I lördags så var vi på makens kusins Promovering.

Vi applåderade 103 gånger för alla doktorerna och ytterligare några gånger för alla som fick pris för beundransvärda insatser.

Var Hälsad, Mottag ringen, mottag kransen, mottag diplomet, farväl…
Och applåder….
Intressant och förmodligen inte något man gör flera gånger i sitt liv. Nu har jag sett en promovering så nu är jag nöjd.

Efter Promoveringen så blev det en liten överaskning, makens kusin bestämde sig för att ställa till med en vigsel när det ändå var fest så att säga.

Detta var i särklass den vackraste vigseln jag varit med om. De gifte sig ute på vitskärsudden med havet i bakgrund, fåglar som svävade förbi och en doft av salt och tjära.

Tack för att jag fick vara med om denna underbara upplevelse.

Middagen efteråt på Äpplet var trevlig, god mat och goda viner i gott sällskap.
Ännu trevligare blev det när vi gemensamt tog oss hem till det Olsénska hemmet, vi pratade, skrattade och dansade långt in på småtimmarna.

Kram alla mina vänner, kollegor, släktingar, kända & o(ö)kända!!

I dag har vår käre granne tillika traktorförare förbarmat sig över oss och skrapat bort all överskottsjord från dräneringen.
Nja, inte all jord. Jag gav nämligen maken fria händer & sa:

-Herregud, inte behöver jag följa med dig ut och visa, detta fixar du själv;-)

Hrm… detta resulterade i att baksidan inte blev skrapad så nu måste grannen komma tillbaka och skrapa en gång till!!

Men, Å Maj Gååååd!!!
Vad bra det blir!
Helt plötsligt så ser man att det en gång i tiden faktiskt var meningen att det skulle vara jord där.
Nu skall vi ’bara’ köpa lastbilslass med matjord, plantera gräs och ’Voila’ så har vi vår gräsmatta igen. Två år efter dräneringen!!!!!!!!

Grannen (dock inte samma som skrapade med traktorn) och jag var ute på en liten kvällspromenad. Vi tog Harpsjöpromenaden och det var så trevligt.
Jag vet bara med mig att i morgon så kommer jag att ha ont, inte bara i benen utan även i foten (efter min stukning), i armarna, efter allt skräp som plockades på vår skräpplockardag på jobbet och i huvudet då jag druckit alldeles för lite vatten idag.

Nu kastar jag mig i sängen och hoppas att John Blund kommer på en gång.

Kram alla vänner, släktingar, kollegor kända & o(ö)kända!

Inte bara i det Olsénska hemmet utan även på arbetet mitt. Vi har blivit indelade i grupper och tilldelade olika städområden.
Ja, rätt städutrustning var:

1) ordentliga kläder-check!
2) stövlar-NOT Check!

Jag finner inte mina ursnygga kycklinggula stövlar. Dom har varit försvunna sedan vi flyttade hit till Obbola så jag antar att antingen så var det någon av våra gamla grannar som fattade tycke för mina kycklingar eller så har de helt enkelt inte blivit uppackade. Förmodligen så är det det sistnämnda som har hänt.

Jag kanske skall låna makens stövlar a´la storlek 42??
Ja, det får nog bli så. Jag vill inte gärna springa omkring i mina underbara Edithskor inne på området.

Nackdelen med våren är faktiskt denna fruktansvärda polleninvasion.
Sonen kan knappt göra någonting utan att drabbas av andnöd och snuva.
I dag var han hos en kompis och när jag hämtade honom så satt han hela bilresan och riktigt kippade efter andan.

Tänk om jag kunde ta hans allergi. Gladeligen skulle jag vara den som inte kan andas bara mina barn får slippa.

Nu tänker jag faktiskt kasta mig i sängen, läsa en ny trädgårdstidning och drömma mig bort i renoveringen & den romantiska trädgårdens underbara värld. I denna världen finns faktiskt inga allergier, bara ljuv sommardoft och vackra blommor.

Kram på er alla mina vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända.

Som vi har i vår trädgård skall bort.
Vad den skulle vara bra för från första början det undrar både jag & Pär.
Vi har grävt och grävt och funnit 1 stycke vinterkedja tillhörande en traktor eller bil, ett stycke järnspett som vi ännu inte funnit ut användningen för samt miljontals stenar i alla möjliga slags former! Stora, små, runda, fyrkantiga.

