Med ett gott samvete

Angela och hennes mycket gulliga hund, Sury

Huset känns oväntat tomt nu när min älskade men besvärliga dotter och hennes väldigt gulliga hund, Sury, har åkte iväg. Min dotter har ofta svårt att få ordning på livet framför allt p.g.a. sin manodepressiva sjukdom som gör att hon ofta blir ängslig, ledsen, frustrerad, obestämd och lätt förvirrad. Hon har svårt att behålla ett jobb och ett förhållande särskilt om medicinen som hon har tar slut och hon inte har råd att köpa ny efter USA:s hälsovårdssystem är så dåligt. Det är när medicinen tar slut som livet brukar rasa ihop för henne.

Jag fick ett SMS av henne i söndags i vilket hon erkände att hon hade förlorat jobbet för några veckor sedan och att hon hade lämnat sin nuvarande partner och var precis på väg mot Michigan från Chicago där hon hade bott de senaste månaderna. Hon förklarade att hon var helt otröstlig och nedbruten, pank, hungrig och att hon var panikslagen eftersom det var nästan slut på bensin i bilen!

Hon ville komma till mig och Kalle för tröst och hjälp. Jag har hjälpt henne oräkneligt många gånger förut och varje gång lovar jag mig själv att det blir den sista gången. Men hon var så otroligt desperat att jag inte kunde vända henne ryggen så jag välkomnade henne till oss (och blev tvungen ringa för att ställa in planer som vi hade med vänner den dagen).

I fem dagar har vi tagit hand om henne, försett henne med mat, bjudit på bio och middag ute, uppmuntrat henne att må bättre genom att promenera med oss och hunden, tillåtit henne sova ut varje dag, hela tiden gett henne sällskap och har samtalat med henne för att hjälpa henne sortera upp sina känslor. Jag köpte ett däck till bilen (som Kalle bloggade om), tankade bilen och köpte några "speciella kvinnliga saker" åt henne och Kalle har byt en bromslampa i hennes bil. Kalle har också pratat mycket med henne och har vistat henne mycket stöd, intresse och godhet hela tiden.

Hon skall egentligen bo hos sin pappa ett par månader tills hon kan etablera sig tillbaka här i Michigan eftersom att bo här i vårt sommarhus ensam inte alls är möjligt för henne av många skäl. Hon mår lite bättre nu så jag föreslog att det var kanske dags att flytta till sin pappa så att hon kan söka jobb så snart som möjligt på måndag. Det kändes samtidigt som om det var dags för Kalle och mig att få tillbaka lite frihet nu när vi är på semester. Hon insåg att jag hade rätt så hon packade sina grejer och hundens leksaker och körde iväg.

Men trots "lite besvär" och allt som vi har gjort för henne kändes det konstigt nog lite tomt i huset när Angela och Sury åkte iväg. Det var faktiskt lite kul att kunna skämma bort min dotter ett tag särskilt när hennes behov var så stort. Hunden var så oemotståndligt gullig att det var rätt så roligt att ha den här i huset! Framför allt känns det bra att vi kunde skicka iväg henne med ett gott samvete därför att vi har gjort ganska mycket för att hjälpa och stödja henne. Det vore jättebra om hon äntligen kunde få bättre ordning på livet tack vare vår hjälp och vårt stöd, men dessvärre är jag mycket tveksam till det.