig. Vi är två separata individer, en nästan vuxen och en vuxen med saknad och sorg efter dem som gör våra liv komplett, vårafina. Småpojkarna som driver oss till vansinne med sina bråk, sitt tjafsande. Som samtidigt berikar våra liv till 100 %. Som ger oss skratt, glädje, lycka.

Jag har tur, jag har ju alltid 16 hemma. Jag får njuta av iallafall ett av mina fantastiska barn jämt. Jag är tacksam.

Denna vecka är ändå sorgeveckan. Den veckan där hjärtat brister var och varannan dag. Den veckan där jag tar pojkarnas kuddar till mig i sängen. Luktar på deras dofter och gråter. Jag vet inte om jag någonsin kommer att sluta sakna. Sluta längta. Vår familj är inte alltid komplett.

Jag tar omvägar förbi skolan. Jag vill inte råka stöta på dem. Inte för deras skull, för min egen skull. Blotta tanken på att jag inte kan/får hämta hem dem till mig är hjärtskärande.

Denna vecka försöker jag fylla med andra saker. Jag kan inte sitta hemma varje dag. Det går inte.  Jag måste fokusera på andra saker. Jag måste fylla upp tomrummet.

Jag tänker knappt komma hem. Till den tysta, stora lägenheten.

Jag lyssnar på denna och skickar tankar till ALLA minafina. Jag finns där med er. Jämt. I mina tankar är ni alltid. I mitt hjärta bor ni. Alla fyrafina.

Ännu återstår en dag av mys. Vi kastar all ordning och äter middag i vardagsrummet ikväll.

När jag var 18 år bodde jag granne med ett par i 25 års åldern. De hade en hel del suspekta vänner, bland annat en man som precis skulle mucka från Anstalten. Mannen i huset frågade mig om jag var sugen på att gå på blinddäjt med den stackars nyutkomna mannen. För:

-Han behöver prata med någon som är "normal".

Hm, ja…? Först var jag ytterst tveksam. Jag var ju så ung och att gå på dejt med någon som just kommit ut från fängelset, som hade suttit inne för ett brott så grovt att jag inte fick veta vad som hänt? Nä, det kändes läskigt. Nå, ung, dum och fantastiskt snäll. F Ö R snäll, så sade jag till slut ja.

Under premissen då att jag inte skulle behöva betala för något under hela kvällen.

Nå, den stora däjtdagen var inne. Vi skulle mötas utanför Eurasia. Jag var livrädd, jag var ju som sagt bara 18 år. När han då kommer höll jag på att kissa på mig av rädsla. Detta var ju som sagt några år sedan. Min erfarenhet av trasiga människor var inte den största och detta var en trasig man, i ordets alla bemärkelser. Dessutom så saknade han en tumme på ena handen. Jag vet inte varför det skrämde mig så mycket. I min 18-åriga hjärna skapade jag bilder om hur han tappat tummen och det var inte på ett bra sätt.

Från början var han snäll, jättetrevlig. Vi pratade. Beställde hajfenssoppa. Det var första gången jag åt det. Sen började han bli konstig, han började prata med mig som om jag var hans ägodel. Att jag inte fick göra si, att jag inte fick göra så. Betänk nu att detta var INNAN mobiltelefonernas tid så jag kunde inte fejka mig ur den skumma situationen som uppstod heller.

Jag visste att min syster skulle ut på Diligensen (aka Dillen för er som är gamla nog att komma ihåg det) så jag övertygade honom att gå dit istället för att gå på pub. Väl där började han skälla högt och ljudligt på mig när jag pratade med syrran. Jag fick inte prata med någon annan, jag skulle stå bredvid honom hela tiden. Han hade ju minsann betalat för maten så då var jag hans för kvällen. Till slut smet jag ifrån honom. Jag bara drog.

Sen följde det en månad av nattlig telefonterror, av mystiska samtal flera gånger varje kväll där jag fick diverse skällsord skrikta till mig…ja, det var han. Nej, jag anmälde det inte. Jag borde ha gjort det, men jag tordes inte. Som sagt, jag var ung och dum.

