Hej, hej.

Såhär fin blev jag! Jag är fortfarande den enda bloggaren som inte vet hur man gör när man länkar, men här är i alla fall adressen: http://www.sp-studio.de/

Hej, hej.

Fan vad Lars snarkar och lever djävul om nätterna. Han ligger där på rygg och liksom bara vrålar som en gorilla i mina öron då och då så att det blir helt omöjligt att sova. Hade de där snarkvrålen kommit regelbundet hade det kanske gått, men i nuläget ligger jag istället bara och lyssnar och inväntar nästa oljud och då går det inte alls att sova. Natten till idag ägnade jag säkert tjugo minuter åt att täppa till hans näsborrar samt åt att dra hans läppar åt olika håll för att förändra gorillavrålet. Sedan fnissade jag för mig själv innan jag väckte honom med en välinriktad spark mot kronjuvelerna. Fast nu ljög jag allt litegrann.

Nu ska jag, på uppmaning av Ylva, göra mig själv som South Park-karaktär. Och kolla på Oprah samtidigt, såklart. Är det förresten ingen som har lust att uppfylla min dröm om att någon gång få sitta i hennes studio och vara med på inspelningen av ett program? Ni behöver bara skicka ett smörigt mail där ni berättar hur mycket fantastiskt jag gör för mänskligheten så ska det nog gå bra.

Hej, hej.

Jag känner mig sjuk och hade troligtvist feber tidigare ikväll som jag sedan sov bort under några timmar. Nu är det istället Lars som sover. Naken bredvid sitt lönebesked. Nyss utbrast han plötsligt 'Bra sagt!', för att sedan säga: 'Inge Glid - Norges sämsta skidåkare'. En spexare till och med när han sover, som ni förstår.

Nu ska jag fortsätta glo på film.

Hej, hej.

Jag smetade just in läpparna med ett lypsyl medan jag läste mina kompisars bloggar. När jag ställt det ifrån mig säger Lars:
- Oj, det där har Tim haft i röven.
- Va?
- Nej, alltså, inte i själva röven, utan bara mellan skinkorna.

Liksom jaha! Då känns det ju så jävla mycket bättre. Det var förresten Tim som också stoppade in en blinkande leksaksgris innanför förhuden. Alltså herregud, det verkar vara en människa som inte går att ha i möblerade rum. Men han är rätt festlig för det mesta faktiskt.

Hej, hej.

Förra veckan, närmare bestämt i torsdags, sa jag åt mig själv att sluta drömma om att bli journalist, för det kommer aldrig hända. Jag är för konflikträdd, mesig och feg och hatar att trampa folk på tårna, och då går det ju inte. Fast morsan säger att det är något man lär sig, men jag är fan tveksam i mitt fall. Jag är och förblir en tönt.

Det kändes deppigt att skriva det där. Ännu deppigare blir det när jag tänker på att jag är så sjukt fattig också. Men vad fan, lite Onkel Kånkel på det här så kanske allt blir bra igen. Dessutom ska jag inom kort dra på mig arbetarbrallorna igen och jobba som vaktmästare på VK innan jul, och det gör att livet ändå känns rätt muntert.

Hej, hej.

Det var fan ett tag sedan, men nu är jag i alla fall tillbaka och redo att blogga. Sitter hos Lars i Lindesberg och har just käkat resterna av pizzan från igår. En riktigt hälsosam jävel som till och med hade strips på, som om den inte var tillräckligt onyttig sedan innan, liksom. Lars ligger och tittar på hårdrocksvideos på MTV och äter vitlöksbröd och dricker mjölk. Ganska gullig är han. Smetar lipsyl på mina läppar och säger att han är så himla kär i mig och sånt. Skäggig är han också. Igår när han hämtade mig i Örebro kände jag knappt igen honom på grund av skepparkransen, men nu börjar jag vänja mig vid att han ser ut att vara tio år äldre än vad han egentligen är.

Tågresan ner var förresten väldigt spännande som vanligt. En väldigt överförfriskad man såg mig inte i den nedsläckta vagnen och råkade sätta sig på mig. Sedan tyckte han väl att jag var så himla trevlig att han satte sig på platsen mittemot mig och började surra medan alla irriterade passagerare försökte sova och skrek åt honom med jämna mellanrum. Grejen med den här mannen var bara att han var så sjukt sugen på att provocera, så varje gång någon skrek åt honom att han skulle hålla käften gjorde han tvärtemot. Vid ett tillfälle tog han till och med upp sitt munspel och spelade en lång stund medan människor sprang åt höger och vänster för att hitta konduktören för att få honom avslängd. Själv tyckte jag mest synd om denna trasiga människa, trots att han sa en hel del äckliga grejer. Han var närmare sextio år och flintskallig men hade en tjugotvå år gammal flickvän som var heroinist som han skulle åka och hälsa på, och han pratade hela tiden om hur han lämnat sin fru för att han gillade att knulla småflickor. Men han sa en hel del roliga saker också, som till exempel att han inte litar på kvinnor i klimakteriet, att hans bästa vän var en artonårig kille som hette Skata eller att han skulle åka till Norge och köpa en kastyxa eftersom han inte gillar att stå i kö och att kastyxor är utmärkta att använda då (han ritade sedan en bild på en kastyxa som jag fick i present). Men det mesta han berättade var bara jävligt sorgligt. Typ allt om hans alkolism, om hans döda föräldrar eller hur han älskade sina tre söner så mycket att hjärtat nästan gick sönder, men att en av dem inte ville ha någon kontakt med honom. Han hade förresten köpt tre vykort som han skulle skicka till dem, men på grund av att den ena var 'förlorad' så fick jag det vykortet i present, och det ligger nu i min väska tillsammans med bilden av kastyxan och en annan lapp som han med knagglig handstil har skrivit ner titlar på olika böcker som han tyckte att jag skulle läsa. Jag vet att alla i vagnen var irriterade på mig också för att jag svarade honom då och då, men vad fan, det är bara så jävla svenskt att ignorera folk som man på något sätt tycker är lite obehagliga. Jag kunde bara inte göra det. Dessutom var det ju bara att be honom hålla käften på ett vänligt sätt när han sa vidriga saker, eller låtsas frontkicka honom i magen på skoj. Då blev han tyst ett tag i alla fall.

