#/^%Y¤#[*F”>}@$£~!!

Fånigheten i rubriken är i USA ett sätt att föreställa svordomar utan att använda de egentliga orden. Jag lärde mig för länge sedan att svordomar används av personer vars ordförråd fattas lämpligare ord och därför hoppar den ena eller den andra svordomen ur min mun då och då. Trots att det inte är en bra ursäkt härmar man nästan automatiskt det man hör i vardagsbruk. 

 I en av mina blogginlägg för flera veckor sedan använde jag ett ord som jag trodde var en ”lätt” svordom eftersom den engelska likvärdigheten betraktas som mild. Men ett par dagar senare ringde min kära svägerska mig och förklarade att svordomen jag hade använt var faktiskt inte ”lätt” utan tämligen fult. Hon bad mig om att aldrig igen använda svordomar och det har jag lovat. 

Händelsen fick mig att fundera på svordomar och varför de används så ofta. Vad är det som gör att vissa ord betraktas som fula? Varför känns det så tillfredsställande att betona våra känslor (vanligtvis negativa känslor) med en svordom? Jag vet att kära barn har många namn men varför finns det fula ord för kropps- delar och funktioner så länge som det finns riktiga eller åtminstone gulliga ord för de där föremålen?

Visst är det märkligt att man får be någon att dra åt Budapest, men inte åt … du vet. Ta exempelvis det fyrsiffriga ordet som börjar med ”S” och tycks vara ett fult ord för bajs. I USA reagerar man starkt om ett barn yttrar det där ordet.  Men ordet tycks inte alls vara någonting att bli upprörd om här i Sverige eftersom jag ofta hör barn så ung som 5-6 år uttrycker sig med ordet – utan att någon vuxen reagerar!  

 Jag minns en gång på jobbet för flera år sedan när en arbetskamrat klämde fingret i någonting som tydligen gjorde sådan ont att hon uttryckte sig med en lång rad svordomar.  Hon samlade sig omedelbart, bad oss om ursäkt och visade sin ånger genom att ”slå sig” på munnen. De flesta andra arbetskamrater i närheten fnissade bara men jag stod förstummad. Jag hade nämligen inte hört de där ”fula” svenska svordomarna förut och därför hade jag aldrig förknippat någon stark känsla till dem. Och det där tror jag är nyckelordet – känslorna.

Så, Jag har kommit fram till att det måste vara själva samhället som bedömer och bestämmer om ett ord är fult eller inte. Det handlar sannolikt mycket om känslorna som förknippas till ordet under ens uppväxt som avgöra om ett visst ord betraktas som vulgärt eller milt. Till slut har jag kommit fram till att det bättre att förstärka ens ordförråd än att låta outbildad eller oförskämd.