 Jag vet inte vad som hände, om mina vänner pratade med honom men till slut så ebbade det ut. Men, jag kan lova att jag var länge livrädd för att gå hem själv.

Så, som ni kanske förstår går jag inte på blinddäjter längre. Jag är lätt skeptisk till sånt. Man vet aldrig vilket pack det finns därute. Jag förlitar mig på det gamla vanliga sättet. Träffa människor jag känner. Människor jag gillar. Människor jag tycker om.

Lördagar är den bästa dagen på hela veckan. Man kan med gott samvete ligga i sängen hela dagen. Bara dricka kaffe, läsa skvallertidningar. Vältra sig i sin egen lathet & inte röra på sig mer än nödvändigt. Dagen efter är ju även den en ledig dag. Så det behöver inte finnas någon som helst stress. Jag får dessutom snart finfrämmande. Ja, någon vill hälsa på mig. Jag HAR vänner. Fantastiska ”Red” kommer hit med sina barn.

Kvällen till ära skall min älskade mor bjuda mig och min fantastiska kvartett på middag. Inte vilken middag som helst heller. Nej då, vi skall äta på Droskan. Minafinas absoluta favoritställe.

Bla, bla, bla…
Meningslöst bladder som kommer från mig just nu. Men det är väl så det skall vara på en lördag? Ett meningslöst, avslappnat, rofyllt bladdrande.
Jag dricker mer kaffe, bläddrar vidare i tidningen och njuter av att jag är jag och ingen annan. Precis som det skall vara.
Ha en fantastisk lördag alla fina.
Det skall jag ha.

Det här med att bita ihop och komma igen?

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag gör det nu. Ibland, alltsomoftast vill jag bara lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och komma fram igen, lagom till våren. Det G Å R inte. Jag får inte. Jag har fyrafina som förlitar sig blint på mig. Jag måste finnas där för dem. Jag har ett ansvar gentemot dem att ordna till mitt liv efter separationen. De, minafina, de valde inte detta. Vad dem anbelangar hade de mer än gärna sett att jag och deras far fortfarande levde som ett par.

Men, jag förstår dem som känner så och som faktiskt gör det. Det Ä R tungt. Det är tungt att ha barn, det är tungt att leva ensam med barn. Det är tungt att ensam dra allt lass. Jag har redan gjort detta en gång, då, för en miljon år sedan var det lika tungt. Ekonomiskt iallafall. Att reda ut alla frågetecken, att dela på ekonomin.

Nu, Denna gång, med denna man, köpte vi hus tillsammans. Bara det är ett aber i sig, att få huset sålt. Att prata med mäklaren, prata med banken, att göra allt detta samtidigt som jag, som VI skall tillåta oss att sörja. Att få ordning på den ekonomiska röra som vi satt oss i.

Jag kan känna att jag saknar en handbok i skilsmässa. Hur man skall göra, vilka olika stadier man går igenom. The "To do list" så att säga. Den borde delas ut till alla par som gifter sig (nej, jag är inte bitter. Bara krass). Ett tag kändes det som om jag famlade i mörker. Som om jag förväntades veta alla dessa saker. Men, jag hade ingen som helst aning om hur man gjorde. Hur förväntas jag känna eller göra när detta händer? Hur skall jag reagera i denna situation?

Att för mig erkänna alla dessa svagheter? Det är ett personligt nederlag, absolut. Jag är ju den som alltid klappar mig för bröstet och kan allt, själv.

Idag misströstade jag. Idag har det varit en tung dag (och då är ändå bara klockan 11 på förmiddagen). Men så helt plötsligt…

…får jag ett mess: De genuint starka är de som erkänner sin svaghet, stöddon är sköra varelser. Snor och gråt tror jag personligen är bra ansiktsbehandling, man skimrar inifrån sen.

Tack för de fina orden.

Idag känner jag mig inte stark. Idag är jag liten. Idag vill jag inte vara med längre. Idag vill jag dra täcket över huvudet och sjunga.

