Ryssland, Barents och det regionala

Etikett: journalistik

Barents Press 1995 och framåt

Av , , Bli först att kommentera 0

1990 talet var ett intensivt årtionde för att använda ett försiktigt språkbruk. Det kalla krig som varat sedan det andra världskriget fick nu en period av upptining med Berlinmurens fall, Sovjetunionens fall men kanske framför allt för denna lilla historia, Rysslands öppnande mot väst. Nästan över en natt var det möjligt för vanliga människor att besöka det förr så stängda och slutna Ryssland, för i princip alla ärenden, om det så var företagsetableringar eller hjälpsändningar. Ryssland som på mycket kort tid fann sig i ett ny kapitalistisk, liberal verklighet sög i sig alla utländska kontakter och erfarenheter.

Som ett följetåg till alla kommuner som etablerade vänorter, diplomater, EU projekt och hjälpsändningar med kläder och ambulanser till det omskakade Ryssland följde journalister. Särskilt aktiva var journalisterna i Norr- och Västerbotten. Vad var det som egentligen hade hänt där i öster, hur var situationen nu efter sovjetunionens fall, av många beskrivet som historiens slut? Möjligheterna till gripande reportage var oräkneliga. Om det så var om kyrkor i Arkhangelsk som under sovjettiden blivit omvandlade till biografer och nu återigen fick ett liturgiskt syfte, eller de stora försörjningsproblemen. Dessa journalister som var i Ryssland vid denna tidpunkt lärda naturligtvis känna varandra men kanske framför allt sina ryska kollegor som nu hade sin glansperiod. Sakta men säkert, som så ofta, började institutioner växa fram. Det förr så spontana började få former, så även med detta lösa journalistiska nätverk som kom att bli Barents Press.

Redan 1995 hölls det första stora internationella mötet där journalister från Sverige, Norge, Finland och Ryssland träffades över en helg för att diskutera viktiga frågor med lokal förankring. Dessa möten har sedan med några få undantag fortsätt än idag. Väldigt mycket har förändrats sedan 1990 talet och idag, men vissa saker är densamma. När det gäller internationell, gränsöverskridande journalistik så är lokala kontakter bland det viktigaste. Men förutom detta rent nätverksmässiga syftet finns det också andra syften med att upprätthålla dessa kontakter mellan journalister. Det rent yrkesutbildande är nog så viktigt. Särskilt i dessa tider av stora förändringar när det gäller stabiliteten i media och i det allt känsliga geopolitiska läget. Vi tror att fake news, missuppfattningar och annat som helt enkelt inte är sant kan undvikas om kontakter har skapats mellan journalister över denna nya öst-västliga gräns som har bildats de senaste åren. Inte bara har man som journalist någon att kontakta för att dubbelkolla, eller ta reda på hur en diskussion sker i Ryssland, man kanske också har fått vara i Ryssland och träffa lokala kollegor och representanter från det civila samhället. Detta är en styrka inte bara för journalistiken utan även samhället i stort. Alla tjänar på bildade journalister som kan mycket om mycket, som har varit iväg och fått se saker ur andra perspektiv.

Som jag har diskuterat i tidigare inlägg finns det ett paradoxalt förhållande när det gäller mediebevakning, särskilt när det gäller Ryssland. Säkerhetspolitiskt är det väldigt tydligt att eventuella konflikter skulle komma att vara med Ryssland, det sunda förnuftet skulle då säga att det skulle finnas ett stort intresse för att bevaka Ryssland från andra perspektiv än de klassiska. Nu finns det självklart en mängd anledningar till varför det kan vara på detta sättet, av historiska skäl fokuseras mycket av utrikesbevakningen på USA och nu även Europa i Bryssel och Strasbourg. Gemene man har nog ett enormt försprång när det gäller kunskap om de problem som finns i USA eller Europa i stort. När det gäller Ryssland är det en helt annan sak. Det stora intresset från medier på annat än de riktigt hårda nyheterna som fanns på 1990 talet är ofta lågt idag. Detta leder till en form av kunskapsbrist hos mediekonsumenter kring hur vardagslivet och de politiska strömmar som återfinns i Ryssland ser ut idag. Jämför situationen med Donald Trumps USA, där har många via god journalistik fått ta del av den amerikanska landsbygdens problematik och utanförskap som gav Donald Trump segern 2016. För dessa mediekonsumenter var Trumps vinst en mindre överraskning än för andra. När det gäller Ryssland, eller ens våra grannländer, så blir det allt svårare att förutse vad som kommer att ske för gemene man. Oftast när det gäller Ryssland så är rubriken kring militära övningar, Putin eller försämringar i yttrandefriheten. Allt detta är viktigt, men utan den bakomliggande journalistiken om det ryska samhället ter detta sig lösryckt och ur sitt sammanhang.

