Min stackars vän

Hon heter Jackie (kort för Jacqueline) och hon bor kvar i min barndomsstad. Vi var goda vänner under gymnasietiden och umgicks rätt så ofta trots att hon inte tillhörde min största vänkrets. Men efter gymnasiet gick våra liv mot helt olika riktningar och vår kontakt blev rätt så gles under de tio åren som följde.

Hon fick jobb direkt efter gymnasiet som en vanlig arbetare på en fabrik och gifte sig kort därefter med en ung man som också var en outbildad fabriksarbetare. Det var inte långt innan första bäbisen kom och där började, p.g.a. USAs brist på ett riktigt välfärdsystem som vi har här i Sverige, ett liv av fattigdom och besvär för Jackie.

Jag jobbade däremot som vårdbiträde på ett litet sjukhus i några månader tills jag började min utbildning som operationssköterska. Det var gott om jobb för utbildade operationssköteskor så jag fick jobb omedelbart efter min utbildning och har ständigt varit anställd sedan dess. Självklart har jag haft mina besvär och besvikelser men eftersom jag har lärt mig från mina misstag har livet blivit bara bättre och bättre. Men stackars Jackie har antingen haft otroligt otur i livet eller så har hon aldrig haft förmåga att lära sig av sina misstag.

Jackie och jag fann varandra för några år sedan. Vi utbyter emellanåt e-post brev och jag brukar hälsa på henna en gång under vår semester i Michigan varje år.  Hennes e-post brev brukar bestå bara av dåliga nyheter angående henne själv eller hennes familj. Hon slutar sina e-post brev med en önskan – skriv gärna när du har tid. De senaste år har jag inte haft hjärta att berätta om mitt strålande liv så jag har istället bara visat henne medkänsla i mina svar på hennes sorgliga e-postbrev.

Jag fick igår ett annat sorgligt brev från stackars Jackie men den här gången fick jag en känsla av att jag inte kunde fortsätta gömma sanningen. Det slog mig att vissa personer får en slags positiv uppmärksamhet genom att berätta bara negativa händelser i sina liv. Jag insåg att jag kanske bara gör henne en björntjänst genom att jag inte törs tala sanning. Så, jag berättade om mitt väl avlönade jobb, den härliga vänkretsen som vi har bl.a. tack vare min musik, våra nio år tillsammans i ett väldigt lyckligt och tillfredsställande äktenskap och vår kommande Barcelonaresa.  Vi får se vad som händer. Hon hör kanske inte av sig ingen… men hon kanske blir inspirerad av att försöka ordna upp livet på ett bättre sätt.