Men, jag skall inte göra det. Jag har ett ansvar. Jag är mamma först och främst.

Jag skall ha fredagsmys med minafina. Vi skall spela Yatzy har jag bestämt. Jag äger på Yatzy. Bara så ni vet.

Jag har varit på ett konstigt humör idag, glad, ledsen & sur om vartannat.
Jag är ju fattig som en kyrkråtta och borde därmed inte ha gjort det hemmansköp jag gjorde idag. Men, då jag är en god mor så föll jag för deras bedjande blickar och tårögda små ögon och tog min lilla blå räjserbil till ÖB för att inhandla en brödrost.

Speciellt dyr var den inte, även om den grävde ett gigantiskt hål i min redan håliga ficka. 99 riksdaler fick jag punga ut med men det var det värt kände jag.
Äntligen skulle barnen få äta rostat bröd igen.
Nå, hemma tog min grönögde fram brödrosten, pluggade in den efter konstens alla regler och… INGENTING!

Den blev inte varm, den bara stod där och skämdes.
Nå, jag då, som mor var helt övertygad om att jag minsann skulle fixa det bättre än den grönögde så jag stod och fipplade ett tag. Ingenting hände.
Absolut ingenting.

Det var då jag fick en snilleblixt, jag STOPPAR ned handen i brödrosten för att se om den blir varm ändå. Nä, det blev den ju inte. Jag funderade lite till och kom fram till att jag nog skall hålla ned strömbrytaren SAMTIDIGT som jag tar i värmeelementen…

Å vikken jäkla stöt!

Nä, den är trasig. Strömförande? Absolut. Men några bröd blir det INTE rostade där iallafall.
Ja, 99 kronors brödrosten från Ö o B var inte så bra, man får visst valuta för pengarna där.

Mm, det suger att jag måste lämna tillbaka den, men. Jag har lovat minafina en brödrost så en fungerande brödrost skall vi minsann ha.

Puss.

Till alla er som tvekar.

Så, vad har en gammal Obbolian, numera stadsbo igen roat sig med hela dagen? Mjo, jag har hälsat på en fin gammal (nå, hon är ju faktiskt yngre än mig) kollega från SCA som bara flyr fältet. Hon rymmer hela vägen tillbaka till Västerås (Grattis Västerås, ni får en finfin ingenjör, Sveriges bästa, dessutom en finfin vän).

Vet ni? Jag skäms, hennes lille prins som ni kan se på bilden är född i Juli. Jag har inte träffat henne sen januari. JANUARI… Förra året that is.

Detta var alltså första gången jag såg SnyggSixten.

Jag, som i mitt förra inlägg bestämt hävdade att jag inte var ett dugg bebissugen. Att jag inte ville ha fler barn alls. Hm? Jag fick genast den där bebissjukan som alla vi kvinnor vet är så smittsam.

Mina bröst började spänna, mitt hjärta snöptes åt och jag fick en jäkligt konstig röst så fort jag tittade på SnyggSixten.

Jag VILL INTE ha fler barn. Jag har fyra, det räcker mer än väl.

Men Sixten? Han var så snygg att klockorna stannade. Han hade mer än gärna fått följa med mig hem. Utan tvekan.  Han hade nog trivts tror jag med  att få fyra äldre bröder. De skulle ta hand om honom på ett rekorderligt sätt dessutom. Så fort mamman ifråga (SnyggTilda) vände bort huvudet försökte jag stoppa ned honom i någon av mina fickor men blev påkommen konstant.

Nå, nu har jag bestämt mig. Jag skall helt enkelt undvika att vara i närheten av de där så djuren. De är ju livsfarliga. Smittan sprider sig snabbt som en löpeld och tydligen var jag inte immun längre. Det värsta, det är att de finns ju överallt. Vart man än tittar så är de där, söta, små, gulliga. Med sina små underbara gaga-ljud och sin fantastiska doft som får mig att bli alldeles kollrig.

Det är ju bara att se själva på bilden. Är han inte alldeles ljuvlig så säg?

Jo, Mamma Tilda är inte så dum hon heller.