Kanske är det påvens stundande besök och kopplingen till Martin Luther som för 499 år sedan spikade upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg som fått mig att reflektera över småfåglarnas obenägenhet att närma sig min rönnbärsbur utanför köksfönstret. Religiösa funderingar är annars inte något som jag ägnar mig åt särskilt mycket. Men när jag nu kan ana en koppling till den rönnbärsbur jag tillverkade och satte upp utanför vårt köksfönster igår börjar jag fundera. Inga fåglar har nämligen vågat närma sig buren och med anledning av detta kan jag ana en koppling till den religiösa föreställningen om herr Noaks insamlande av alla djuren på vår planet. Naturligtvis var Noak tvungen att på något sätt förvissa sig om att fåglarna stannade kvar i arken och det vanligaste sättet att förvara fåglar var då och är ju fortfarande att sätta dem i burar. Således finns minnet av denna förfärliga upplevelse kvar i fåglarnas gener och detta skapar en viss skepticism gentemot burliknande föremål med lockande innehåll…
Gomorron!

Det känns lite bistert att inte få jaga älg när man står och lyssnar till ett ståndskall på sin egen mark under jaktuppehållet. Så hur kan det vara tillåtet med älgjaktprov under tiden mellan den 25 sept och 10 okt när älgarna har länsstyrelsens tillåtelse att brunsta ifred för människans jaktliga verksamheter under denna tid? Under förmiddagen sprang en skällande hund genom vårt jaktområde och drev älg ned mot Klubbsjöbäcken innan den fick stopp på älgen och skällde ståndskall. Ståndet befinner sig fortfarande inom vårt licensområde och jag kan inte begripa varför det ska vara förbjudet att avlossa ett eller ett par gevärsskott under de här dagarna medan det är helt tillåtet att driva älg i timtal med hund. Isåfall vore det logiskt att lägga ned det påbjudna förbudet för jakt alt. komplettera förordningen med ett totalt stopp för att driva älg med hund under den här tiden. Punkt.

Vångsjön

Höstspelande tjäder.

Älgsymmetri.

Gammskroppen på Björklunds.

På frostig morgonkvist.

Orubblig. (Jag känner en viss samhörighet med denna rostiga gamla kämpe…)

Utsikt från årets sista besök i hängmattan.

Sen klöverknopp.

Vandrar på raska lingonben.

Nubben håller på att tappa greppet.

Rosorna kämpar på.

Sidensvansarna putsar fjädrarna i soluppgången.

Några dagars överflöd.

Vid den här tiden förra sommaren hade jag en fantastisk upplevelse på denna plats. Jag fick då syn på en tjädertupp som rusade genom blåbärsriset för att sedan kliva upp på en omkullfallen trädstam där den stod några sekunder. Jag hade tyvärr ingen kamera värd namnet med mig den gången men lovade mig själv att aldrig någonsin vara på denna plats utan kamera i fortsättningen. Under det gångna året har jag passerat den lilla myren ett otal gånger och varje gång har jag för min inre syn sett den ruggande tuppen stående på trädstammen. Så ikväll, när jag passerade samma plats – med kameran i högsta hugg – står en stor tjädertupp precis där jag såg tjädern förra sommaren.
Tyvärr hade det börjat skymma så bilderna blev inte helt perfekta, men upplevelsen, upplevelsen…

En reflektion i den arla morgonstunden.
Min generation pratar ofta om den stundande eller redan inträdda pensionen i termer av ”då kommer jag att ha tid med allt jag velat göra”, ”då ska jag ägna mig åt barn och barnbarn”, ”jag ska läsa allt jag inte hunnit med”, ”ska träffa vänner och bekanta oftare” osv. Men efter en liten morgonrevision av mitt nuvarande liv idag – när några år av pensionärstillvaro passerat – har det mesta av detta kommit på skam för min del. Det intensiva och mångfacetterade liv jag levde fram till pensionen har saktats ned och nu räcker tiden enbart till att skapa en så behaglig vardagstillvaro som möjligt. Tiden rinner iväg i en allt snabbare takt samtidigt som själva levandet tar längre tid vilket gör att det inte blir så mycket tid över för de pensionärsdrömmar jag hade. Den nya tillvaron är visserligen intensiv men intensiteten innehåller andra och mycket färre komponenter. En intensitet som inte beror på många och varierande upplevelser utan på styrkan i det som upplevs. Jag kan idag sitta i timmar med min kamera intill en bäckfåra och bara njuta av doften och det jag ser, hör och känner. Bruset från vattnet, lövträden som kantar bäcken och vinden mot ansiktet får mig verkligen vilja leva.
Jag vaknar därför fortfarande varje morgon med ett förväntansfullt leende och oftast med planer för den kommande dagen. Skillnaden mot tidigare är bara att denna plan pga tidsnöd endast innehåller en eller på sin höjd två aktiviteter. Ett exempel är när vi ska åka och veckohandla på fredagar. Den dagen är bokad för just detta och då blir det inte tid för mycket annat, det är liksom inte lönt att påbörja något. Jämför det med tidigare då man i förbifarten bara tvärstannade vid favoritbutiken, handlade och åkte hem. No big deal men en jättestor skillnad mot hur det går till idag.
Nä, nu är klockan snart elva och jag har bara suttit här och fantiserat. Dags att börja med dagens andra – och förmodligen sista – aktivitet…