Sedan högerns politiska slogan ”arbetslinjen” lanserats har främlingsfientliga strömningar fått ordentligt fäste i Sverige. Den som av något skäl inte arbetar – oberoende av orsak – förvandlas obönhörligen till en post i kostnadskalkylen. Och eftersom vårt marknadsliberala samhälle till sin natur försöker vara kostnadseffektivt blir utgifter för bl.a. skolelever, gamla, sjuka, pensionärer samt sist men inte minst nyinvandrade flyktingar enbart betraktade som oprioriterade utgifter. Detta har fått till följd att främlingsfientliga krafter efter marknadsliberalernas triumf 2006 fått ytterligare luft under vingarna eftersom de fokuserar på idén om att det är de invandrade ondskefulla muslimerna som tar brödet ur munnen på de eftersatta grupperna i samhället. Liknande argumentation har nämligen tidigare visat sig fungera väl i ett turbulent samhällsklimat. Den gången handlade det om ett desorienterat Tyskland som inte klarade av följderna av tjugotalets kris. Den gången var det judarna som utsågs till syndabockar. I Sveriges fall är det krisen efter det sönderfallande socialdemokratiska folkhemmet som förvandlat landet till en marknadsliberal experimentverkstad utan humanistisk förankring vilket har kunnat utnyttjas av nyfascister som passar på att utse våra invandrade muslimer till syndabockar.
Det är således arbetslinjen som avhumaniserat samhället och lagt grunden till ett oreflekterat hyllande av arbetsföra, friska och unga arier vilket i sin tur skapat en optimal tillväxtmiljö för den fascistiska rörelse som t.o.m fått plats i vår riksdag…
Gomorron!