Förmodligen så lades stenarna på hög när huset gjordes om -76, sen beslöt de tidigare ägarna att:
’hm.. det är nog snyggt med en gravhög på gården, låt oss bara kasta lite jord på stenarna, plantera lite fula växter så får vi nog den snyggaste gården i området’!

Men nu…nu skall den bort.
Istället så skall det planteras ett snyggt cykelförråd så att ungarna slipper kasta sina cyklar framför trappen, mitt på gården.

Tjohooo!!!
Jag vet redan att jag kommer att älska mitt cykelförråd.

Nu undrar ni säkert…vad gör dom med alla stenar som blir över då?
Jo, det skall jag berätta för er, dom kommer att få rama in vår husgrund. DET kommer att bli snyggt!

Kram alla mina vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända!

och ser på ’Supernanny’!
Vilket fruktansvärt program det där är.

Nu får jag säkert en massa skit för detta, men jag tycker så synd om barnen i dessa program.
Ser inte föräldrarna att barnen bara vill ha uppmärksamhet? Att ge barnen mer kärlek och kramar bara gör barnen starkare?! Att sätta barnen i skamvrån snarare stjälper än hjälper.
Istället så tystar dom sina barn, förtrycker dem och tvingar dem till belöningsystem som faktiskt inte finns i verkliga livet.
Lyckliga föräldrar, lyckliga barn. Eller?

Jag vill för den skull absolut inte säga att jag är perfekt, för det är jag inte.

Jag säger som Astrid Lindgren;
-Dränk barnen i kärlek som kommer folkvettet av sig själv!

//Linnéa

Det är inte lätt att vara allergisk.

Det känns som om de varit borta en hel evighet fast det bara varit sen fredagkväll.
Jag pratade med Affe idag och han ville inte flyga hem, fast jag skulle hämta honom på flygplatsen. Han skulle åka bil dit sa han.
Han hade dessutom hört en räv snarka i natt… personligen så tror jag att den där räven hette Pär men Affe hävdade bestämt att så var inte fallet.

Han har inte saknat mig så mycket säger han, desto mer sin bror Noah.
-Mamma, visst har Noah saknat mig jättemycket? frågade han.
-Självklart, svarade jag.
-Och mamma har saknat dig jättemycket, fortsatte jag med.
-Mm, men jag har saknat Noah.

Ja, han älskar verkligen sin storebror.

På tal om storebror så är han hemma med världens allergiastma.
Han somnade sent och vaknade tidigt i morse. Stackarn!

Kram på er alla vänner, släktingar, kollegor kända & o(ö)kända

I dag är det söndag, det innebär att i morgon så är det måndag och jobbet startar igen. Ingen kort vecka som förra veckan utan 5 dagar skall man sitta bakom skrivbordet.
Man blir lite bekväm med korta arbetsveckor.

Mina tankar på att öppna eget är så stora, så intensiva, men törs man?
Är det verkligen läge att öppna eget nu? I dessa kristider? I en sån specialnischad verksamhet dessutom?
Tänk om någon kunde ge mig en spark därbak och säga:
-’Go’ Linnéa, du fixar det!!!
För mig så känns det som om det är för mycket på spel, för mycket att förlora liksom.
Även om jag skulle må så bra, min själ skulle landa och få ro…tror jag.

Maken och minsta mig (dvs Affe) har varit på semester och kommer inte hem förrns på måndagkväll. Skum känsla.
När Noah hade fotbollsmatch idag så övervälvdes jag av saknad efter lillen, så mycket att jag funderade skarpt på att kidnappa lille M, en dagiskompis till honom.
Hans mamma var dock starkt emot min idé så det fick vara.

Nu skall jag mysa med mina storkillar.

Kram på er, alla vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända.

Det känns helt galet att vara ledig en fredag.
Skönt, men ändå lite småbusigt om ni vet vad jag menar.