Dagens Barents Press har samma målsättning som när allt började 1995. Främja journalistiken i Barentsregionen genom nätverksbyggande, främja och freda det fria ordet och fortsätta den gemensamma kompetensutvecklingen. Men dagens Barents Press gör detta på andra sätt, idag framför allt genom olika riktade projekt för att på så sätt kunna få ett tema att samarbeta kring. Sedan 2016 har nästan 200 journalister varit delaktiga i olika projekt. Något att vara stolt över i denna tid av osäkerhet och misstroende.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Det ryska civilsamhällets återkomst

Av , , Bli först att kommentera 0

Den senaste tidens händelser i det ryska civilsamhället har överraskat många som ställt in sig på ett allt hårdare klimat för det ryska civilsamhället. De omfattande protesterna mot etableringen av en stor avfallsanläggning där osorterade sopor från Moskva ska grävas ned i Arkhangelsk län, de omfattande protesterna mot byggandet av ännu en kyrka i Jekaterinburg och de omfattande protesterna mot det orimliga gripandet av den grävande journalisten Ivan Golunov. Och nu senast de omfattande protesterna i Moskva mot trixandet med de oppositionella politikerna i det lokala valet i Moskva.  Två saker är gemensamma för dessa fyra händelser. Dels var det inte längre en liten grupp aktivister som protesterade, som det så länge har varit i Ryssland när det gäller protester mot makten och dels så gav protesterna effekt.

För första gången sedan 1990 talet berättar mina vänner i Arkhangelsk så är nästan alla grupper i samhället med och demonstrerar mot att Moskvas sopor ska grävas ned i länet. Moskva som själv tampas med stora protester mot avfallshanteringen. Arkhangelsk guvernör har hittills sig på sidlinjen med det absurda påståendet att han inte vet vad som planeras ute på myren i Shies. Ett planerat kyrkbygge i Jekaterinburg fick hastigt ställas in efter att tusentals medborgare protesterade i parken, detta trots att affärsmännen som ville bygga kyrkan enligt uppgift hade hyrt in professionella boxare för att avhysa de protesterande.  Den grävande journalisten Ivan Golunov som arbetar för den fristående medieportalen Meduza fick släppas fri, sedan en klantig knarkkonspiration föll på sin egen orimlighet. Bland annat publicerade polisen bilder på narkotika från Gounovs lägenhet. Problemet var att på bilderna så var det inte Golunovs lägenhet. I dessa fall kan man nog urskilja en roll för det ryska civilsamhället, men i så många andra fall har motstånd varit resultatlöst.

Av dessa skeenden kan man dra ett par försiktiga slutsatser. Dels, och kanske framför allt den viktigaste är att det ryska civilsamhället äntligen har lyckats samla sig sedan det kaotiska 1990 talet och kollapsen av Sovjetunionen. När Sovjetunionens noggrant konstruerade verklighetsbild och pressopression släpptes fritt lyckades inte det sovjetiska officiella och inofficiella civilsamhället riktigt ställa om sig till en samlande kraft i samhället. Länge har civilsamhället varit lika med en medveten mellanklass i de allra största städerna. Idag dyker allt fler föreningar upp, om det så gäller återvinning av tidningar i Petrozavodsk eller förbättrandet av skogsnäringen i Syktyvkar. Vanliga ryssar kan nu se att det kan spela roll att engagera sig, makten kan lyssna och göra något åt problemet. Men, dessa problem som makten lyssnar på folket är än så länge perifera. Dessutom har den ryska maktstruktur själv insett att civilsamhället effektivt kan avskiljas från sin makt genom att tas in i ett patriotiskt, till ytan riktigt civilsamhälle. Men som i själva verket enbart är en fortsättning på det sovjetiska sådana. Med tomma ord, tomma lokaler och tomma idéer om framtiden. Därför existerar det nästan alltid flera olika föreningar, dels de officiella som får stöd av makten och det alternativa som allt för ofta får klä skott för utländsk finansiering och subversiv verksamhet. Allt som oftast är det dock bara desperata medborgare som vill göra något bättre för sitt samhälle.

Den andra lärdomen vi kan dra är det ryska ordet Silovik, tjänstemän och politiker som ofta kommer från säkerhetstjänsten och tycks åtnjuta långt större makt än det ämbete hen berättigar. Dessa Silovik i täta samband med affärsmännen som vill få positiva kontakter inom den ryska maktvertikalen tar gärna på sig att själva rätta till vad de för stunden uppfattar som Rysslands problem. Typexemplet är gripandet av Golunov, han har länge grävt i flera affärsmäns angelägenheter med anknytning högt upp i maktvertikalen och var nära en publicering när han greps. Ett klassiskt trick är då att lägga ett par kilo narkotika i ryggsäcken, sedan tar det ryska rättsväsendet över. Där döms nästintill alla som har anklagats. Problemet som dessa Silovik och affärsmännen inte hade räknat med var att den ryska journalistkåren och civilsamhället reagerade. Eftersom offentliga demonstrationer kräver tillstånd som är svåra att få turades de om att protestera en och en utanför polishuset i Moskva till stöd för Golunov. Efter att Putin hade fått rycka in och avskeda ett antal, vad de kallar, överivriga poliser så tycks maktbalansen ha förändrats något i Ryssland.

