Så här dags på året bekräftas naturens färger. Vårens försiktigt ljusgröna och -gula färger passar mitt temperament som under vintern vant sig vid en väldigt entonig färgskala. Ju längre sommaren lider desto kraftigare blir naturens färger. Natthimlens kaloratur är dock den mest iögonenfallande. Det bekräftas av inte minst av tidningarnas läsarbilder som översvämmas av kvällarnas bedövande scenerier på den "gryende" natthimlen. Även växternas färger blir mer fasta i hullet ju längre sommaren lider. Nu återstår höstens färgskala då den nattliga himlafärgerna försiktigt landar på björk-, asp-  och rönnlöv.
Det är först när jag nått mogen ålder dessa iakttagelser blivit så omskakande och det känns dubbelt vemodigt. Det ligger ett universiellt vemod i det växandes långsamma borttynande och denna process tillhör de företeelser jag försummat tidigare – under mitt livs mest aktiva period.
Ett djupt känt vemod kompenserar förlusten av det aktiva livets stridiga och jordnära känslostormar. Sensommarens vemod hjälper mig att gjuta olja över bittra minnen och ger mig samtidigt en känsla av att äntligen ha vuxit upp…
Gomorron!