Smulor är väl också bröd?

Nog är de pengar som regeringen ger till oss kommuner och landsting att betrakta som smulor. För oss i Nordmaling skulle detta lilla penningabelopp behöva fyrdubblas om det skulle ge möjlighet till att trygga verksamheten och bli en limpa inte bara smulor. Jag tycker som många andra politiker att om egeringen återställt det ’frusna statsbidraget’ skulle det ha blivit mycket mera pengar.
Jag är ävertygad att ge smulor till kommunerna och inte räknna upp statsbidraget faktiskt handlar om politiska idelogier. Behovet hos våra barn, ungdommar och gamla finns ju alltid kvar. Någon måste fixa omvårdnaden eller hur? Frågan är bara vem som har resurserna. Ropen skallar starta eget, hushållsnära tjänster åt alla eller…..?
När jag var liten berättade alltid min gamla mormor och kristiderna då de små människorna fick blanda bark i brödet för att överleva. Nu måste vi se till att blanda bort regeringen!
I morse ringde en av mina äldsta vänningor från Håknäs. Hon ställde frågan vilken kjol skall du ha i kväll när det bäriväg på kvasten? Hon var mest rädd för att blåsten och regnet skall göra att hennes trosorna skulle synas när vi sätter fart.
Jag tröstade henne med att regnet nog gör att kjolarna ligger tungt mot våra lår, så inga trosor syns. Förresten har jag en yllekjol och ni vet hur dom blir när det är ’surväder’,
Jag köpte en stor påse godis igår. Vad skall du med den sa Andersson du äter ju inte godis? Det kan komma några ’Påskbarn’ och knacka på och då måste jag vara beredd svarade jag honom.
Å se det kom några ’Påskbarn’ och dom lät sig väl smaka. Jag mins när jag och några andra ’Påskbarn’ skulle ut med våra kaffepannor och Påskpåsar till gårdarna och knacka på. Där jag växte upp var det mycket långt mellan gårdarna så vi drog iväg till grannbyarna. Vilken resa vi gick och gick och höll aldrig på att ta oss hem igen. Tur var att mormor skickat ut en granne på spaning bara för att få en aning om var vi var. Härligt för vi fick skjuts hem till vår egen by. Nog var vi slut och ett är säkert det var min första och sista ’påskkärringfärd’ i Vilhelminas inland.
Påskbarnen vid min dörr hade ritat ett fint kort. Undrar om jag skall förära en snarkande Andersson det.
Grannen skulle ta fram påsktuppen så jag och Lille Boy tar oss en titt på denna uppenbarelse innan vi drar ut på kvasten.