Putin, som gärna tillskrivs större makt än vad han personligen kanske inte har, har som bekant de lägsta popularitetssiffrorna på länge. Reallönerna minskar, näringslivsklimatet är svårt och levnadsstandarden, Putins maktberättigande i många ryssars ögon sjunker jämfört med väst.

Vad kan vi då vänta oss av denna situation? Hur kommer maktapparaten som på många sätt fortfarande styrs av personer som vuxit upp i Sovjetunionen att reagera på dessa allt mer spridda och lyckade protesterna? Att det blir en försämring i möjligheten för gemene man i Ryssland att uttrycka sig på internet det kommer vi allra troligast att se. Men, det kommer inte heller utan kostnad. När den ryska tillsynsmyndigheten för media och kommunikation försökte förbjuda och stänga ner den populära chattappen Telegram gick man ur huse och protesterade även den gången. Telegram kan fortfarande användas i Ryssland.

En annan väg är en mer öppen väg. Den stora frågan många har är vad som kommer att ske när Putin har gjort klart sin sista period som president, vad väntar då? Få tror att Putin kommer att ändra konstitutionen för att på så sätt kunna sitta kvar som president. Några tror att Putin och makten kommer att åter förnya avtalet om en union med Belarus, och där skapa en ny position som president över unionen som Putin själv skulle få.

Oavsett resultat så måste den ryska maktstrukturen inse att monopolet på det civila samhället är brutet och att det på något sätt måste lyssna till medborgarna, vare sig de vill eller inte.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Ryssland – superhett och superkallt

Av , , Bli först att kommentera 0

Hur kommer det sig?

De senaste åren har Ryssland återigen seglat upp som ett av de största hoten i de säkerhetspolitiska diskussionerna i media.
Om det så gäller annekteringen av Krim, förgiftningen av Sergei Skripal eller som nu senast – det ryska jaktflygets närgångna agerande på ett svenskt spaningsplan. Rysslandshotet har återigen blivit en del av medias dagliga rapportering.

 

Paradoxalt nog får man konstatera att intresset för Ryssland lågt när det gäller annat än militär upprustning, rysk säkerhetstjänst eller andra hårda ämnen.
Vad beror det på?
En förklaringen är säkerligen den att krig säljer, särskilt om kriget skulle kunna hota den läsarkrets man vänder sig mot.
En annan förklaring är nog den bistra sanningen att allt färre journalister har möjligheten att specialisera sig, i den stora medieomdaningen som pågår renodlas och generaliseras allt fler redaktioner. Alla ska göra allt. Då finns inte tid eller möjlighet att fokusera på ett annat land – särskilt i regionalpress.
En tredje – ointresse eller oförståelse för vad som finns. När mängden reportage, inblickar och artiklar minskar i omfattning från Ryssland minskar självfallet även kunskapen om vad som finns att rapportera om. Många delar av det ryska samhället lever idag i en vit fläck i västerländsk media. Nu kan en hävda att detsamma gäller i princip samtliga länder i världen. Men få länder i världen spelar en så aktiv roll i den svenska diskussionen kring säkerhetspolitik.

 

I en nära dåtid var det inte otänkbart att ett regionalt tidningshus skulle kunna sända en reporter för att besöka Ryssland och ge tidningens läsare en inblick i Ryssland, detta land som är tycks te sig så långt bort kulturellt men så nära geografiskt. Det sker säkerligen också idag, men inte i den skala det en gång gjorde. Följden blir att allt färre journalister har kunskaper om det moderna ryska samhället. De hinder som rysk visumlagstiftning ställer upp gör också att frilansande journalister i princip inte kan arbeta som journalist i Ryssland.

 

Hur påverkar detta den bild vi har av dagens Ryssland i media?
Självfallet saknar bilden nyanser och djupare inblickar. Våra läsare saknar även de kunskaper som ibland behövs för att förstå vad som sker och varför.
Det vi kan ge läsare och mediekonsumenter är inblickar, i detta fall i ett land som under 30 år har förändrats så snabbt att många har svårt att hänga med, med rätta.
De stora mediehusen har samtliga korrespondenter i Ryssland som gör sitt bästa, enligt de intresseområden som redaktioner i Stockholm radar upp, men det behövs fler som berättar och analyserar detta heta men kalla land i fler perspektiv och från fler platser.
Bli först att kommentera
Etiketter: , ,