Nu har jag på mig en färgglad poncho som Lars just trädde över mitt huvud. Varför han har en sådan i sin ägo vet jag inte, men den är ganska spexig i alla fall. Nu ska jag ta mig lite kärlek och närhet. Hörs och störs, lovers.

Hej, hej.

Det har varit en stressig dag idag och den har ägnats åt att kuta runt på Dragonskolan, sitta i telefon med tusen olika människor och hängt med min brukare i hennes lägenhet. Jag har förresten börjat gå överallt eftersom jag inte ens har tio spänn till bussen, och dessutom inte vågar cykla på grund av att jag då förmodligen kommer ramla och slå ihjäl mig. Det är faktiskt alldeles fantastiskt trevligt att gå så länge man kan lyssna på musik samtidigt och slipper höra allt oljud från omvärlden såsom fågelsång och elaka barn.

Nu håller Ylva på att riva badrummet, så jag ska tvinga henne att göra rövövningar med mig istället. Underbart att ha henne hemma, förresten! Som ett tecken på all den kärlek jag känner för henne ordnade jag igår så att hon har en egen användare på min dator, och jag valde dessutom omsorgsfullt ut en vacker bakgrundsbild genom att googla på manliga könsorgan.

I morgon tänker jag svänga förbi VK för att lämna igen ett stycke arbetarbrallor samt mysa lite på Privatmarknad och med några på redaktionen. Ingen stress nu bara för att jag kommer. Ni hinner baka på förmiddagen.

(Nu har vi förresten gjort våra rövövningar. Folk som inte har buns of steel kommer inte in i den här lägenheten, bara så ni vet.)

Hej, hej.

Gårdagen ägnades åt att skriva texter och sedan gå (och ja, jag gick faktiskt hela vägen dit, hör och häpna) på möte på ungredaktionen, för att sedan komma hem och däcka på soffan och i och med det missa Boston Tea Party och min älskling Patrik Norqvist. Efter min powernap kunde jag inte somna förrän klockan fem på morgonen och hann därför plöja igenom både Bergsprängardottern som exploderade och Mio min Mio. Den sistnämnda är ju ganska mysig, men vad är dealen med alla namn? Jum-Jum, liksom. Eller 'brödet som mättar hunger'. What the fuck?

Idag har jag gjort lite research och förberett intervjuer, och sedan mötte jag upp Foto-Nathalie och Foto-Frida på Arbetsförmedligen och så anmälde vi oss där alla tre. Jag gjorde det bara för mammas skull och för att slippa allt tjat, och som tack för det (och för att jag är en bortskämd skitunge) så fick jag efteråt en fin klänning och en god middag av mother dear.

Efter maten vandrade jag iväg för att jobba, och jag och min brukade knallade runt lite på stan och sedan hjälpte jag henne med att redigera bilder till ett skolarbete. Hon är så cool, min brukare. När vi gled runt där i Umeå centrum började jag förresten tänka på hur kasst och trångt det är i de flesta butiker, som till exempel på Clas Ohlsson där det står en massa korgar med grejer i mitt i gången helt i onödan. Min brukare använder permo istället för sin vanliga rullstol ute på vintern för att lättare ta sig fram i all snö, men skulle hon vilja gå in i en affär är det i princip omöjligt. Det är faktiskt ganska jävligt att det ska vara så.

I morgon måste jag upp tidigt för att göra några intervjuer, hinna skriva två texter och sedan jobba som ledsagare på kvällen. Måste även förbi Arbetsförnedringen igen och lämna in arbetsintyg och sådant från alla jobb jag har haft. Drygt och jobbigt är vad det är. Hur som helst känns livet ganska fint ändå, eftersom jag snart lämnar Umeå för en liten semester. Dessutom har jag träningsvärk i röven för att jag har gjort mina röv-övningar ordentligt. Ska den vara stor kan den ju i alla fall vara spänstig, tänker jag. Anna Skipper hade varit stolt.

Förresten. En töntig sak som jag tänkte på idag och som ni alla borde spana in är de klyschiga texterna som står under bilderna på brudarna som ska vara med i Umeås luciatåg. 'Lucia sprider ljus och värme till både gammal som ung och därför är det min favorithögtid', typ. Lol, give me a break. Man får ju inte ens presenter.

Nu ska jag sova.

Hej, hej.

Jag kan inte sova och skulle egentligen bara vilja gå ut på en rask promenad och andas in lite iskall luft. Tyvärr vågar jag inte gå ut ensam efter klockan sju på kvällen, så det blir inget med den saken. Vet förresten inte varför jag inte kan sova... Kanske för att jag bara tänker på vilket pissigt år 2007 har varit så fort jag släcker lampan, eller kanske för att jag drack fyra koppar kaffe kring elvatiden. Jag vet fan inte alls.