Jag och mina små trollungar kommer nog att fylla dagen med diverse roliga aktiviteter ändå, städa övervåningen till exempel, det hanns inte med i dag då jag i min städiver började saneringen av bilen.
Att ha fyra barn och en man som inte är ordningsammast i världen av alla är INTE en dans på rosor kan jag lova. Diverse roliga fynd hittades, vad tycks om ostbollar på golvet i baksätet?
En gaffel under passagerarsätet där fram?! Hur har den kommit dit? Vem kan det vara som gick från matbordet, men glömde att lämna gaffeln i köket?

Men nu..nu doftar bilen ljuvligt. den är ren och fin och inte ett enda skräp kan hittas någonstans.
Maken fick i uppdrag att byta däck på bilen (ja, jag vet. Jag är sent ute) men under vintern så har bultarna rostat fast! Så just nu har jag tre sommardäck och ett vinterdäck.
I morgon får jag försöka gulla med grannarna, någon av dom kanske har ett fälgkors att låna mig så att jag får försöka själv.

I morgon tänkte jag även försöka mig på att ta en liiiten springtur. Om min lilla fot accepterar det och samarbetar. Mina knän har jag ju redan tuktat nu gäller det bara att få in foten på samma spår.

Ja, livet är ganska gott trots allt!

Kram alla vänner, släkt, kollegor, kända & o(ö)kända.

Min äldste son tycks tro att jag och maken är hans egna privata bank.

Först får han månadspeng, den har iofs inte varit så hög men nog sjutton skall man klara sig på 500 kronor i månaden om man är kille?
Nej då…dom spenderar han på mat ute, WoW, läsk och godis.

Sist han fick sin månadspeng så tog den slut på (jag lovar) exakt 3 dagar…!

Är han hos tjejjen & dom serverar mat som han (eventuellt inte tycker om) inte vill äta så ringer han:
-Mamma, för över pengar så att jag kan äta!
För inte orkar han gå hem till oss och äta. Det är som om han har glömt att i det Obbolianska hemmet (i allafall hos oss) så serveras maten 17:00 varje dag.

Snälla mamman för då över lite grann.
och ännu mer, och ännu mer… hela tiden!!!

Kan det vara så att jag curlar honom? Måste jag bli lite hårdare? Lite elakare?
För ni skall inte tro att han måste prestera något för att få sin månadspeng. Vi har långa samtal där han lovar dyrt & heligt att flör att han skall få pengar så skall han:

1) städa sitt rum en ggr/vecka
2) Hjälpa till mer här hemma
3) sköta skolan
4) osv
5)osv…

Hmmm?

Vad månde bliva?
Skall man höja månadspengen?
Bli hårdare?
Jag vet inte.
Vet ni??

I februari någon gång så bestämde vi på mina avdelning att visst skulle vi springa blodomloppet?
-Jaaaaa! Hojtade jag. Säkert högst av alla.
När så det ödesdigra datumet för blodomloppet kom så hade jag tränat exakt tre gånger!!
Lägg dessutom till två kraschade knän och extremt dålig kondition så har ni mig.

Men, jag kan ju inte svika laget, tänkte jag. Tog på mig min springstass och nya pjuxen och gav mig iväg till I-20 området.
Väl där så gick det faktiskt bra, överförväntan bra. Jag sprang och sprang och kände mig i toppform ända tills just efter 2km skylten.
Då sprang jag på en liten gruskulle, foten vek sig och..ja, den stukade foten var ett faktum.

Detta till trots så gav jag inte upp, jag gick väl i en kilometer sen kändes foten som om den svullnat så pass mycket att den inte gick att rubba i skon. Då sprang jag igen, jag sprang och sprang och sprang tills jag mötte en kollega, då gav jag upp och vi promenerade gemensamt till mål.

Jag är så ofantligt stolt över mig själv och måste fortsätta. Jag älskar att springa.
Att köra bilen hem till Obbola var en upplevelse kan jag lova *ler* foten följde inte riktigt med mig.
I dag känns den lite bättre, smärtstillande och inlindning gör susen.

I dag har Ebbe fotbollsträning så jag tänkte passa på att städa lite grann. Flytta torsdagsstädet till Onsdag? kan man vara så fräck?

Nu… matlagning.

Kram på er, alla vänner, släktingar, kollegor, kända och o(ö)kända.