Den senaste tidens händelser i det ryska civilsamhället har överraskat många som ställt in sig på ett allt hårdare klimat för det ryska civilsamhället. De omfattande protesterna mot etableringen av en stor avfallsanläggning där osorterade sopor från Moskva ska grävas ned i Arkhangelsk län, de omfattande protesterna mot byggandet av ännu en kyrka i Jekaterinburg och de omfattande protesterna mot det orimliga gripandet av den grävande journalisten Ivan Golunov. Och nu senast de omfattande protesterna i Moskva mot trixandet med de oppositionella politikerna i det lokala valet i Moskva.  Två saker är gemensamma för dessa fyra händelser. Dels var det inte längre en liten grupp aktivister som protesterade, som det så länge har varit i Ryssland när det gäller protester mot makten och dels så gav protesterna effekt.

För första gången sedan 1990 talet berättar mina vänner i Arkhangelsk så är nästan alla grupper i samhället med och demonstrerar mot att Moskvas sopor ska grävas ned i länet. Moskva som själv tampas med stora protester mot avfallshanteringen. Arkhangelsk guvernör har hittills sig på sidlinjen med det absurda påståendet att han inte vet vad som planeras ute på myren i Shies. Ett planerat kyrkbygge i Jekaterinburg fick hastigt ställas in efter att tusentals medborgare protesterade i parken, detta trots att affärsmännen som ville bygga kyrkan enligt uppgift hade hyrt in professionella boxare för att avhysa de protesterande.  Den grävande journalisten Ivan Golunov som arbetar för den fristående medieportalen Meduza fick släppas fri, sedan en klantig knarkkonspiration föll på sin egen orimlighet. Bland annat publicerade polisen bilder på narkotika från Gounovs lägenhet. Problemet var att på bilderna så var det inte Golunovs lägenhet. I dessa fall kan man nog urskilja en roll för det ryska civilsamhället, men i så många andra fall har motstånd varit resultatlöst.

Av dessa skeenden kan man dra ett par försiktiga slutsatser. Dels, och kanske framför allt den viktigaste är att det ryska civilsamhället äntligen har lyckats samla sig sedan det kaotiska 1990 talet och kollapsen av Sovjetunionen. När Sovjetunionens noggrant konstruerade verklighetsbild och pressopression släpptes fritt lyckades inte det sovjetiska officiella och inofficiella civilsamhället riktigt ställa om sig till en samlande kraft i samhället. Länge har civilsamhället varit lika med en medveten mellanklass i de allra största städerna. Idag dyker allt fler föreningar upp, om det så gäller återvinning av tidningar i Petrozavodsk eller förbättrandet av skogsnäringen i Syktyvkar. Vanliga ryssar kan nu se att det kan spela roll att engagera sig, makten kan lyssna och göra något åt problemet. Men, dessa problem som makten lyssnar på folket är än så länge perifera. Dessutom har den ryska maktstruktur själv insett att civilsamhället effektivt kan avskiljas från sin makt genom att tas in i ett patriotiskt, till ytan riktigt civilsamhälle. Men som i själva verket enbart är en fortsättning på det sovjetiska sådana. Med tomma ord, tomma lokaler och tomma idéer om framtiden. Därför existerar det nästan alltid flera olika föreningar, dels de officiella som får stöd av makten och det alternativa som allt för ofta får klä skott för utländsk finansiering och subversiv verksamhet. Allt som oftast är det dock bara desperata medborgare som vill göra något bättre för sitt samhälle.

Den andra lärdomen vi kan dra är det ryska ordet Silovik, tjänstemän och politiker som ofta kommer från säkerhetstjänsten och tycks åtnjuta långt större makt än det ämbete hen berättigar. Dessa Silovik i täta samband med affärsmännen som vill få positiva kontakter inom den ryska maktvertikalen tar gärna på sig att själva rätta till vad de för stunden uppfattar som Rysslands problem. Typexemplet är gripandet av Golunov, han har länge grävt i flera affärsmäns angelägenheter med anknytning högt upp i maktvertikalen och var nära en publicering när han greps. Ett klassiskt trick är då att lägga ett par kilo narkotika i ryggsäcken, sedan tar det ryska rättsväsendet över. Där döms nästintill alla som har anklagats. Problemet som dessa Silovik och affärsmännen inte hade räknat med var att den ryska journalistkåren och civilsamhället reagerade. Eftersom offentliga demonstrationer kräver tillstånd som är svåra att få turades de om att protestera en och en utanför polishuset i Moskva till stöd för Golunov. Efter att Putin hade fått rycka in och avskeda ett antal, vad de kallar, överivriga poliser så tycks maktbalansen ha förändrats något i Ryssland.

Putin, som gärna tillskrivs större makt än vad han personligen kanske inte har, har som bekant de lägsta popularitetssiffrorna på länge. Reallönerna minskar, näringslivsklimatet är svårt och levnadsstandarden, Putins maktberättigande i många ryssars ögon sjunker jämfört med väst.

Vad kan vi då vänta oss av denna situation? Hur kommer maktapparaten som på många sätt fortfarande styrs av personer som vuxit upp i Sovjetunionen att reagera på dessa allt mer spridda och lyckade protesterna? Att det blir en försämring i möjligheten för gemene man i Ryssland att uttrycka sig på internet det kommer vi allra troligast att se. Men, det kommer inte heller utan kostnad. När den ryska tillsynsmyndigheten för media och kommunikation försökte förbjuda och stänga ner den populära chattappen Telegram gick man ur huse och protesterade även den gången. Telegram kan fortfarande användas i Ryssland.

En annan väg är en mer öppen väg. Den stora frågan många har är vad som kommer att ske när Putin har gjort klart sin sista period som president, vad väntar då? Få tror att Putin kommer att ändra konstitutionen för att på så sätt kunna sitta kvar som president. Några tror att Putin och makten kommer att åter förnya avtalet om en union med Belarus, och där skapa en ny position som president över unionen som Putin själv skulle få.

Oavsett resultat så måste den ryska maktstrukturen inse att monopolet på det civila samhället är brutet och att det på något sätt måste lyssna till medborgarna, vare sig de vill eller inte.

Hur kommer det sig?