Jag ska nog försöka sova igen och ge mig fan på att 2008 ska bli ett fantastiskt år istället. Då fyller jag tjugo år och ska bara vara kär, lycklig och bimboblond, och så ska någon arbetsgivare där ute få veta vilken fantastisk arbetskamrat jag är, hur hög arbetsmoral jag har och att jag typ kan allt i hela världen.

God natt, y'all (fast god morgon till er alla som snart ska ut och mjölka korna).

Mamma och Göran - två glada laxar.

Hej, hej.

Det har varit en mycket fin dag i Vännäs. Jag och mor har vandrat runt i samhället, och jag har fått ett gäng alldeles fantastiska presenter från second hand-butiken här. Vad sägs till exempel om en kavel, en väggbonad med Josef och Maria (jag tänkte på Ylva när jag såg den), en adventsljusstake och en stor femtiotalsplansch som uppmanar folk att inte skriva maskin onyktra (den är så jäääävla klockren, ska lägga upp en bild inom kort)? En dam i sjuttioårsåldern som jobbade i butiken kände igen mig från VK, vilket var roligt. Däremot har jag svårt att tro att hon, som troligtvis tillhör Pingstkyrkan, uppskattar alla svärord samt ord som 'nuppa' och 'penis', som ju ofta förekommer i mina krönikor. Oavsett om hon gillar mig eller inte så verkade hon i alla fall hur gullig som helst.

Sedan jag kom hem har jag tampats med Skilsmässokatt'n och börjat sticka på en halsduk som blir alldeles sned. Har i alla fall äntligen fått ordning på de där förbannade aviga jävla maskorna som ger mig träningsvärk i vänsterhanden. Än är inte stickning en avkopplande sysselsättning, men förhoppningsvis snart.

Nyss vid middagsbordet började morsan prata om att det är modigt att stå för att man har en 'milli-pillevipp', precis som Enrique Iglesias tydligen har. Göran blev besvärad och gömde sig i garaget och själv gick jag upp på övervåningen för att invänta efterätten, och nu sitter jag här och väntar, och väntar, och väntar...

Hej, hej.

Morsan sover på soffan tillsammans med Göran och min katt Sid, also known as Skilsmässokatt'n. Själv sitter jag vid datorn och kollar på bilder från när jag, morsan, Göran och hans två söner var i Turkiet för cirka två år sedan. Bland bilderna hittar jag en mycket märklig bild. Vad föreställer den egentligen? Är det en glädjeflicka vi ser? Eller är det kanske till och med undertecknad? Fint linne i alla fall. Verkligen skitsnyggt. Snygga, röda knän också. Good job, girl!

Hej, hej.

Nu befinner jag mig i Vännäs och har ägnat kvällen åt att kolla på Idol och dricka Staropramen och äta Popcorn tillsammans med mamma. Hon har verkligen så otroligt bra smak. Inte bara för att hon köpte alldeles fantastiskt fint garn till mig, utan också för att hon faktiskt beställt både Bergsprängardottern som exploderade som bok och Mods-triologin på DVD.

I bilen sa hon: 'Nu, Göran, ska vi skämma bort Josefin'. Och detta, mina vänner, var som ljuv musik i mina öron.

Hej, hej.

Här i läggan luktar det lite som det gjorde i källaren min mormors gamla hus i Tuggensele, men min alldeles rena och fint ihopvikta tvätt sprider i alla fall en trivsam doft av Coop Sköljmedel. Just nu sitter jag mest och väntar på att Ylva ska komma hem från sin natt i Tväråmark, samt att Bibi ska komma förbi och plocka upp sin mobiltelefon. Därefter ska jag duscha och sedan bär det av till - håll hårt i hatten nu - Vännäs! Har ändå ingen lust att göra något speciellt, och då är Görans kåk the place to be. Har bara tänkt att ta det lugnt i helgen. Äta god mat, dricka en ljuvlig öl, sticka (morsan har köpt garn till mig), snacka med Lars, titta på teve och njuta av lugnet, typ. Och njuta av att få vara med mother dear, förstås.

Har idag, förutom att tvätta och laga en alldeles underbar och barnvänlig lunch, börjat knåpa på en önskelista till jul. Så att ni vet vad ni ska lägga i min brevlåda senare, tänkte jag. På önskelistan står det hittills följande:
1. Prenumeration på VK.
2. Prenumeration på Amelia.
3. Färgpatroner till min skrivare.
4. Gladpack, ugnsfolie och stålull.
5. Gjutjärnspanna.
6. Något nördigt dataspel.
7. Säsong två av Det lilla huset på prärien.
8. Seinfeld-boxen.
9. Family Guy-boxen.
10. Sex and the city-boxen.
11. Six feet under-boxen (fast jag har första säsongen).
12. Nord och Syd-boxen.

Nu har det gått några timmar sedan jag skrev det där (funkade inte att publicera tidigare), och Ylva och hennes kompis Maria har hunnit sitta här ett tag och snacka om hur snygg Johnny Depp är, samt prata om hundar och gnagare. Bibi har även varit förbi en sväng och bjudit på Julmust, vilket var ljuvligt.

Nu ska jag till Vännäs. Beware!

Hej, hej.

