Jag har bott en stor del av min uppväxt i Vännäs. Vännäs har vad jag vet oftast haft socialdemokratiskt styre. Förutom en massa poäng i humaniora har jag läst till socionom, ett yrke där många personer med vänsterbakgrund traditionellt verkat. Många av mina nära vänner är vänsterpartister, eller sossar.

Jag minns oerhört hätska diskussioner inför eu-valet 1994. Jag var för. I princip alla runt omkring mig var emot. Jag har hört intelligenta personer uttala sig oerhört fördomsfullt om personer med borgerlig tillhörighet, framförallt gällande moderater, som ibland framställs som något av det värsta som finns. 

Numera kan jag titulera mig folkpartist. Kommer någon att se annorlunda på mig för det? Eller betrakta mig annorlunda? Hade så skett om jag istället valt att bli moderat? Jag har hört någon säga "Birgitta Ohlsson, hon är ju så bra att hon verkar vara vänster". Till mig sägs det ibland – "egentligen är du ju socialist innerst inne" – visserligen skämtsamt, men ändå. 

Jag minns att den självbiografiska boken "Stjärnor utan svindel" gjorde stort intryck på mig. Den adliga överklasstjejens vänner accepterade hyfsat den radikalfeministiska, lesbiska vänsterflickvännen. Sämre var det med vänsterkompisarnas benägenhet att acceptera den adliga överklasstjejen "Sophie". Varför är det så? Och var finns större tolerans?

 Ja, det har inte varit så lätt! Allianspartierna i Vännäs är ganska lika varandra. Därför är det framförallt den ideologiska delen som legat till grund för mitt val. 

Trots det goda samarbetet har det inte varit en helt enat allianssamarbete i Vännäs — som jag förstått saken. Jag hoppas det blir ändring på det, då jag tror det är nödvändigt för att kunna få ett skifte i Vännäs kommun. Det behövs. Socialdemokraterna tillsammans med Vänstern har suttit m å n g a år. Förnyelse behövs, och det tror jag man kan hålla med om även ifall man inte är helt övertygad "alliansare". Man kan ju också rösta olika i riksdag och i kommunen. 

Jag har blivit medlem i Folkpartiet. Jag är medveten om att det finns både bra och mindre bra saker i partiet. Det finns personer som inger mer och mindre förtroende. Det är nog precis som i alla partier med andra ord! Men, det är det parti jag valt.

Jag finns med på Folkpartiets fullmäktigelista. Det går bra att kryssa mig också 😉

 Ibland händer det att vanliga vardagsbloggare (som jag själv) är lite förnärmade över att "ingen" kommenterar deras blogginlägg. Ibland efterlyses att ansvariga politiker/experter/myndighetsföreträdare ska ha någon form av åsikt om ens blogginlägg. 

Detta tror jag är en tämligen utsiktslös inställning. Man har ett antal läsare och får nog vara nöjd med det. En endaste kommentar – en väldigt trevlig bonus!

Har hört politiker ifrågasätta nyttan av bloggande just pâ grund av så få kommentarer. Det tror jag också är fel fokus på bloggföreteelsen.

En grannbloggare gjorde nyligen på ett lite annat vis. Hon hade en fråga som berörde henne själv personligen, och som landade i ROT-avdragets varande eller inte fortsatta varande. Därmed gick det från det personliga till att bli mer allmängiltigt, då ju just detta debatteras så flitigt…

Hon gick in på diverse politikers bloggar och ställde frågor i deras kommentatorsfält. Hon fick bara ett svar, från Ulf Grape (M). 

Det tycker jag känns knepigare. Visst hör det väl till vanlig hyfs att avsätta någon minut till att besvara en kommentar i sin egen blogg, om det är en direkt fråga? Annars tycker jag det beror mycket på kommentarens karaktär om man ska besvara den eller ej. Men en direkt fråga? Fixar man inte det ska man kanske fundera över varför man bloggar? 

(ps – sen kanske man ska akta sig en aning för att ha höga förväntningar just när påskledighet vankas 😉

UPPDATERING – söndagkväll

Enligt uppgift från en av de tillfrågade politikerna (förutom den i mitt inlägg nämnda) så har nu svar kommit in, och från flera håll. Det tycker jag är bra! För, som jag skrev, att svara på en direkt fråga, om den är seriös, det är inte varken svårt eller särskilt tidsödande.  Men, lite påskledigt unnas alla!

En sak som intresserar mig mycket är avvägning mellan politiskt engagemang och inflytande från expertis. En politiker ska ju inte nödvändigtvis vara expert, utan är ju invald i enlighet med en demokratisk process. Samtidigt vill man gärna att de som "bestämmer om vår framtid" vet vad de talar om. Men, ett kommunalråd kan ju knappast vara sakkunnig i allt som är viktigt i en kommun.

Oftast ropar vi på mer kunskap och sakkunnighet för politikernas del. Å andra sidan är det skönt att vissa saker som sakkunniga för fram först ska igenom ett politiskt "filter".  Jag tänker på hur det framförts förslag på skatteväxling på socker. Detta förslag kommer från sakkunniga, som är oroliga över alltför mycket läskedrickande och godisätande. Det känns skönt att det inte är ett politiskt förslag, eftersom jag tycker att sockerskatt är ett helt galet sätt att ta sig an problematiken.

I debattartikeln hänvisas till att svenskar äter dubbelt så mycket godis som andra europeer. Om vuxna människor slutade äta godis skulle kanske även barn äta mindre. Ialla fall när de blir äldre.

När min katalanske make började vara i Sverige förstod han inte att  vuxna människor som plockade smågodis i påsar på livsmedelsaffärerna ofta gjorde det till sig själva. Efter att jag noggrannt försäkrat att så kunde vara fallet, samt att att han bjudits på smågodis hemma hos folk började han begripa att vuxna svenskar åt smågodis (men det satt långt inne).

Varför svenskar inte slutar med denna – i europeiska ögon – barnvana, tja, det kan man fundera över. Kanske för att svenskt godis är så gott?

I Sverige kan jag tycka att vissa "skandaler" som får ministrar och högt uppsatta politiker att avgå är ganska patetiska.

Ta Gudrun Shyman. Som jag minns det hade hon lämnat in sin deklaration och tagit upp en rad utgifter som hon ville ha avdrag för. Vad jag minns hade hon inte "roffat åt sig" något, och dessutom – vad jag förstår – så gick inte avdragen igenom (eller vad det kan kallas i deklarationssammanhang). Men – att begära avdrag för sådant som partiet stått för, och som naturligtvis Skattemyndigheten inte godkänner, det räcker för att måsta avgå.

För att inte tala om Laila Freivalds, som fick avgå för att hon själv velat köpa sin hyresrätt när dessa omvandlades till bostadsrätter, och detta gick emot partilinjen.

Kulturministern som inte betalt tv-avgift…

Jag tycker kanske inte att det var helt lyckade saker som dessa ovanstående gjorde. Men, är det skäl nog för att behöva avgå?

Jag tycker det är FANTASTISKT skönt att vi i Sverige slipper ifrån "riktig" korruption. I Spanien sveper en våg av den ena mer horribla historien efter den andra över landet, och det är många kommunalråd, länsråd och andra politiker som avslöjas. Då handlar det inte om att ha försökt få avdrag för någon middag, utan om hundratusentals kronor som man lyckats förskansa sig genom att utnyttja sitt ämbete.

Listan är numera lång på korrupta politiker, men, en av de mest kända är den förre borgmästaren i Marbella. Korruptionen har gällt plan-och byggfrågor vid solkusten. Julián Muñoz har suttit i fängelse för sina gärningar.