”Farfar” får bestämma

Igår under fikapausen på jobbet blev samtalsämnet möjligheten att gå i pension förhållandevis snart. Bland arbetskamratarna som satte runt soffbordet fanns det fyra av oss "äldre damer" som är 40- eller 50-talister. Vi pratade med en suck av längtan om våra framtidsdrömmar när vi äntligen blir glada och förhoppningsvis friska pensionärer. Våra trevliga drömbubblar brast emellertid när ämnet vänt sig till hotet av en förhöjd pensionsålder här i Sverige – en bekymmer som vi smärtsamt är medvetna om.

Jag försökte att uppmana hopp genom att nämna att det förhoppningsvis kommer att införas en övergångsbestämmelse i fall pensionsåldern höjas till sextiosju eller även sextionio (huvva!) innan vi hinner nå sextiofem. Mitt förslag var att den eventuellt nya pensionsåldern kommer inte att påverka vi som föddes före 1960.

Den här sortens övergångsbestämmelse kallas i usa för "the Grandfather Clause" (farfarsklasul). Mina pensionsdrömmar handlar om bl.a. möjligheten att själv bestämma vad jag vill göra och när jag göra det. Jag längtar efter mer tid att skriva, läsa, upptäcka, spela musik och vara ut i naturen. Framför allt ser jag fram emot möjligheten att tillsammans med min man vistas på längre perioder i vårt hus i Michigan och därmed få tillfällen att oftare träffa mina vuxna barn.

Jag sätter därför mycket hopp på "farfar"!