Idag har jag mest betett mig som om jag vore deprimerad, och det håller nog Ylva med om. Har bara legat i sängen och nästan vägrat att kliva upp med argumentet att det inte finns någonting att kliva upp till. Och det gör det ju inte riktigt heller när man inte har ett åtta till fem-jobb, vilket jag gärna skulle vilja ha. Har dessutom småbråkat med Lars och varit less över att han vet precis vad han ska säga för att göra mig skogstokig. I vanliga fall tycker jag att sådant är kul, eftersom det aldrig är kul att vara med någon som bara håller med en om allt och för att jag gillar att få mothugg. Men just idag blev allt bara fel. Allting känns i alla fall lite muntrare nu när Ylva har diskat och jag själv går runt och städar undan alla saker som får lägenheten att se sådär irriterande rörig ut. Sedan känns det ba' bulla att jag och snubben jag är kär i, och som är kär i mig också, är sams igen (fast nu låter allt mycket allvarligare än vad det var, men okej då).

Igår jobbade jag mitt första pass som ledsagare åt min nya brukare, och det var jättetrevligt och vi lärde känna varandra ännu bättre. Jag förhörde henne på hudsjukdomar som kan drabba hundar, och spelade till och med kort trots att jag hatar att göra det. Ikväll ska jag jobba igen, och om cirka en timme är det dags att ställa sig vid busshållplatsen igen för att åka iväg och ha filmkväll som hon önskade. Dags att fräscha upp sig nu, alltså.

Hej, hej.

I morgon kommer tydligen Lo Kauppi till Schmäck för att läsa högt ur Bergsprängardottern som exploderade. Jag älskar Lo Kauppi och hon har varit en av mina förebilder under tonåren, och då är jag inte ens en sådan som har förebilder.

Allting började när jag var tretton år gammal och blev tillfrågad om jag ville hoppa in som basist i Ungjävlar, eftersom de blivit uppringda av Vagina Grande (Kauppis band) och ville att de skulle komma och spela på Kafé 44 i Stockholm. Ungjävlars dåvarande basist tyckte att det steget var för stort, och just därför blev jag tillfrågad och lånade därför en bas och repade in alla deras låtar. Sedan åkte vi buss ner till Stockholm, Ungjävlarna och jag.

Väl i Stockholm så spelade vi inför hundratalet tjugoplussare (och regissören Ella Lemhagen, som vi fick beröm av efteråt, tihi-tihi) som skrålade med i våra låtar, hoppade runt till Vagina Grande och skrek 'Hur sexig är jag nu, motherfucker?!'. Efteråt satt jag med Lo och hennes pojkvän i logen ochy snackade skit, och jag tyckte då att hon var den absolut coolaste jag någonsin träffat i hela mitt liv. Sedan dess har jag sparat en del tidningsartiklar, skrivit någon uppsats under högstadiet samt sett henne uppträda på Dramaten och i Umeå två gånger. Jag tycker verkligen, verkligen om henne, och jag tror att det handlar om att hon peppade mig så jävla mycket när jag var en näst intill kalrakad trettonåring som inte kunde spela bas speciellt bra.

Såhär sa i alla fall Vagina Grande om oss i en artikel:
'Gruppen berättar entusiastiskt om bandet Ungjävlar som var förband till Vagina Grande på Kafé 44. Medlemmarna i bandet var bara runt tolv- tretton år och spelade hur röjig musik som helst med låttitlar som 'Överklasfitta' och 'Hata raggare' och var enligt bandets utsago inte några 'äckliga jävla heterobarbiedockor'.
- Jag och Mia grät för att vi tyckte att det var så bra, att de vågade ställa sig på scenen och bara köra järnet, berättar Lo.'

Nu har jag skrytit färdigt och tänker sova. Har jag tid över i morgon tänker jag gå till Schmäck, och det tycker jag att alla andra också ska göra.

Hej, hej.

Jag är trött och känner mig inte helt kry, men sitter ändå uppe och skriver. På något konstigt vis blir jag så rofylld av ljudet från knattrande tangenter. Tyvärr blir jag inte riktigt lika rofylld när jag tänker på att jag fortfarande inte har Word på min dator och därför inte kan se hur många tecken jag skrivit, eller när jag då och då lägger handen på min World of Warcraft-musmatta och inser att jag inte längre har någon mus eftersom Robert har tagit den ifrån mig (vilket inte är så konstigt eftersom den tillhörde honom). Herregud vad allting låter snuskigt när man har en sådan smutsig hjärna som jag har, förresten.

Förutom att skriva har jag ägnat dagen åt att sova och storhandla med Ylva. På Coop Forum stod jag och packade ihop alla varor när jag helt plötsligt kollade upp och såg att en av mattanterna på Carlshöjdsskolan stod bredvid mig. Vi småpratade lite, och jag blev förvånad över att hon kände igen mig. Då sa hon: 'Jag minns när du praoade hos oss och vi sa att du skulle bli den nästa Carola!'. 'Jaha, jaså, okej', skrattade jag och förstod ingenting, för:
1. Varför skulle jag bli den nästa Carola? Och hur kom någon fram till det? Sjöng jag något klämkäckt medan jag packade upp tusen skalade potatisar ur en genomskinlig säck, eller talade jag kanske i tungor?
2. Hur kan människan komma ihåg det? Jag praoade ju bara i skolbespisningen i en dag, och det var i sexan.

Festligt var det i alla fall. Åh, Carlshöjd... vilken fantastisk skola!

Hej, hej.

