De välutrustade rummen för specialundervisningen hittade jag på båda de österbottniska skolorna jag besökte. Några på varje skola. Små och lite större. Några tänkta för kanske fyra och några där det rymdes tolv. Utrustade för både fysiska och andra funktionshinder. Hjälpmedlen var inte bara digitala. Kulramen fanns också där. Enkel, tidlös, miljövänlig och pedagogisk.
Något jag tyckte blev tydligt under resan i österled var att man hade ganska mycket undervisning för gruppen.
Jag tror att man hade god koll på hur det gick för individen, men undervisade gruppen. Man fick känslan av att det inte ”gick bort” så mycket tid. Här tror jag att vi har något att vinna tillbaka. Förmågan och vanan att oftare undervisa gruppen. Det var också ett påtagligt lugn i de klassrum jag besökte. Något som förmodligen gör livet lättare för både elever och lärare. Och gör lärandet lättare.
Just här var det matteprov i tvåan.
Sätter in några bilder från en trivsam svenskspråkig skola i Vasa, Gerbyskolan.
Klassrummen, som var asymetriska och olika stora, satt liksom ihop i kluster med utgångar i olika delar av skolan. På bilden ser vi tre klassrum, till vänster ett rum för specialundervisning. Lite av en ”studiegård” som det skulle vara bra och roligt att få till i Bjurholm.
Olika saker gjorde att det blev ett lite tvärare slut på rapporteringen från Finlandsresan än planerat. I alla fall ett uppehåll. Ska sätta en slutpunkt i helgen, tänkte jag.
Innan dess blir det några skolbilder från andra sidan viken. Läraren i klassrummet sa att skelettet kom från en gammal skolchef. Det sa han nog för att han haft den finska skolchefen som var med som lärare. Jag tror det var av plast.
Ja, det gäller att sluta i tid. Jag gjorde det idag, som skolchef och högstadierektor. Lustigt nog slog en del av mina elever nytt läsårsrekord i rektorskontakt idag. Från måndag är det främst förskola och SFI jag ska ägna tiden åt.
…
Den sista hållplatsen här i Finland blev Österbottens Förbund, långt på väg motsvarande Region Västerbotten. Man är ett av de 18 landskapsförbunden i Finland och är en samkommun med 16 geografiskt ganska små kommuner längs kusten. Ett industri- och utbildningsintensivt område.
Landskapsrådet Olav Jern har målat bilden av Österbotten och landet och samarbetet över bottenviken och över kölen till Norge. Samarbete har det talats mycket om de här dagarna. Alla hoppas på bättre resmöjligheter och ett återupptagande av 60-90-talets stora utbyte mellan Öster- och Västerbotten. Betydelsefullt för alla, vi har mycket att lära av varandra.
På tal om samarbete körde vi förbi Malmöhuset idag. Ystadshuset finns också. Minnen av Svenska städers stöd till det härjade och utblottade Finland och Vasa efter krigen på 40-talet.
Den avslutande diskussionen mellan båda sidors skolchefer och alla reflektioner som kom fram blev intressant. De andra svenskarna har sett och tänkt på mycket som inte alls har kommit fram här.
Framöver kommer skolcheferna i Österbotten (som kan kallas både det, skoldirektörer, bildningschefer och bildningsdirektörer) över till Västerbotten. Frågan är hur det vi har upplevt ska kunna återgäldas. Katarina Sjöström på Region Västerbotten och många fler lär ha det man gör för att hålla nivån. Vi har blivit alldeles fantastiskt väl och hjärtligt mottagna. Av Katarinas motsvarighet, Direktör Marianne West-Ståhl, och på alla nivåer och hela vägen.
Hoppas inte webbredaktören på Region Västerbotten klipper länkningen än. Det kommer fler texter. Bland annat återstår den mest kontroversiella. Fast den kanske man ska sätta in när länkningen upphört. 😉
Skolchefsbesöket i Österbotten fortsatte på förmiddagen på den svenskspråkiga Gerbyskolan i Vasa.
