Farmor Babcock

En bekant till mig hemma i Kalamazoo, Michigan nämnde i ett Facebook-inlägg att hon höll på att sortera gamla bilder av släktningar. Hennes inlägg satte fart på mina tankar om mina släktningar och den första personen jag tänkte på var farmor Babcock.  Det finns i USA inget särskilt ord för att skilja mellan farmor och mormor som vi har här i Sverige. Det finns bara ordet ”grandmother” så vi tillägger efternamnet för att poängtera vilken grandmother vi pratade om.  

Farmor Babcock födas c:a 1890 i delstaten Illinois och döptes till Hazel Hopkins. Hon hamnade i Coloma, Michigan som en ung tonåring för att bo hos en moster när hennes föräldrar dog alldeles för tidigt.  Hon gifte sig med farfar Roscoe Babcock och därmed omedelbart började hon sitt liv som bonde.  Jag växte upp som bondflicka eftersom min pappa tog över jordbruket när Hazel och Roscoe blev för gamla att utföra det slitsamma arbetetet som ett jordbruk kräver.

Jag hade därför dagligt kontakt med farmor och farfar som bodde i ett gammalt hus på andra siden av sparrisfältet från vårt hus. Den väl upptrampade stigen rakt igenom sparrisfältet var beviset för att jag tillbringade mycket tid hos farmor och farfar. Deras stora bondgårdstomt var en sagolik lekplats med massor av träd att klattra i, en härlig gunga som hängde från ett jättestort pilträd, flera överväxta rosbuskar under vilka jag kunde gömma mig, gammal jordbruksutrustning att leka på och hönor och gäss att jaga! Dessutom fanns det alltid en höstack där jag kunde ligga, vila och dagdrömma om min framtid.

Farmor var såväl varm, snäll och god som stark, sträng och bestämd.  Hon älskade att sy så hon sydde mycket gulliga klänningar åt mig inklusive en vacker rosa prinsessklänning för när jag deltog i en pjäs på skolan. Jag lärde väldigt mycket av henne t.ex. att sy, att virka, att konservera frukt och grönsaker, att stoppa sockar, att baka äppelpaj och att laga värdens bästa bruna bönor!   Genom att iaktta henne lärde jag mig att jobba hårt utan att klaga, att ha god ordning i hushållet och att vara sparsam, tacksam och ärlig och att inte skvallra. 

Jag hjälpte henne varje lördag i flera år att städa och göra andra ärende som hon inte orkade.  Hon bad mig ofta om att springa ner till den för mig mörka, fuktiga, skrämmande jordkällaren för att hämta några burkar med konserver åt henne. Hon bad mig emellanåt att springa upp till övervåningen för att hämta någonting och märkligt nog kunde hon beskriva precis där jag kunde hitta saken – trots att hon inte hade varit däruppe på många år! Den där uppgiften tyckte jag mest om eftersom det fanns mycket intressanta gamla saker däruppe där min pappa och mina fastrar sov när de var barn. Varje år sent på hösten satt farmor och jag tillsammans och förberedde en stor låda (över 35 liter) äpplen för förvaring över vintern genom att linda in ett äpple i taget i en utriven sida av en gamla Sears Roebuck katalog.

För första gången sedan hon dog 1970 besökte jag tillsammans med min man hennes grav under vår vistelse i Michigan förra året. Det är synd att det dröjde så länge innan jag besökte hennes grav, men nu när besöket öppnade så många fina minnen (för många fler minnen för att nämna här och nu) kommer vi säkert att ”hälsa på” henne och farfar varje år i fortsättning!