Om fem dagar…
Bilden ovan togs förra året: min son Mike, min dotter Angela och jag
Om fem dagar kommer vi att befinna oss på ett flyg mot Amerika där vi som vanligt skall semestra i 5-veckor i min hemstat Michigan. Rent allmänt är det skönt att vara ”hemma” bland mina engelsktalande landsmän där vi kan återförenas oss med nära och kära. Men i år har jag bespetsat mig på att kunna stämma träff alldeles själv med en speciell person – min son, Mike.
Det är framför allt mina två vuxna barn som jag vill träffa varje år men 2003 och 2009 fick vi inte träffa Mike p.g.a. hans tjänstgöring i Irak. Jag längtar efter möjligheten att kunna ”hinna ikapp” med de där åren som jag inte fick träffa min son. Han var bara 20-år gammal när jag flyttade till Sverige oktober 2001 och dessvärre var han så arg och besviken på mig att han knappt pratade med mig på flera månader efter jag lämnade USA.
Men mycket har hänt sedan dess. Det tog tid, men Mike började så småningom fatta att jag är den enda mamma han någonsin kommer att ha och att jag älskar honom och bryr mig om honom oavsett var jag bor på jordklotet. Dessutom har han upplevt mycket mer av livet under de senaste tio åren som har hjälpt honom mogna till en riktigt fin ung man. Därför vill jag så gärna träffa min son alldeles ensam minst en gång för att kunna lära känna den fina vuxna mannen min ”bebis” har blivit.
Senaste kommentarerna