Jag och Ylva hittade just ett doftprov på en herrparfym i en av hennes Elle-tidningar. Först skickade vi tidningen mellan varandra och tryckte våra näsor mot den medan vi åååh-ade och mmm-ade. Därefter saknade och längtade jag så mycket att hjärtat nästan gick sönder och fick mig att bli knäpp och vilja lägga mig i fosterställning på golvet och bara kvida.

Hej, hej.

Jag har en lista över bragdmän. Den består hittills av följande män (ingen rang, ingen reson):
1. Charles Ingalls. Kommentar överflödig.
2. Patrick Krainer. För att jag tack vare honom har en skön soffa och en snygg lampa som jag fick köpa till ett billigt pris och som han och hans kompis körde hem till mig och kånkade in i min boning.
3. Staffan Westfal. För att han är så jävla cool och trevlig och alltid har varit hur schysst som helst mot mig.
4. Seglive-Lass. Mannen som tappade alla sina tår och gömde dem under ett köksgolv.

Idag hamnade ännu en man på min lista över bragdmän:
5. Erik Jonsson (eller är det Åström?). Hövding av Tväråmarks skogar och far till Ylva. Mannen som igår bytte sladd på min kaffebryggare så att man äntligen kan använda den igen utan att riskera att dö på köpet.

Måste ju bjuda på en bild från käringkvällen. Jag blir alldeles pilsk när jag tittar på mitt köksbord och mitt porslin. Lika nöjd blir jag dock inte när jag tittar på mina uringula tapeter, men vad fan gör man.

Hej, hej.

Har varit dåligt på bloggfronten sedan min slapparkväll i fredags. Detta mest på grund av att internetkabeln gick sönder i lördags när en trevlig men klåfingrig skellefteåbo pillrade med den så att man nu måste ha en specialanordning för att kunna komma in på internet. Tack vare Ylva så funkar det dock hyfsat ändå. Lördagen var förresten rolig. Jag och brudarna hade köpt plockmat och lådvin för att ha en riktig käringkväll, men det slutade med att Robert, Höken, Nicke, Markus och Hinken också ville komma hit. Så käringkvällen blev en förfest som resulterade i ett krogbesök som inte kostade mig ett öre, för jag drack bara andras öl som dom lämnat (bland annat Roberts). Haha, jag är så jävla white trash.

Funderar på att gå och lägga mig, men tror inte att jag kommer att kunna somna. Har ju så knäpp dygnsrytm och råkade somna mellan klockan 20.00 och 23.00, men å andra sidan har jag för en gångs skull varit uppe och igång i en hel dag och faktiskt gjort annat än att vandra omkring i min lägenhet som en lodis, och bör nog därför ge sömnen en chans. Att sova är ju trots allt det bästa jag vet.

Har i alla fall äntligen fått träffa min brukare nu tillsammans med kvinnan från socialtjänsten, och mötet gick jättebra. Vi klickade som fan och det var verkligen en urgullig tjej, så det kändes skitkul när hon sa att jag gärna fick bli hennes ledsagare och vi bestämde att jag börjar redan nu på onsdag. Så nu ska jag hjälpa till med läxor och göra typ allt som jag gör med mina egna kompisar några timmar nästan varje dag, och dessutom få betalt för det. Det drar ju som sagt inte in så mycket pengar, men min ekonomi kommer definitivt att gå ihop, och som det är nu så saknar jag faktiskt inte ens att inte kunna handla kläder och sånt som jag vill. Man har liksom vant sig. Förresten sa socialtjänstkvinnan att hon skulle kontakta mig i veckan och höra om det är något fler ledsagaruppdrag jag vill ta på mig, så då blir det ju ännu mer cash. Åh, det känns minsann fint det här.

Nej, dags att sova nu. Ska hinna intervjua, skriva nöjeskrönika, storhandla med Ylva och ringa en massa samtal i morgon och då gäller det att komma upp i tid (och inte som i morse då jag ställt klockan på sju men snoozade till klockan tio).

Ett meddelande till Bibi först bara:
Din mobil ligger här och låter. Om du ringer mig från din hemtelefon så kan vi bestämma hur du ska få tillbaka den.

Och ett till Becker:
Du har två burkar fiskbullar i min kyl och en batteriladdare i min handväska. Call me, g-friend.

Och ett till Ylva:
Kom hem, vi börjar om igen! Vi glömmer allt, där ute är det så kallt!
Med vänliga hälsningar,
Magnus Carlsson.

Hej, hej.

Den fjärde pannkakan är uppäten. Denna gången kall. Fortfarande inga safter som runnit till. Upphetsning lika med noll.

Ligger för tillfället i soffan med datorn på magen och kollar på Idol med ett öga och luktar på mina fjortisdoftande handleder. Har varit fattig och illaluktande ett tag, men köpte idag en parfym på H&M för tjugo spänn. 'Högstadiekickersbrud' tror jag att den hette.

Skulle så himla gärna vara utomlands snart, men det känns väldigt långt borta med tanke på att jag inte har ett 'riktigt' jobb. Jag har besökt ganska många spexiga platser och gjort mycket kul med mina nära och kära. Typ sovit i Saharaöknen och vaknat upp med finkornig sand i röven, nästan (!) sett Markoolio uppträda i Turkiet på midsommarafton 2005 och blivit upptryckt mot en vägg och tvångskysst och tafsad på av en äcklig restaurangägare, sett barn utan ben som använt skateboards istället för rullstolar i Rumänien, sprungit omkring naken med en glass i munnen i Spanien och ätit en jävla massa tomater i Grekland. Bland annat, alltså. Nu lät förstås det där väldigt hemskt, men resorna har faktiskt varit ganska bra och jag uppskattar resmålen och så. Det jag tycker är värst är det faktum att det mesta jag kommer ihåg ifrån de senare resorna är hur jag legat med min mobiltelefon i en solstol och skickat sms till mina kompisar hemma i Umeå och bara längtat efter att få komma hem. Vad är det för jävla stil, egentligen? Jag är fan en fjortis som förtjänar att bära fjortisparfym.

