Bibliotek på hjul

Jag är en rätt så praktisk och sparsam kvinna. Fastän att vi bor ute på landet i lilla Brån ligger vårt hus på en av Länstrafikens huvudlinjer mellan Vännäs och Umeå som innebär att det körs tämligen många bussar på vardagar. Därför valde jag att åka buss fram och tillbaka till mitt heltidsjobb i Umeå för att kunna slippa köpa en bil. 

Det en mycket lyckat beslut eftersom det är billigare att åka buss än det är att köpa och underhålla en bil. Dessutom är det bekvämt att stiga på en uppvärmd buss och låta chauffören ansvara för körningen. Det är härligt att kunna slippa skrapa snö och is från egen bil och därefter besvära sig med trafiken. Genom att åka buss slipper man jakten efter en parkeringsplats och kostnaden för att bilen få stå kvar ett tag. Kollektivtrafiken är bra för miljön och sist men inte minst skapar den jobb åt många människor.

Men det finns fler förmåner att åka kollektivt. Jag fattade snabbt i början att jag skulle få 1.5 timmar (45 minuter enkel väg) varje dag fram och tillbaka till jobbet för att plugga svenska. Jag fick förstås möjligheten att delta i SFI (svenska för invandrare) direkt efter min ankomst till Sverige. Men jag var så pass "duktig" att lärare bedömde mig färdig med kursen och skickade ut mig med ett MVG betyg efter bara ett par månader – långt innan jag hann bygga upp mitt ordförråd och fullständigt fatta grammatik och oregelbundna verb, bl.a. Jag var så ivrig att utnyttja den tiden på bussen att lära mig mer svenska att jag motstod frestelsen att dåsa under körningen som de allra flesta andra passagerare gör på bussen. 

Jag började läsa böcker eftersom jag kom på att bokförfattare brukar använda samma ord och uttryck om och om igen och därmed fastnade nya ord lättare på min hjärna. Det var minsann plågsamt att läsa i början! Jag hade med mig en engelsk-svensk ordbok och jag blev tvungen att slå upp bokstavligen var tredje ord!  Under ungefär den första månaden hann jag läsa bara ett stycke under resan till jobbet –  beroende på hur "fin" svenska författaren använde. Det hände rätt så ofta att jag inte hittade vissa ord i min ordbok så jag skrev upp de där orden för att senare den dagen be min svenske man, Kalle, om en förklaring. Tursamt nog är han en mycket duktig och ivrig språklärare med ändlös tålmod!

Det tog nästan tre år innan jag tordes lämna den tunga ordboken hemma. Nu kan jag läsa precis vad som helst utan att jag måste slå upp ett enda ord. Jag kan t.o.m. upptäcka stavfel och "typos" i allt som jag läser! Äntligen känns det som om jag har förtjänt att emellanåt också dåsa på bussen.

Häromdagen fick jag ett brev från Länstrafiken som upplyste mig att kostnaden på mitt årskort skulle bli en aning billigare nästa år! Inte som om jag behövde ännu en anledning till att förbli fullständigt tacksam och tillgiven till Länstrafiken, men jag tar den i alla fall!