Etikett: Axel

Idag är det verkligen ”Stille” (yr.no)

Av , , 4 kommentarer 5

En underbar morgon. Solig. Blickstilla. Ett för ögat pyttelitet propellerflygplan surrar högt högt upp, i gränslandet mellan atmosfär och troposfär. Tre av våra katter mornar sig ute på gården. "Katta", eller utskrivet Sessan är den sociala medelpunkten i gänget och hon kommer direkt fram till mig och hälsar. Axel däremot springer av någon anledning ner mot vägen. Han har huvudansvaret för gränsskyddet. En främmekattgôbb’ sitter nämligen och ruvar nere på vägen och Axel vaktar sitt territorium med stor omsorg. "Svartkattgôbben" Svarte Petter sitter på ett av traktordäcken och tvättar sig. En tornfalk glider sakta genom luften mellan oss och det surrande planet. Är det en av de vuxna falkarna eller är det en unge som gör sin första flygtur? Det lär vi får svar på under dagen, falkungarna tar flygövningarna på stort allvar och när de väl börjar komma på tricket med att flyga befinner de sig ständigt i lufthavet ovanför boet där deras oroliga föräldrar sitter. Då kan jag lätt identifiera mig med föräldraparet och min ande finns därför ofta bredvid dem i storgranens översta grenverk.
Men trots att ängen bakom huset nu melerats av maskrosornas ljusljusgrå fröställningar och blasten börjar skymta i pärlandet har vårt växthus ännu inte intagit sin plats i "Pärlandet". Men snart så…
Gomorron!

P.S. Det som fick mina ögon att öppnas för denna dags storhet var uppvaknandet i morse. Att kunna säga till sin sängkamrat "Det bästa med att vakna på morgonen är att du ligger här intill mig" är den största gåva livet skänkt mig.

4 kommentarer
Etiketter: , , , , , ,

Axel i vägen

Av , , 1 kommentar 3

Ofta när vi går den smala upptrampade stigen "upp till högen" med hushållsavfall tvingas vi snubbla över en kärvänlig katt. Det är Axel som ömsom stannar framför ens fötter och tittar upp eller så rullar han vällustigt runt ett par varv i snön. Egentligen är det väl både/och – om man inte har bråttom förstås…

1 kommentar
Etiketter: , , , ,

Naturen har vänt

Av , , Bli först att kommentera 2

I denna tid – mellan sommar och höst – uppstår en oro bland allt levande. De löv som tjuvstartat höstprocessen och gulnat blir startskottet för denna förvandlng. Nu är det inte längre lika lätt för oss människor att studera det vilda i skogen och på åkrarna. Rådjur, älgar, rävar och tranor tar omgående till flykten när de uppmärksammar vår nyfikenhet. Och att få med sig en skogsfågel hem från jakten som startar den 25e denna månad är en bedrift om man saknar ställande hund. Villebråden har redan lyft eller sprungit iväg under skymmande grankvistar långt innan man kommit inom skotthåll.
Även katterna blir oroliga under denna tid, vår finkatt Svarte Petter har varit borta ett par dagar nu och sågs i förrgår sitta i utkanten av gräsmattan vid en gård som ligger nästan en kilometer från oss. Det är första gången han setts så långt från vår gård. Men tidigt i morse satt en hungrig Petter på bron och nästan tjöt av hunger. Hans matsmältningssystem är ännu inte anpassat för enbart råttdiet. Hans morbror Axel däremot har gått mycket längre i anpassning. Han kan vara borta åtskilliga dagar och ändå rata burkmaten när han kommer på besök. När Axel kommer hem går han bara ett varv genom huset liksom bara för att kolla att allt är som det ska och att samma "personal" finns tillgänglig om det skulle uppstå en Emergency. Efter audiensen tackar han för titten genom att stryka sig mot våra ben och tillåta lite kel lite innan han återgår till att vara den stolte macho-morbroder han vill framstå som inför sina yngre släktingar.

Axel stritt’e

Av , , Bli först att kommentera 9

Vår äldsta katt Axel kom på ett av sina alltmer sällsynta besök igår kväll. Jag släppte in honom när jag kom hem från jobbet. Han hade då varit ute någon dag eller två och det gullades som vanligt en hel del (på barnspråk) medan katten avverkade sin hälsningsceremoni. Han fick som vanligt höra välkomsthälsningar typ "Jaså är finkattgubben hemma, du är ju så fiin" osv. Men så, när han passerade kökets ärvda kommod stannade han plötsigt till och tittade upp mot mig som satt vid matbordet. Jag hann bara tänka "Varför stannar du där?" då han plötsligt vände rumpan mot en av kommodens dörrar och skakade till. När han sedan tog ett par makliga steg mot hallen såg jag till min stora förvåning att det droppade en klar vätska från kommodens dörr och ned på golvet. Eftersom Axel är kastrerad har vi tagit för givet att vi aldrig skulle få problem med stritningen. Att han nu i sin gyllene medelålder skulle ta för före att markera revir inomhus har således inte funnits på kartan. Tonläget i kattpratet sänktes nu blixtsnabbt några oktaver och vokabulären likaså. Nu var han inte "fiinkattgubben" längre, i det uttrycket återstod bara ordet katt följt av ett utdraget jäävel samtidigt som han omgående visades på dörren. Det är nog bäst både för hans och vårt eget själsliga tillstånd att han vistas utomhus den här tiden på året…
Gomorron!