Det jag vill ha sagt med det här är i alla fall att jag nu skulle uppskatta resorna mycket mer och förmodligen inte alls längta hem. Jag har liksom kommit över det där med att vara rädd att missa alla saker som polarna hittar på medan man själv är far, far away och att jag nu skulle kunna döda för att få slappa med en kall öl under solen. Snälla mamma, ska vi inte åka till Sunny Beach? Du och jag, mammis, bara du och jag.

Hej, hej.

Nu har jag ätit tre pannkakor, och det var väl inte sådär jätteupphetsande som jag föreställde mig att det skulle vara. Nu känner jag bara tomhet och funderar på vad jag ska tröstäta senare ikväll när alla bra teveprogram är slut. Fan vad synd att jag inte spelar World of Warcraft längre, alltså... Det spelet var liksom menat för såna här kvällar. Jag kunde ibland gå och oroa mig över att behöva hitta på saker med folk på helgen, och i och med det inte få sitta i Roberts bostad och nöta med hörlurarna på. Men de tiderna är förbi, och det känns rätt lugnt ändå.

Idag när vi satt i en busskur på Vasaplan var det en jättesöt unge som kutade runt, runt och bankade på rutan bakom oss, skrattade och räckte ut tungan. Helsöt var han, och både jag och Bibi gullade med honom i säkert tio minuter. Tyvärr försökte han sig på att hångla med glaset också, så nu lider han förmodligen av aids, hepatit och uppsvälld kisstunga på samma gång. Synd på en sådan fin, ung man.

Hej, hej.

Ibland känner jag mig ensam och lite nedstämd - typ när alla jobbar natt, idkar samlag med sina respektive eller får hemlagad mat hos sina morsor. Då svider det till ordentligt i hjärteroten. Som tur är så är jag en riktig kvinna, och riktiga kvinnor reder sig själv. Vi gråter inte trots misären (fast tyvärr gråter jag skitofta, men strunt i det), utan ställer oss i stället och steker världens godaste pannkakor, kryper ned under täcket och väntar på att kvällens utbud av skräptelevision ska flimra fram på skärmen.

Fan vad jag känner mig grym som kom på det där med pannkakor, alltså. Är de bara goda nu också så är kvällen räddad.

Hej, hej.

Ylva är tillbaka i mitt liv igen. Efter en kväll hos den där pojkvännen och en natts jobbande skickade hon ett sms i eftermiddags om att hon skulle återvända till grävlingsgrytet igen. Ikväll har vi mest bara glott på teve tillsammans med Hinken som kom förbi för att hänga, och just nu turas vi om att klicka runt på på olika sidor, och medan den ena gör det så dansar den andra runt till de få låtar som finns på min nyreparerade dator. Typ Scatman's World med Scatman John (må han vila i frid) som min föredetting Robert skickade till mig för någon vecka sedan.

Idag kollade jag på mitt konto och såg att jag hade 2.50 kronor kvar att leva på fram till löningen. Men vet ni vad, även fast jag inte har varit så här fattig på flera år så är jag ändå så jävla glad. Kan bero på att jag har en sådan fin roomie, att mina händer och naglar är snygga och doftar ljuvligt eller att jag fortfarande har många osedda avsnitt av Det lilla huset på prärien. På tal om den serien så tänker jag ibland att om någon man någonsin kommer att älska mig såsom Charles Ingalls älskar sin Caroline så kommer jag att vara en jävligt lycklig ung dam. Och då spelar det fan ingen roll om jag bara har tillräckligt med pengar på kontot för att köpa några femtiörestuggummin.

Hej, hej.

Jag blir glad av:
1. Att få iväg jättemånga jobbansökningar på en och samma dag.
2. Att tänka på mina snälla föräldrar som ställer upp i vått och torrt, trots att jag inte är Guds bästa barn alla gånger.
3. Att dansa åttiotalsdansen från Breakfast Club tillsammans med Johanna.
4. Att få fina mail av killar (det är aldrig några brudar som skriver) som säger att jag är deras idol.
5. Johnny's senap.
6. Ylvas glädjetjut när hon tittar på råttbebisar och hundvalpar på blocket.
7. Att tänka på framtiden (då jag förhoppningsvis är självförsörjande och självständig och kan åka på roliga resor till värmen med mina brudar och dricka kalla öl i solen).

Jag blir knäpp av:
1. Att läsa empatilösa kommentarer här på vk.se.
2. Att vara arbetslös och gå runt och känna mig oduglig.
3. Att man fan måste diska och städa jämt när man har en egen lägenhet. Jävla waste of time.
4. Att inte veta vad jag vill bli eller vill plugga.
5. Att ha skrivkramp.

Det var nog allt för stunden.

Hej, hej.

