Imorgon

Imorgon är det en vecka sedan jag tvingades skicka Lille Boy till "hundhimlen"

Så tyst och trist det blev här hemma. Nu går jag omkring och muttrar för mig själv och inget litet skall får jag till svar. När jag på morgonen går ner för trappan från övervåningen kan jag  tycka mig höra hans tassande efter mig. Vi följdes alltid ut till postlådan. Jag för att ta in tidningarna och han för att snusa in och markera gatan och infarten till huset.

När vi sedan fikade satt han alltid bredvid mig på egen stol allt för att kolla in vilken ost och skinka som fanns till frukostmackan. Han gillade skinkan bäst. När Andersson inte var med kunde han lägga upp huvudet på bordskanten.Han visste att jag inte låtsades se det, men så fort Andersson kom så tog han ner nosen och vi såg endast ett par stora bruna ögon vid bordskanten.

Att Lille Boy och jag tog morgonpromenader var ett måste för honom och säkert bra även för mig. Nu när jag är ensam skall jag börja cykla. Andersson har fått i uppdrag att fixa min gamla cykel, så till veckan börjar cykelturerna.

Ett stort tack till  alla Er som hört av sig med råd och stöd. Jag uppskattar det och jag är övertygad om att Lille Boy Persson också gör det där han springer omkring på RödGröna ängar i "hundhimlen".