Fredrik Sundell har vid sidan av rektorsuppgiften tio 45-minuterslektioner i veckan i slöjd eller musik. Nyss ljöd ”Bergakungens sal” med en 6:a i skyddsrummet – här ”bombrummet”. Samstämmigt och med stigande intensitet. Alla 20 eleverna i klassen medverkar. Tyvärr fungerar varken filmsnutt eller stillbild just nu.
Det verkar som administrationen är mindre för både rektorer och lärare här. För en svensk rektor med 19 lärare och 280 elever skulle det vara knepigt att få in tio lektioner i veckan. Elevrådet och personalärenden tar mest. Pedagogiskt ledarskap blir det som hemma lite tid till.
Är man rektor på en av de ganska vanligt förekommande mindre skolorna kan man vara ”förtroendevald” rektor. Då har man fler lektioner än ”tjänstesektorn” Fredrik Sundell.
…
Det är väl för tidigt att skriva något om satsningar på Informations- och kommunkationsteknik i skolorna här efter bara några få nedslag i skolverkligheten, men några intryck har jag fått.
Lärarna har bärbara datorer och alla skolor på ”backen” i Närpes, F-6, högstadiet, gymnasiet och yrkesakademin (yrkesskolan), har heltäckande trådlöst nätverk.
Av 1:1, en bärbar dator per elev, ses inte mycket någonstans ens i gymnasierna. Någon uttryckte det så att han tog hellre en lärare extra än bärbara till alla elever. Alla jag frågat verkar tveksamma inför sådana satsningar på högstadiet. På högstadiet i Närpes finns ingen IKT-pedagog, men väl två digitala eldsjälar som tycks driva på utvecklingen och försöker få tiden att räcka till. Den ena visade mig litegrann hur man jobbar med lärplattform, interaktiva skrivtavlor och egenutvecklade program.
Datasalarna finns kvar, men användningen klingar av, i alla fall i lägre klasser. På slöjden dokumenteras alla alster digitalt och i de lägre klasserna förbereds en slöjdblogg. I F-6 i Närpes samlas mobilerna in på morgonen och återbördas vid skoldagens slut. Man motiverar med ojämlikhetskänslan, skade- och stöldrisken.
Hos oss i Bjurholm har de lägre klasserna gått före när det gäller interaktiva skrivtavlor som knyter ihop tanken, datorn och tavlan, men så är det inte här. Svenska Kulturfonden gav tidigt två Smartboards till varje svenskspråkig högstadieskola. Detta triggade kanske igång något. I Närpes har gymnasiet interaktiva tavlor i varje klassrum, högstadiet i de flesta och lågstadiet (F-6) i tre eller fyra rum.
Jag frågade om läsplattor användes i någon utsträckning inom förskolan i Finland. Så var det inte enligt eldsjälen Prinsén. Men hennes ögon lyste när hon berättade hur bra de är för de små barnens utveckling, hon hade testat på sina egna.
Rektor Göran Småros på högstadiet i Närpes tycker att 16 elever i klassen är optimalt. Allt över 20 tycker han känns mer katastrofalt. Skolan snittar kring 16.
Innan mina lärare blir gröna av avund ska man säga att halva klassen ibland varken har svenska eller finska som modersmål. Bosniskan är riktigt stor, liksom vietnamesiskan. 25 % av kommunens invånare är över 85 år och 10 % av totala antalet Invånare är invandrare, från 60 länder. Därför är ca 25 % av skolans elever första, andra eller tredje generationens invandrare.
Ett problem bland de största språkgrupperna är att de blir så pass stora att man inte behöver prata svenska på annat än lektionerna om man inte vill. Kommunen räknas som svenskspråkig då under 6 % talar finska.
För några år sedan lades också särskolan ner i kommunen. Det finns bra med anpassning, men alla elever oavsett behov finns i sina klasser.
Bilden visar en lektion i Bildkonst i en sjua med 14 elever. Lugnet på skolan var påtagligt och atmosfären var bra. För närvarande åker jag skolbuss till Vasa och här och nu känns det som ett lugnt och trivsamt yrke även att vara skolbusschaufför.
…
Jag har inte så många skolanknutna minnen från Finland, men ett svårutplånligt har jag.