Jag kan inte sova trots att jag steg upp tidigt i morse (halv tio, faktiskt), och jag tror att det kan bero på något av följande:
1. Jag tänker på Bibi.
2. Jag lyssnar på låten Ox'n med Noice Makers.
3. Jag vill titta på Ricki Lake som börjar om en halvtimme, trots att jag vet att det är skräp och att det antingen kommer att handla om någon som varit otrogen med sin kusinskompismosterskompiskusin eller om sexiga privatdetektiver som ska utreda om någon varit otrogen med sin kusinskompismosterskompiskusin.

Fast nu kollade jag faktiskt upp vad Ricki Lake skulle handla om (Hetero eller homo - välj en dejt!), och det lät inte så lockande, så det kanske är dags att lägga sig ändå.

Hej, hej.

Ylva drog till sin snubbe för några timmar sedan och livet känns redan lite tråkigare. Ofta låter det nog som att jag är kär i henne, och det är jag ju inte, men däremot har jag hunnit vänja mig vid att ha någon att vara med och prata med dygnet runt så när jag helt plötsligt inte har det längre känns det väldigt, väldigt ensamt. Vad har hänt med enstöringen Josefin egentligen? Hon som inte tycker om att hitta på saker på vardagar, gillar att ha ensamrätt på fjärkontrollen och älskar känslan av frihet då hon sitter halvnaken framför datorn? Det kanske bara är så att livet inte visar sig från sin bästa sida just nu och att det är förklaringen till att jag känner mig så ensam och uttråkad?

Vi pratar väldigt ofta om livet, jag och Ylva. Inte sådär pretentiöst som det kanske låter, utan mer om livet förr och nu, och så lovar vi varandra att vi inte ska glömma hur jävligt det ibland är att vara ung och att vi ska skjuta oss själva i munnen om vi någon gång säger: 'Ta vara på tonåren, för det är den bästa tiden i ditt liv!'. Visst, jag har själv haft en ganska bra skoltid och det har varit ganska okej att vara tonåring och gå i skolan och så. Många kompisar som man har hittat på hyss med, alltid blivit uppmuntrad av lärare och mina föräldrar som sagt hur duktig jag har varit på att skriva och att det gått riktigt bra i skolan och så vidare. Men fy fan vad jobbigt det har varit vissa stunder också. Typ i mellanstadiet när det helt plötsligt blev viktigt att vara snygg och omtyckt och inga killar man var kär i var kär i en själv, eller i högstadiet när mina föräldrar skiljde sig och man skulle hantera depressioner, skitsnack och annat som kom i och med skilsmässan så gott man kunde. Detta samtidigt som man gick runt och kände sig hunsad och förtryckt av så kallade kompisar som inte lät en klä sig som man ville eller lyssna på den musiken man gillade och bara snackade skit bakom ens rygg när man så desperat ville vara med dem. Det var fan inte så lätt alla gånger.

Det är därför jag för tillfället känner mig relativt harmonisk med det mesta. För att jag känner att jag äntligen, för varje minut som går, blir lite tryggare i mig själv. Att jag tycker om den person jag har blivit och att jag känner mig tillfreds med min kropp och vågar stå för det jag tycker och tror på, till exempel. Att jag vet att jag har vänner som står bakom mig i vått och torrt för att de vet att jag gör samma sak för dem, trots att vi långt ifrån gillar samma musik, har samma klädstil eller delar samma åsikt i olika frågor. Om jag bara skulle veta vad jag vill göra med mitt liv och slapp den där känslan av att allt jag skriver är skräp skulle det mesta vara perfekt. Men visst dyker den där osäkerheten upp ibland också - den som jag kände så många gånger förut. Men för varje minut som går blir det i alla fall lite lättare hantera. Det är skönt att bli äldre. Tick, tack, tick, tack, tick, tack så mycket för det, liksom.

Hey girl, vi bor ihop!

Hej, hej.

Jag och Ylva har det rätt fint här i läggan. Jag sitter ofta på toa med öppen dörr medan Ylva läser högt ur Amelia och vi skrattar åt GI-metoden och kvinnor som tänder på tjurfäktning. Om kvällarna dricker vi cirka två liter te var, tänder ljus och tittar på avsnitt av Lilla huset på prärien (som jag redan har sett i förväg för att Ylva ibland bara lämnar mig ensam på grund av pojkvänner och annat idiotiskt, men som jag gärna ser igen bara för hennes skull). Igår åt vi stuvade makaroner och köttbullar tillsammans med Gustav och Jenny, och idag ska vi gå ut och gå med citypudeln när Ylva matat in all information om tarmludd och vätskefyllda hålrum som hon behöver veta. Ja, vi har det fan fint, alltså.

För övrigt så verkar det där med dieter otroligt tråkigt, och tyvärr står det om dem i typ vartenda nummer av Amelia. Höstkilon och sommarkilon hit och dit, fjant-pilates, tönt-yoga och groddar och bajs till frukost, lunch och middag. Trots det vill jag nog ha en prenumeration i julklapp. För personporträtten, kuklönerna och övervinnarkvinnornas skull, ni vet.

Nu ska jag göra mig redo för att gå ut i det underbara vädret. Tur att jag slutat bry mig om jag ser ut som en rugguggla när jag går ut bland folk och därför kan ha min fula täckjacka, mina rosa gympaskor och gamla mjukisbrallor. Sweet.

En skäggig man med lustig dialekt.

Hej, hej.

