En underbar morgon. Solig. Blickstilla. Ett för ögat pyttelitet propellerflygplan surrar högt högt upp, i gränslandet mellan atmosfär och troposfär. Tre av våra katter mornar sig ute på gården. "Katta", eller utskrivet Sessan är den sociala medelpunkten i gänget och hon kommer direkt fram till mig och hälsar. Axel däremot springer av någon anledning ner mot vägen. Han har huvudansvaret för gränsskyddet. En främmekattgôbb’ sitter nämligen och ruvar nere på vägen och Axel vaktar sitt territorium med stor omsorg. "Svartkattgôbben" Svarte Petter sitter på ett av traktordäcken och tvättar sig. En tornfalk glider sakta genom luften mellan oss och det surrande planet. Är det en av de vuxna falkarna eller är det en unge som gör sin första flygtur? Det lär vi får svar på under dagen, falkungarna tar flygövningarna på stort allvar och när de väl börjar komma på tricket med att flyga befinner de sig ständigt i lufthavet ovanför boet där deras oroliga föräldrar sitter. Då kan jag lätt identifiera mig med föräldraparet och min ande finns därför ofta bredvid dem i storgranens översta grenverk.
Men trots att ängen bakom huset nu melerats av maskrosornas ljusljusgrå fröställningar och blasten börjar skymta i pärlandet har vårt växthus ännu inte intagit sin plats i "Pärlandet". Men snart så…
Gomorron!

P.S. Det som fick mina ögon att öppnas för denna dags storhet var uppvaknandet i morse. Att kunna säga till sin sängkamrat "Det bästa med att vakna på morgonen är att du ligger här intill mig" är den största gåva livet skänkt mig.