Det var när jag var med på den längsta bussresan som Mariaskolan gjort. Vi besökte alla länder där våra dåvarande högstadieelever kom ifrån, eller hade sina rötter. Bussen var en osedvanligt välvårdad Volvo B-58 av 1979 års modell som rullat i Saxnäs. Ansedd som för gammal av många, men med relativt måttliga mil och ombyggd men kyl, frys och liggplatser.
Vi sov över i skolan i Malax och träffade elever och lärare. Med just Malax har för övrigt Castorskolan i Bjurholm haft ett utbyte som tyvärr tog slut när det blev dyrt och svårt att resa mellan grannländerna.
Jag ska inte dra allt som hände, men på morgonen så gick växellådan sönder, och med musik! Det fanns inte en chans att laga den, trots att vi hade med oss en omvittnat skicklig bussmekaniker.
Eleverna fick ha skoldag med några av lärarna, medan andra kollade alternativa bussmöjligheter och några letade växellådor på Internet. Att hyra buss för 800 mil och 17-18 dagar gick långt utanför alla ekonomiska ramar.
En enda växellåda till den 27 år gamla bussen kunde hittas. Förutom den som fanns i en okörbar reservdelsbuss i Vilhelmina. Den lådan skulle ta minst tre dagar att få tag i. Den som hittades på nätet fanns på en skrot 1,5 timmes bilfärd bort. Jag lånade bil och släp och åkte och köpte den för 600 Euro. Bussmekaniker Kvarnström och vår medhavde tekniske officer och busschaufför Stoltz började montera lös den stora tunga växellådan med hjälp av spännband och handverktyg. Med bussen stående lite på snedden på skolans grusplan. Folk började strömma till och även lokal-TV kom förbi. Det var alldeles klart att Gamla Bettan och vi hade stort stöd.
När vi åkte hade VK haft en bild på elever och buss på halva framsidan. På något sätt hade Benny Stiegler nu fått nys om våra problem och ringde under reparationen och frågade, med lenaste rösten, hur det egentligen gick. Snart stod det längst upp på vk.se: ”Extra – resan tog slut i Malax”.
Det arbetades och bads och nio timmar efter smällen rullade Bettan mot Helsingfors. En busslast elever av alla de slag hade fått lära sig att saker kan ordnas mot alla odds. Min lätt elaka tanke var att
vi skulle rulla på och fortsätta att blogga från resan medan VK stod där med långnäsan och artikeln som sa att resan slutade i Malaxlimpans hemby.
Nu är jag ju lite blödig och nån timme innan pressläggning ringde jag VK och sa att man hade en gravt felaktig artikel på nätet som man borde ta bort innan den kom i tryck. Min vekhet gällde mer elevernas bekanta och släktingar än stortidningen, man ville ju inte att någon skulle oroa sig i onödan.
VK snodde ihop en kompletterande artikel på nolltid. Sedan ringde Benny på kvällarna och undrade hur det gick för oss, alltmedan vi reste genom 14 av Europas länder. Några passerades snabbt, andra besöktes. När vi kom hem möttes vi av bland annat VK som tog emot oss på hamnplan i Umeå.
Det hade varit roligt att komma tillbaka till Malax, men nu ser jag fram emot att bildningsdirektören Åsa Snickars ska visa skolorna i Närpes.
…
Det är en fråga som ställs av Tony Wagner från Harvard University i den första av de fyra kvartslånga youtubefilmerna om ”Finlandsfenomenet” som man hittar här. Filmerna gjordes förra året för att visas i USA.
Ja, man får tänka, tro och mena vad man vill om skolan i Finland, men vi som jobbar inom skolan måste rimligen vara nyfikna på den utveckling som Finlands utbildningsväsen haft. Finns det något som Sverige kan lära?
Ta en kvart och se den här första filmen. Kanske också de senare. När filmen är slut kan man klicka vidare på de kommande. Orkar du inte med engelskan, eller har du inte tid, så se gärna de första minuterna av filmen och läs de tankeväckande bildtexterna där i början.
Hittade bl.a. de här filmerna när jag har tittat runt lite bland det som finns om finska skolan inför skolchefsskuggningen i Österbotten som börjar i morgon.
Jan
Senaste kommentarerna