Klockan är över tre och jag har inte gjort någonting vettigt alls idag, utan bara sovit och lagat lunch till mig och Ylva samt pratat i telefon med Lars. Mamma ringde och skrek: 'Du har ju förvandlats till en sån där slacker!!!!', och jag måste hålla med henne. I början sökte jag flera jobb om dagen, men sedan jag fick veta om det där halvtidsjobbet som ledsagare har jag blivit lite latare. I och för sig så ska jag gjort några skrivarjobb och varit sysselsatt med det, men det räcker liksom inte. I veckan ska jag i alla fall anmäla mig på arbetsförmedlingen trots att det verkar meningslöst (åtminstone om man pratar med sina kompisar som gjort det) och jag ändå har börjat bli sugen på att flytta söderut inom kort.

Titta vad Lars ser glad ut på bilden, förresten. Det är för att han pratar med världens roligaste tjej i telefonen. Titta vad skäggig han är också. Det är för att världens roligaste tjej har bett honom att inte raka sig förrän de ses nästa gång. Spexigt.

Såhär festligt var det på Pipes of Scotland. Mannen på bilden som jag varken vet vad han heter eller vad han håller på med hade nog också hemskt roligt. Det ser ju vilken idiot som helst.

Hej, hej.

Long time no see. Har inte vetat vad jag ska skriva om under helgen, och har heller inte funnit tid till att skriva ner de få sakerna jag velat berätta om, så därför har det varit lite dött på bloggfronten. Just nu sitter Ylva och pluggar inför ett prov och ritar därför tarmludd, och själv ska jag snart gå och duscha samt städa upp utklädningskaoset i köket sedan i lördags. Jag skulle egentligen ha träffat min brukare idag, men det blev inget eftersom kvinnan från Socialförvaltningen var hemma med sjukt barn. Lite tråkigt, men vad fan gör man.

Har i alla fall haft en riktigt bra helg, och den inleddes i fredags med att jag, Ylva och Becker tog en sväng med Ylvas Golf, som egentligen är en Opel, för att köpa spexiga utklädningsgrejer på Barnens Hus och Myrorna. Sedan följde jag med Ylva till Tväråmark och blev bjuden på mat och dryck av hennes föräldrar, och var där med om min första och enda underbara broccoliupplevelse någosin. Verkligen sjukt god mat var det, och när jag kom hem var jag alldeles mysmätt och mysfull och spenderade lite kvalitetstid med mig själv framför teven och några avsnitt av Det lilla huset på prärien.

I lördags cyklade jag ut i snön för att möta upp Höken en snabbis, och sedan bar det av hem till mamma för att hitta ännu mer utklädningskläder till mig själv, rosa ögonskugga och ett gräsligt örhänge till Ylva som skulle vara någon slags Susanne Lanefeldt samt plocka upp mina gamla kängor, militärbrallor och patronbälte till Becker som skulle vara Rambo. Därefter cyklade jag hem och möttes av tre brudar i underkläder som höll på att göra sig i ordning inför maskeraden vi skulle på.
Festen var verkligen sjukt kul, och även om de som hade den inte hade satsat så mycket på sina egna outfits så hade de satsat desto mer på att göra i ordning lägenheten. Det var bland annat nötblod i badkaret och man hörde röster på toaletten. Avancerat indeed. I alla fall så bestämde jag och Ylva oss för att dra ner på stan vid elva och möta upp Höken, hans dam och Elias på Pipes, och det var en ypperligt bra idé. Vi blev hemskt populära. Vid två bestämde jag och Ylva oss för att skita i nattbussen och istället äta fett på Frasses, och väl där slog vi oss ned vid ett bord tillsammans med bloggaren Monicas dotter, som även hon var utklädd. När vi tjockat klart gick vi till Vasaplan och tog taxi hem för sexton spänn. Tack till den snälla killen som betalade typ hela resan, och tack till den bussiga taxichauffören som tog emot sexton spänn i enkronor istället för att växla en hundring. Tack, tack, tack.

Nu ska jag hånskratta åt Ylvas tarmludd. Och steka prinskorv. Och städa. Och handla.

Hej, hej.

Ylva är hemma med sin familj i Tväråmark, och skuttar väl för tillfället runt med sin pudel och klappar sig om magen för att hon ätit en massa av den där svinigt goda maten som man ibland blir bjuden på där. Själv sitter jag hemma i lägenheten och försöker isolera mig från omvärlden så gott det går, och det är jävligt skönt. I och för sig umgås jag med Bibi (som kom hit och bakade muffins), men det känns liksom alldeles lagom för tillfället. Det är jävligt lätt att isolera sig också, om ni mot förmodan skulle vilja testa. Man ignorerar bara telefonen och ser till att inte ha pengar på den så att det inte går att ringa någonstans, samt undviker internet i den mån det går. Sedan lutar man sig tillbaka i soffan och känner sig likgiltig, men ändå någonstans rätt harmonisk.

Hej, hej.

Ylva är hemma med sin familj i Tväråmark, och skuttar väl för tillfället runt med sin pudel och klappar sig om magen för att hon ätit en massa av den där svinigt goda maten som man ibland blir bjuden på där. Själv sitter jag hemma i lägenheten och försöker isolera mig från omvärlden så gott det går, och det är jävligt skönt. I och för sig umgås jag med Bibi (som kom hit och bakade muffins), men det känns liksom alldeles lagom för tillfället. Det är jävligt lätt att isolera sig också, om ni mot förmodan skulle vilja testa. Man ignorerar bara telefonen och ser till att inte ha pengar på den så att det inte går att ringa någonstans, samt undviker internet i den mån det går. Sedan lutar man sig tillbaka i soffan och känner sig likgiltig, men ändå någonstans rätt harmonisk.